Timmerhuset i Hytting

Vi bor i ett vackert timmerhus i en gammal by som en gång i tiden hette Hyttinge. Jag forskade faktiskt kring bynamnet under min lärarutbildning i början på 90-talet. Jag åkte ner till Stockholm och hittade gamla skattelistor från 1540-talet som bekräftade att i byn Hyttinge bodde det skattepliktiga bönder. Under årens lopp försvann slutet på namnet, och kvar blev byanamnet Hytting.

Huset är definitivt en källa till min energibrist. Vi flyttade hit december 1990. Efter tio år slit var vi helt säkra på att vi skulle vara tvungna att sälja och skaffa oss ett mer lättskött hus, men vi tog oss igenom renoveringen, och har egentligen bara källaren kvar nu. Men vad vi har renoverat, år ut och år in. Detta har skett samtidigt som vi har haft små barn som hade behövt den tiden av oss. Ständigt har våra pengar gått till byggmateriel, vår tid har förbrukats till golv- och fönsterslipning, sågning, spikning, tapetsering, målning, vi har släpat tegel upp och ner från taket, och burit, burit, burit skräp och elände till denna evinnerliga soptipp. Sånt är livet för människor som köper gamla hus och som inte har råd att anlita hantverkare för att utföra jobben. Några ROT-avdrag fanns inte att göra när vi höll på som mest, så det var bara att bita ihop och jobba på själva. Och det gjorde vi, dagar och kvällar. Bara elektriker och rörmokare fick komma och hjälpa oss, för det jobbet fixade vi inte själva, men annars så har vi fixat allt i princip!

Vårt hus är byggt på 40-talet, men det ser ut som om det vore några hundra år gammalt. Nu trivs vi väldigt bra här, det finns inget bättre hus att bo i, men det har inte varit enkelt att bo i under renoveringstiden. Tid som vi hade kunnat lägga på våra barn eller oss själva, har gått till huset, så är det. Men därför är det nu också helt omöjligt att sluta och att inte fixa till det sista som behövs. Renoveringen tar mycket längre tid nu, men det gör ingenting. Det är helt OK att listerna som ska målas efter toalettrenoveringen för två år sedan, fortfarande är omålade. Det är helt OK, och det känns helt makalöst att jag kan säga så. Jag blir nästan stolt när jag ser listerna, och det gör jag flera gånger om dagen, men det går att leva ett bra liv utan att de är målade. Faktiskt. Allt behöver inte vara perfekt. Inte nu längre. Och jag vet att så har jag inte kunnat ha det tidigare. Då har omålade lister stressat mig, och fått mig att må illa. Nu vill jag nästan att de ska förbli omålade, bara för att bevisa för mig själv att livet fungerar ändå. Det är en förändring jag är stolt över.

Här är utsikten från vårt tak förra vintern.