Så rullar alla samtal igång...

Med besöket hos psykologen i ryggsäcken, började jag beta av vårens utvecklingssamatal. Oftast är dessa samtal mycket intressanta och roliga att ha, eftersom de flesta föräldrar är så positiva och hjälpsamma till att ha samtal med sitt barns lärare. Samtalet är ju till för att informera dem om hur det går för deras barn, och de allra flesta föräldrar gör ju allt för underlätta arbetet för sitt barn och för dess lärare.

Tiden för nästa samtal hos psykologen närmade sig. Jag får ett telefonsamtal från Borlängehälsan att den psykolog som jag hade varit hos, tyvärr inte jobbade hos dem längre, så i stället skulle jag få träffa någon annan, om det passade mig.
Märkligt, tycker jag nu, så här efteråt. Visste de inte att personen ifråga skulle sluta sin anställning när vi bokade tiden för nästa samtal?
Jag minns faktiskt inte hur det var, mer än att jag tackade nej. Jag ville faktiskt inte börja om från ruta ett en gång till, och berätta allt det jobbiga ännu en gång. Det gick ju bara inte.

En eftermiddag ett par dagar senare ringer den kvinnliga psykologen och förklarar att hon bara hade varit inlånad hos Borlängehälsan under en kort period, som de inte ville förlänga. Hon beklagade detta, men sade att hon hade funderat över mina problem, och undrade hur jag nu kände mig inför det kommande samtalet med den berörda familjen.
  - Ja, jag har fått erbjudande om att ha med en annan person som trygghet under utvecklingssamtalet. Rektorn har erbjudit sig att sitta med, men jag tar en kollega ifrån mitt arbetslag i stället. Blir det för jobbigt, bryter vi samtalet och bokar en ny tid.
 - Kommer du att klara av det, tror du? Hur känns det för dig?
 - Tack, det känns mycket bättre nu efter att jag har fått träffa dig, eftersom du nu har förklarat för mig hur jag ska tänka inför sådana här jobbiga tillfällen.
 - Det är ju bra. Då har du någon hjälp av vårt samtal. Men jag har funderat en del på det du berättade. Vi kan ju jämföra det med en person som är höjdrädd eller rädd för att gå över broar. Lösningen är ju inte att tvinga personer att utföra saker som de absolut inte känner att de kommer att kunna klara av. Vi tvingar ju inte ut dessa människor på en bro eller upp i ett högt torn, förrän de känner att de är redo för det, eller hur?
 - Nej, absolut inte.
 - Om du absolut inte känner att du klarar av att hålla det där samtalet, så ska du absolut inte göra det heller.
Det måste din chef förstå. Nu tycker jag att du ringer till din arbetsgivare, och berättar hur du känner inför det här mötet, och att det inte är lämpligt att du ska utsätta dig för den stressituationen.
 - Jag måste hålla det här mötet. Det kommer jag inte ifrån.
 - Det måste du inte alls. Det måste finnas någon annan som kan hålla mötet, utan att du behöver vara med.
Lycka till! Jag är säker på att det ordnar sig på något vis. Här får du mitt telefonnummer, så ringer du när det är klart med din chef.
 - Nja, jag är inte lika säker som du på det här, men jag provar väl.
 - Det ska du absolut. Tack ska du ha. Ring mig!
 - Tack.


Jag ringde aldrig tillbaka.
Att jag inte ringde tillbaka berodde på en enda sak. Svaret på frågan till min arbetsgivare, om jag måste hålla utvecklingssamtalet med den berörda familjen, blev det jag hade trott. I egenskap av tjänsteman måste vi fullfölja de åtaganden som ingår i tjänsten.
Däribland att hålla utvecklingssamtal med alla elever och vårdnadshavare.
Så där fick jag för min fråga. Det är bara att bita ihop och köra.