Jag har i princip alltid arbetat i åldersblandade klasser, därför att det finns så mycket positivt med detta. Nackdelen är väl att det blir mer jobb för läraren att hålla fler aktiviteter igång, och att barnen måste vänja sig med att det oftast är olika saker på gång i klasssrummet samtidigt. Det är inga problem för barnen att lära sig detta, och eftersom jag uteslutande bara har arbetat med blandade klasser, ser jag att fördelarna överväger över nackdelarna.
* Barnen ser vad de äldre barnen arbetar med, och blir nyfikna på deras arbete, och arbetar ihärdigt vidare, så att de också ska få göra samma sak.
* Barnen jämför inte sitt arbete med andras, tävlingsmomentet minskar, eftersom barn arbetar med olika saker utifrån sin egen, individuellt planerade vecka.
* De yngre barnen behöver inte fråga läraren om hjälp, utan kan oftast fråga en kamrat. Inlärningshalten blir då oftast högre, både hos den elev som frågar och den elev som ska förklara. Att förklara hur något fungerar kräver större tankeförmåga och formuleringsförmåga av en människa, än att få något visat för sig, genomföra detta och sedan gå vidare. Samtal, elever emellan, är mycket ofta givande och utvecklande för båda parter. Jag har aldrig förespråkat tysta klassrum.
* Barn lär sig att inte skämmas över att fråga. Det är helt OK. Jag har alltid präntat in hos barnen att "den som ingenting frågar, får ingenting veta" (SVTs vetenskapliga barn- och ungdomsprogram Hjärnkontorets slogan). Det är helt OK att fråga någon om någonting som man inte förstår, och det är helt OK att släppa sitt arbete för en stund och ta sig tid att förklara hur det hela går till för en kompis.
* Det gör ingenting om den som är framåt arbetar med uppgifter som de äldre sysslar med, eller att den som behöver mer tid för inlärning arbetar med saker som de yngre gör. Det går att individanpassa undervisningen på detta sätt.
Jag har lärt mig att detta är en arbetsform som jag står för, och som jag vet fungerar. Barn lär sig mer om man lär dem detta från början, och lär dem vad som är OK och inte OK att prata om i klassrummet. Eftersom jag nu har en montessoriutbildning bakom mig, vet jag också att det finns en hel del forskning som stöder detta med årskursblandad undervisning. Det finns också undersökningar som visar att det inte är bra med årskursblandade klasser. Problemet är väl att de barn som går i bägge formerna inte vet något annat, och lär sig att fungera i sin variant av skolform, eftersom det är så de är inskolade. Huvudsaken är att den lärare som tar en årskursblandad klass, har beredskap för detta, och tror på den arbetsformen. Vilket jag alltid har gjort. Men att hela tiden behöva ta strid för vad man tycker är rätt, är också något som tär på en i längden, eftersom många andra inte tycker att det här är ett bra sätt att arbeta.
Att jag berättar detta i min blogg är viktigt, eftersom det var på arbetet jag blev utbränd, och detta att alltid behöva stå för ett arbetssätt som andra ifrågasätter, är jobbigt och kräver att man vet vad man gör. Idag vet jag vilken forskning som stöder denna arbetsform, och jag har fått orden som jag tidigare saknade för att kunna förklara och formulera varför. Idag skulle jag inte tycka att det var jobbigt att människor ifrågasätter vad jag gör, eftersom jag har fått stöd för det i aktuell forskning, genom att jag har en universitetsutbildning bakom mig som gjort mig stark och beredd på diskussioner av denna sort.
Men under 2000-talet hade jag jag inte detta. Jag hade bara en känsla av att arbetsformen kändes bra för mig. Det är nedbrytande i en organisation, att arbetskamrater hela tiden ifrågasätter det man gör och tror på. Det här var en av de delar som ledde till att jag sakta men säkert bröts ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar