På informationstavlan står det fortfarande DELAYED på planet till Oslo, som plötsligt visar sig ska gå ändå. Planet är redan halvfullt, och vi som står i den nya kön får information att de barnfamiljer som måste hem till våra nordiska städer kan få plats på det planet om vi skyndar oss att checka in. Barnfamiljerna rör sig tillbaka till köerna framför incheckningsdiskarna. Vad bra, då kanske vi kommer hem ändå.
Ett par stressade affärsmän försöker sig på att tränga sig före i kön, vi måste förstå att de har väldigt bråttom, och måste komma med Oslo-planet. Vi tittar oförstående på dem där de pratar med familj efter familj, de måste få gå före, de måste ju komma med planet! För dessa män gällde tydligen inte det beslut som SAS snabbt tog, att det var barnen som skulle prioriteras denna gång, inte män i grå kostymer. Det visar sig att deras försök att komma med inte fungerar, den extrainkallade estländska personalen, ruskar på huvudet, inget barn, ingen incheckning.
Vi står och lyssnar till en australiensisk familj som står framför oss i kön. Mamman är från Sverige, men vi kan se på deras resväskor att de är från Sydney. Alla fyra pratar australiensk engelska, och vi lyssnar på deras samtal. De är lugna och pratar om mormor och morfar, som barnen äntligen ska få träffa. Stämningen är lugn.
De familjer som får checka in till Oslo-planet får höra att de måste skynda sig, planet ska gå om tio minuter, så de måste springa till gaten om de ska hinna med. Tre familjer ger sig iväg med barn på armarna. Att springa gatlopp inne på en flygplats, med små barn på armen verkade ju inte klokt. Vi som inte kom med ställer oss återigen i kön till SAS Informationsdisk. Nu hamnade vi ju sist igen, men det får vi ju ta. Jag och min dotter slår oss ner på resväskorna och jag sätter mig och börjar läsa ur boken som vi har med oss på resan, Ingen är som Rosali av Kerstin Sundh. Det är fler som lyssnar, märker jag, och vi kan ingenting göra. På informationstavlan står det plötsligt DEPARTED angående flyget till Oslo. Efter en stund kommer också de tre familjerna tillbaka till oss andra i kön, trötta, nedslagna. Föräldrarna hade fåttt springa gatlopp förgäves, de kom inte med ändå. Det var synd om dem, men det var ju också en chansning de tog. Trösten var i alla fall att de där stressade affärsmännen som gjorde sig så mycket besvär för ingenting, inte fick någon att ta deras parti. Jag återvände till boken, och fortsatte att läsa för vår dotter. Det här var bara början på förseningen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar