fredag 3 augusti 2012

Så...

... är det augusti och jag har jobbat varenda dag sedan mitten av april. Det gör mig ingenting, för det är så fantastiskt roligt!
Att vara egen företagare har sina fördelar, det inser jag nu. Att jobba för sig själv, dra in sina egna inkomster och fatta sina egna beslut utan att behöva fråga någon. That´s cool!

onsdag 27 juni 2012

Positiva möten i min butik

Fördelen med att ha bytt karriär, att lämna lärarjobbet och satsa på något eget, är att jag nu har gett mig in i en bransch där positiva krafter ligger i fokus. Att skapa, måla, utveckla sitt konstnärsskap, ger positiva människor som bubblar av glädje när de besöker mig och min konstnärsaffär.

I skolan var det inte så ofta jag möttes att denna bubblande glädje, oftast var det gnäll och beklaganden över att det var jobbigt att vara i skolan, att behöva lära sig något, att anstränga sig och koncentrera sig. Jag hoppas att jag slipper höra det gnället i fortsättningen nu.

Det är en fantastisk gåva att få leva och att utvecklas. Det är synd att många elever i skolan inte har förstått det, utan i stället utvecklar en negativ gnällrutin, där det mesta är tråkigt.

Men hos mig i butiken är det inte tråkigt. Här vilar inga tunga tankar. I min konstnärsbutik fladdrar lycklighetsmoln runt och gör alla glada. De molnen vill jag dela med alla. Välkomna in!

fredag 22 juni 2012

Äntligen framme

Så nu är jag här... Framme i den värld som jag alltid vetat varit min, men så sällan haft tid att besöka. Den värld dit konstnärer och konstälskare söker sig för att nå sitt eget lugn, sitt flow, sin inre kraft. Nu har jag kastat loss från den offentliga sektorns ofantliga tyngd, och likt en nykläckt fjäril torkar jag nu mina bräckliga vingar i solen.



Snart, om några veckor, då jag laddat ny kraft inför den stundande hösten, ska jag ta itu med nya projekt i min konstnärsbutik. Men nu måste jag bara landa. Det är tur att det är sommarens första dagar, och hela landet går ner i vila. För det är det jag behöver nu. Vila.

fredag 15 juni 2012

På väg till en skrivarkurs i Skåne

Jag har väl berättat att jag har fått ett skrivarstipendium? Första veckan i augusti åker jag till Skåne för att under fem dagar få arbeta med mitt skrivande tillsammans med 14 andra lärare från hela Sverige. Jag sökte ett stipendium före jul från stiftelsen SAF, Stiftelsen för förvaltning av Sveriges allmäna folkskollärarförenings tillgångar, som jag till min glädje fick! Jag har aldrig fått ett stipendium tidigare, så det var väl dags, kan man tycka.

Resan till och från Skåne, mat, logi och lärarledd "undervisning" står på programmet. Vår "utbildare" heter Anders Sundelin, han är journalist och författare, och jag har den senaste månaden bollat idéer och tankar med honom vad gäller det jag ska uträtta under kursen. Det känns kul att ha fått kontakt med någon som under hela sitt liv har arbetat med det skrivna ordet, och dessutom gett ut en rad med intressanta böcker, bl.a. "Den magiska cirkeln - Hela historien om Salaligan", 2011.


Igår kväll skrev jag en synops. Jag har aldrig tidigare stött på ordet, det var alltså ett helt nytt begrepp för mig - men enligt Wikipedia står ordet för "kortfattad översikt (över berättelse). Inom litteraturvetenskap och andra litterära sammanhang används synopsiset som en sammanfattning av vad en berättelse handlar om, till exempel för en uppsats." Synopsis kommer från grekiskans syn och optik (samskådande).

Jag skulle med högst 1500 ord beskriva vad jag tänker få ut av kursen, mitt syfte med det jag ska skriva, och vad det så småningom ska resultera i. Jag gjorde en beskrivning på 989 ord (på ett ungefär) vad jag tänker mig att mitt skrivna arbete ska resultera i, en bok om att vara lärare och den resa som jag gjort under mitt liv som yrkesverksam lärare. Vi får väl se om jag får ihop en bok, nu har jag i alla fall ett synops och en inledning till boken. Det roliga var att det var så lätt att skriva, både synopsen och inledningen, att jag blev förskräckt över hur lätt jag har att formulera mina ord. Nu är jag verkligen på väg emot mitt stora mål i livet: Boken med stort B.

Jag väntar nu med spänning på vad Anders Sundelin har att säga om detta, jag hoppas att han stödjer min idé och min skrivteknik. Nu håller vi tummarna!





söndag 27 maj 2012

Fem dagar

Nu har jag fem dagar kvar att arbeta som grundskollärare.

Sedan väntar tre år för att jag ska få prova det här med att ha en egen butik och att driva ett aktiebolag. Många säger att det är modigt att lämna en fast tjänst i den offentliga sektorn för att ge sig rakt ut i ovissheten. Jag vet inte om det är modigt. Jag ser det mer som en chans till att överleva. Är läget så illa att det inte finns en chans att fortsätta i det yrke jag en gång valt, då måste man till slut våga hoppa i galen tunna.

Nu väntar tre år för att se om mina egna vingar bär. Det är osäkra och fladdrande vingar, men de bär mig naturligtvis till kreativitetens område, till konstens och skönhetens inre cirklar. Mitt nya yrke blir som butikägare och småföretagare. Jag ska sälja konstnärsmateriel, färger, penslar, dukar och stafflier. Det hela ska bli oerhört spännande, och det är med iver som jag kliver över sandlådekanten för att lämna skolans värld.

Fem dagar kvar. Det är nästan ingenting. Å, vad det ska bli spännande!

tisdag 17 april 2012

Skrivarlycka!

Jag är jätteglad. Jag har blivit uttagen till en skrivarkurs i Skåne i sommar, där 15 lärare från hela Sverige ska få idéer och tips om skrivande. Jag fick ett brev i fredags från min lärare, där han vill veta vad jag som kursdeltagare förväntar mig av kursen.

Svaret blev en kort sammanfattning av mina förväntningar, men också en kort sammanfattning av vem jag är som skribent och vad jag vill utveckla under skrivarkursen.

-------

Borlänge 2012-04-17

Hej Anders!

Roligt att du hör av dig och vill veta vad vi kursdeltagare vill få ut av kursen Lärare lär. Jag känner mig lycklig som är en av de få som är utvalda att delta på skrivarkursen i Skåne i sommar. Jag ser den som en chans att för en gångs skull få utveckla  mitt eget skrivande, inte som vi lärare brukar få göra, lära oss knep och trix för att lära andra hur de blir bättre skrivare. Inget ont om det, jag har lärt mig mycket av att läsa och begrunda bland annat Gunilla Molloys bok Reflekterande läsning och skrivning, Studentlitteratur, 1996, vilket är den bästa metodbok jag vet om att lyfta både sitt eget och elevernas skrivande. Har du inte läst den – gör det!

 Jag ser sommarkursen som en skrivarkurs för lärare, där vi i olika åldrar och ur olika stadier,  får möjlighet att under en veckas tid skriva och samtala om hur det faktiskt är att vara lärare. Eller kanske jag ska se kursen som en språngbräda för några få utvalda att berätta för allmänheten om yrkets alla möjligheter och svårigheter? Under kursens gång hoppas jag att vi kursdeltagare får möjlighet att både berätta och skriva utifrån vår egen mångåriga yrkeserfarenhet. Det känns som om kursen kan vara en bra chans att få ge utlopp, både muntligt och skriftligt, kring alla tankar vi bär inom oss.


Jag har själv funderat över hur jag skulle kunna utveckla mitt skrivande, så att jag så småningom ska kunna börja skriva en biografi om min lärargärning. Jag började kanske min lärarbana 1984, då jag vikarierade på dagis i Nacka? 1988 började jag i alla fall Grundskollärarlinjen på Högskolan Dalarna i Falun. 1994 var jag klar grundskollärare, och jag har sedan dess varit grundskolan trogen. Men jag har hela tiden tyckt att det saknas skönlitterära böcker om skolan och lärare, för de läsare som intresserar sig för skolan och dess utveckling de senaste tjugo åren.


Jag har skrivit i hela mitt liv. Först dagböcker och små tidningar, som jag försökte sälja till grannarna. Sedan blev det tonårsromaner och som tonåring visste jag att jag skulle bli journalist eller författare. Efter några år som vikarierande reporter på Borlänge Tidning, vände jag ryggen emot skrivandet. Det blev för mycket att jobba med skrivandet, då jag upptäckte att mitt eget författande dog ut. Det ville jag verkligen inte. Men sen kom mitt intresse med att arbeta med barn, och det intresset har bibehållts i nästan 30 år. Inte så illa!


Faktiskt så kommer den här kursen mycket lämpligt i livet! Jag har nämligen sagt upp mig från min tjänst som grundskollärare i Borlänge kommun, och kommer att sluta att arbeta som lärare den 31 maj.


Det kanske är därför som jag så starkt känner att jag vill skriva en biografi? Jag håller alltså på att avsluta lärarkapitlet i mitt liv, och därför vill jag kanske göra det med besked? Jag ser det som att kursen blir en chans att få påbörja något som ska bli en minnesdokumentation av 27 år i barnens tjänst. Man kan väl uttrycka det så att jag vill säga adjö till det yrke som jag mest älskat, men stundom avskytt.


Den första juni ska jag öppna en butik här i Borlänge som säljer konstnärsmaterial. Jag är själv en kreativ människa som har ett starkt behov att få uttrycka mig i ord eller bild. Att det blir en butik som säljer konstnärsmateriel beror på att jag också ritat och målat under hela mitt liv. Jag har målat akvarell sedan 1996, och har hunnit med två utställningar av mina alster 2010 och 2011. Det här känns som ett rätt steg i livet. Det är 15 år kvar tills jag fyller 65, och jag har alltid drömt om att ha något eget, en butik eller en rörelse där jag kan ägna mig åt min och andras konstformer och mitt eget skapande.  Nu är det alltså dags att genomföra mina drömmar.


Ja, där har du lite om min bakgrund och vad jag förväntar mig av kursen. Jag ska försöka att läsa något av det du har skrivit, så att jag lär mig lite om ditt skrivande och hur du uttrycker dig skriftligt. Vilken bok det blir av de tre som du har föreslagit i brevet får väl slumpen utvisa (vad biblioteket kan tänkas ha i sina hyllor). Du hör väl av dig igen innan kursen börjar?


Hälsningar,

Agneta

lördag 14 april 2012

Den totala förändringen har ägt rum

Mycket, mycket händer i mitt liv just nu. Ett liv som varit så fastställt, utlagt och förbestämt, har i ett huj förändrats så totalt att jag inte förstår vad som har hänt. Det gör mig så fantastiskt glad!

Torsdagen den 1 mars 2012 träffade jag ägaren av Konstnärsbutiken Aqua på Trotzgatan i Falun. I 17 år har Aqua funnits och sett till att dalakonstnärer, etablerade eller hobbymålare, fått möjlighet att köpa de varor som de behövt för att utöva sitt yrke eller sin hobby. Alla konstnärer åker inte till Stockholm för att handla. Alla hobbymålare handlar inte på färghandeln för att kunna utöva sitt hobbymåleri. Många i Dalarna har åkt till Aqua konstnärsbutik i Falun för att köpa det de behövt. Inte jag, för jag har passat på att handla det jag behövt för mitt akvarellmåleri på Kreatima i Stockholm, när jag ändå varit där och pluggat.

Eva Sandström och jag kom den 1 mars 2012 överens om att jag skulle ta över hennes butik. Jag kunde inte ta över butiken i Falun, eftersom hennes hyreskontrakt på Trotzgatan 3 gick ut den 31 mars. Jag fick erbjudandet att köpa namnet på butiken, hennes resterande varulager och en del av hennes inventarier i Falubutiken. Kan man få ett bättre erbjudande, när man älskar allt som har med konst och handens kreativa arbete att göra? Kan man få en bättre språngbräda ut i livet när man är ganska trött på att hålla tusen bollar i luften samtidigt under dagarna? Kan man få ett bättre sätt att göra något annat i livet när man har fyllt 50 år och undrar vad man ska göra med resten av sitt liv?

Ett sådant här erbjudande kommer bara en gång i livet. För mig var det erbjudandet dessutom helt perfekt i tid i mitt liv. Det kunde faktiskt inte bli bättre, eftersom våra barn börjar bli stora (de är ju faktiskt 22, 20 och 11 nu), jag har växt som person sedan den stora krisen i mitt liv tog sin början 2009 (utbrändheten som jag berättat om) och jag verkligen gång på gång undrat vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag har inte kunnat se mig själv som lärare tills jag fyller 65. Då skulle jag hellre sälja grönsaker på torget. Jag är klar med läraryrket, helt klart.


Egentligen var det bara slumpmässiga händelser under några få veckor som fick mitt liv att ändra riktning. En elev som inte fungerade strax före sportlovet. Ett telefonsamtal hem på eftermiddagen till elevens förälder där jag tydligt markerade att agerandet hos eleven inte var acceptabelt. En förälder som överreagerar över hur jag framförde mina åsikter per telefon. Ett telefonsamtal från föräldern till rektor dagen därpå. Ett samtal med rektor samma dag om hur vi som lärare på ett milt och vänligt ska framföra klagomål av detta slag till berörda föräldrar.

Efter dessa händelser kände jag att jag fått nog av allt som vi lärare ska klara av. Blir vi upprörda, ska vi vara trevliga och glada när vi ringer och framför klagomålet, inte tydliga och klara över vad som faktisk är OK och vad som inte är OK under en skoldag. Det är inte OK att vara rak och bestämd på rösten. Då skäller vi, och det får vi inte göra. Tydligen var det det jag hade gjort, enligt föräldern. Jag får väl hålla med då, det kanske lät som om jag skällde. Men så såg jag inte på saken då, och så ser jag inte på saken nu. Jag framförde mitt budskap, och jag förväntade mig en ändring av elevens beteende. Ganska enkelt om man förstår de spelregler som gäller i skolan. Men det köpte inte föräldern, utan hon var tvungen att markera att jag hade gått över gränsen i det här fallet. Inte hennes son. För sonen kan naturligtvis inte göra fel. Det kan bara läraren. Vilken i detta fall var jag och ingen annan.

Men resultatet blev att jag tydligt och klart kände att det får vara bra nu det här med läreriet. Det var dags att ta tag i livet och komma därifrån. Och det på allvar.

Någonstans i mitt bakhuvud fanns vetskapen om att Aqua konstnärsbutik fanns till salu. Jag var där och handlade ett skissblock efter en krokisittning på Dalarnas museum den 31 januari. Överallt i butiken fanns det skyltar om att allt reades ut med 15 % rabatt, eftersom butiken skulle upphöra. Jag såg skyltarna, men tog inte till mig budskapet. Jag hade hört av en barndomskamrat som målar aktivt att butiken funnits till salu ute på Blocket i två år. Men jag hade inte tagit det till mig. Jag hade hört av en målarkompis i min akvarellgrupp att den bästa konstnärsbutiken med det bästa sortimentet fanns i Falun, och att det var värt tiden att göra ett besök. Jag hörde, men tog inte det till mig.

Förrän allt detta med telefonsamtalet strax före sportlovet. Där någonstans kände jag att allt det här omöjliga någonstans måste ta slut. Jag hade fått nog av allt detta negativa som gång på gång hände mig i kontakten med dessa evigt curlande föräldrar. En förälder ska kunna sätta stopp för sitt barns felaktiga beteende, genom att säga till läraren att de har hört vad som hänt, och bekräfta att det inte är OK, det deras barn har gjort. Sedan är det upp till föräldern att ta tag i uppfostrandet där hemma, inte jamsa med och tycka att det hela var lärarens fel alltsammans. Det är så lätt att skylla sina barns felaktiga beteende på andra runtomkring. Men så fungerar det faktiskt inte.



Tro mig, jag vet, eftersom jag haft ett sådant barn, som ständigt försökt tänja på regelverket, både hemma och i skolan. Han har inte fått något utrymme för detta, vare sig hemma eller i skolan. Om både förälder och lärare är överens om detta, då fungerar kontakten mellan hem och skola, samtidigt som mentorn och föräldern får en fortsatt bra kontakt, både under utvecklingssamtalen och vid telefonkontakter. Då kan båda parter vara ett bra stöd för barnet under uppväxten. För livet går inte smärtfritt rakt igenom. Ibland är det tufft. Jävligt tufft!

Då står jag alltså där, den första dagen på sportlovet 2012, och vet att det här eviga tramset måste få ett slut. Jag vet att jag inte längre orkar ta allt detta med föräldrafostrande en gång till. Jag känner mig helt övertygad om att jag inte längre orkar. Jag har fyllt 50 år, och jag orkar inte uppfostra barn och föräldrar så mycket längre till. Det är 27 år sedan jag började arbeta med barn. Det är 18 år sedan jag började arbeta som lärare. Någonstans får det vara bra, och i mitt fall var det nu. Punkt slut.

Någonstans dyker all denna bakgrundsinformation upp. 18 år som lärare. Det finns en konstnärsbutik till salu. En konstnärsbutik i Falun lägger ner den 31 mars. Butiken är till salu. Gör ett försök att köpa butiken. Butiken är till salu. Det är dags att göra något annat nu. Det är dags att köpa butiken. Konstnärsbutiken. Nu. Innan det är för sent.

Därefter SMS:ar jag febrilt med min barndomskamrat om försäljningen av butiken, telefonnumret till ägaren, och får massor av information som jag behöver. Jag får inte tag på Eva, men jag ser till att jag skickar en intresseanmälan via mail. En seriös intresseanmälan, där jag ber henne ta kontakt med mig. Vilket hon gör, och vi bestämmer oss för att träffas den 1 mars 2012. Det är den dagen som förändrar mitt liv. Den dagen som innebär att jag köper en butikslogo och ett butiksnamn. Den dagen som gör mitt liv så fantastiskt roligt igen. För nu ser jag inte bakåt. Bara framåt. Så det är så det är just nu. för mig. Full fart framåt!






torsdag 5 april 2012

Det känns som om jag hade nya glasögon...

Plötsligt ser jag världen ur en ny synvinkel...

Sju kvällar på en Starta Eget kurs påverkar min syn på saker och ting, på samhället, på det här med att vara anställd eller att ha en egen firma. Jag träffar människor som peppar, stödjer och tror på det jag vill göra. Helt otroligt! Jag inser att jag har en enorm potential med att lyckas med att driva ett eget företag, och att det här med att lämna skolans värld är så lätt bara det finns ett alternativ. För det gör det.

Jag berättar mer under påsken. Ha det så gott under helgen och njut av solljus och plusgrader! Livet är så härligt just nu!

onsdag 28 mars 2012

Så främjas kvinnors företagande

Jag läste en ledare i Falu-Kuriren för några veckor sedan. Den handlade om den nya centerledaren Annie Lööf  och hennes tankar kring kvinnlig företagsamhet. Artikeln är publicerad den 7 mars, inför den internationella kvinnodagen den 8 mars. Hade artikeln varit publicerad den 8 februari hade jag troligen inte ens lagt märke till den, då läste jag mest artiklar om vart i all världen den svenska skolan är på väg. Eftersom jag nu med stor iver i stället är på väg in i småföretagarbranschen, ser jag plötsligt artiklar och annonser jag aldrig lagt märke till förut. Man kan säga att världen har öppnat sig på ett förunderligt sätt.

Fanns den här världen innan den 1 mars 2012?

-----
Jag citerar ledaren:

" Den som lyssnar på näringsminister Annie Lööf (C) får lätt känslan att f-skatt är fribiljetten till lyckoriket. Framför allt kvinnor uppmuntras att lämna sina monotona arbeten i offentlig sektor för att finna lyckan i företagandet. (min kursivering)
   Företagarnas jämställdhetsindex visar hur andelen kvinnliga företagare ökat från 28,3 procent år 2005 till 29,4 procent 2012. Till en kostnad av nästan en miljard har Näringsdepartementet bidragit till att höja kvinnors andel av företagandet med en procentenhet. Med hjälp av 800 ambassadörer i olika branscher tycks utgångspunkten vara att kvinnors sätt att bedriva affärer biologiskt skiljer sig från mäns. Och att kvinnliga företagare behöver mer stöd av samhället för att hitta en lämplig affärsidé.
  Utifrån ett jämställdhetsperspektiv brukar Annie Lööfs företrädare Maud Olofsson lyfta fram hur
220 000 svenskar är företagare på hel- eller deltid. Betydligt mer intressant är hur många kvinnliga företagare som kan leva på sitt företag utan att vara beroende av ytterligare en inkomst.
  Ett sätt att markera stöd för internationella kvinnodagen vore att lyfta diskussionen kring arbetsgivaravgifter och ett socialförsäkringssystem anpassat för småföretagande. Fortsatta regelförenklingar gynnar alla företagare.

Pernilla Ohlin


---------

Artikelförfattaren har verkligen rätt i en sak: Det är INTE lätt att starta företag. Det har visat sig vara en snårskog av byråkrati och regler som så här till en början känns omöjliga att få grepp om.

Men det gäller att skynda långsamt, att ta en sak i taget, så ordnar det här med företagandet sig nog allt eftersom. För om man som nyföretagare råkar göra fel lite ibland, bland all den uppsjö av pappersexercis som framöver ska lämnas in till alla möjliga och omöjliga myndigheter, så tror jag att det är helt OK. Jag har faktiskt lärt mig nu att det är OK att göra misstag ibland. Helt OK.
 

tisdag 27 mars 2012

Ett livsavgörande beslut till slut

Så är det bestämt, det jag borde ha bestämt mig för redan våren 2009. Egentligen borde jag ha förstått det redan 2009, då jag i grund och botten totalkraschade, men jag var ihärdig och trodde att jag skulle kunna hitta tillbaka till den glädje i det yrke som jag så innerligt har älskat. Jag har sedan dess verkligen försökt att hitta tillbaka till den glädjen, det har gått ytterligare två och ett halvt år nu, men jag har faktiskt inte lyckats. Jag har verkligen försökt att hitta tillbaka till den som en gång var jag, till den jag var innan jag havererade. Men jag har inte funnit den rätta vägen tillbaka, tvärtom har jag bara blivit mer och mer medveten om hur kritisk jag är, till det som ska vara ett yrke att vara stolt över.



Något som jag vill vara tydlig med, är att jag inte har några planer på att återvända till skolan. Den skola som jag levt med efter 18 år i yrket, och i 24 år om jag räknar in min utbildning. För jag är stolt över att säga att jag har sagt upp mig, och har inga som helst planer på att komma tillbaka.

Den 2 mars 2012 är en minnesvärd dag för mig, för det var då jag ringde till min rektor och meddelade att jag på måndagen skulle fylla i ansökan om uppsägning. Uppsägning och sedan tre månaders uppsägningstid. Nu räknar jag varenda dag, och ser att den dag när jag slippa ifrån lärarjobbet kommer allt närmare. Säga vad man vill om uppsägningstid, men det är inte en särskilt behaglig upplevelse, det heller. Men det gäller att härda ut och göra det bästa av den tid som är kvar. Även om det blir rörigt, och jag gör mig osams med eleverna i princip varje dag. Men jag orkar inte fjanta med dem längre, och ställa mig på deras sida. Jag gör det jag tycker är rätt och riktigt nu. Även om de blir förbannade och tycker att jag är en idiot. För det är klart att jag blir betraktad som en idiot när jag vill att de ska ställa entalssiffrorna under entalssiffrorna och tiotalssiffrorna under tiotalssiffrorna. Inte huller om buller för att de känner för det, och tycker att det är bättre.

Den sista gnistan som höll mig kvar, var att bytte spår efter 2009. Jag ville testa något annat inom läraryrket, och det fick bli att bli montessorilärare. Jag blev klar montessorilärare i slutet av augusti 2011. Lite drygt sex månader senare säger jag upp mig. Jag gick två utbildningar på Stockholms Universitet, och läste in 37,5 högskolepoäng, vilket var en fantastisk förmån. Men det räckte inte för att jag skulle kunna ta mig upp ur det totala mörker som jag känt de sista åren. Tvärtom fick de mig att inse vilken avgrund det är mellan teorin på universitetet och det reella livet ute på klassrumsgolvet.

Så fick jag efter några veckors väntan mitt universitetsintyg på att jag fullgjort kursen i montessoripedagogik på 30 högskolepoäng. Jag fick ett B, vilket jag är oerhört stolt över. När någon har förnyat och utökat sin kompetens ska det vara läge att begära ett lönesamtal, eftersom det är ett av de få tillfällen som det ska vara möjligt att förhandla upp lönen. Men se där, det gick inte... Det finns inte några sådana lönepotter, som gäller förnyad kompetens. Ny kompetens ses inte som en tillgång vid löneförhandling, utan bara som en ny kompetens. Punkt slut. Kanske det skulle kunna finnas en chans vid nästa lönerevision. Men bara kanske. Jag tror det var då, vid det här beskedet, som min sista lilla flämtande gnista slocknade, och jag insåg att jag inte hade någon mer tro på det här med att vara lärare och min egen förmåga att påverka situationen.



Därför lämnar jag den offentliga sektorn och satsar på att starta eget. Jag väntar nu på mitt organisationsnummer till det aktiebolag som jag startar upp tillsammans med min älskade familj.
Jag vet att jag har en enorm kapacitet, och att jag är en arbetsmyra som kan rida ut stormar och orkaner. Jag har blivit oerhört tuff och målvedveten efter alla turbulenta svängar i skolan. Jag är rustad för ett annat liv, och den hårda rustning har jag fått av allt det som hänt mig sedan 1988 då jag äntrade dörrarna till Högskolan Dalarna. Jag är klar med lärarjobbet, och räknar nu ner, dag för dag, timme för timme, tills jag kan städa mitt skrivbord, lämna in mina nycklar och taggen till larmet. För som sagt var, jag har inga som helst planer på att komma tillbaka.





tisdag 14 februari 2012

Det var så här det började förra gången också

Jaha. Då börjas det igen. Nattvaket. Jag vaknade klockan 3 och kom på att jag hade tappat bort kuvertet med personalens presentkassa. Vem tusan kan somna om då? Efter en stunds nattligt funderande på var jag kunde ha lagt kuvertet, sedan jag sist såg det i fredags, insåg jag att jag måste gå ner i hallen och leta. Skulle kuvertet med pengarna inte vara där, måste jag gå ut i bilen och leta i handsfacket. Det går inte att bara ligga kvar i sängen och tro att det går att somna om, när man nyss har kommit på att man tappat bort över 500 kronor. Pengar som jag ansvarar för, och som ska finnas till hands för oss på jobbet att använda när vi behöver ha lite guldkant på tillvaron. Som i fredags när vi skulle gå ut och äta med vår senaste jubilar. Då bjuder vi andra på middag, och pengarna tas ur presentkassan. Presentkassan har jag ansvar för. Den ska finnas någonstans, och jag vet inte var jag lade det skrynkliga kuvertet med pengarna i fredags... Så det är bara att klä på sig och gå upp för att börja leta.

Jag tog med mig kuvertet med personalkassan samma eftermiddag när jag åkte hem från jobbet. Vi hade bestämt att vi skulle träffas på stan klockan 18, för att äta på den grekiska restaurangen som har stenkolsgrill. När jag kom hem ställde jag kuvertet på vår spiselkrans i hallen. Vi har en öppen spis i hallen, och ovanför braskaminen finns en spiselkrans. Det är ett ställe där vi ställer saker som ska någonstans nästa gång vi ska ge sig iväg någonstans. Som kläder som ska bytas. Som DVD-filmer som ska lämnas tillbaka till videoaffären. Jag tänkte ta med mig kuvertet till restaurangen på kvällen och betala jubilarens middag kontant i kassan efteråt.

När jag kommer fram till restaurangen har jag naturligtvis glömt kuvertet. En av mina arbetskamrater erbjuder sig att betala, och jag tackar för det. Kuvertet står ju hemma, på spiselkransen, så hon kan få pengarna hon lägger ut på måndag. Det är bara det att jag glömmer bort alltsammans så fort jag kommer hem efter middagen på fredagskvällen, och har inte en tanke på varken pengar eller kuvert förrän efter lite drygt tre dygn. Tanken på pengarna slår mig klockan tre natten till tisdag, då jag behöver sova, för att orka arbeta nästa dag. Men så går det som det går, och i stället för att ligga sömnlös är det bara att gå upp ur sängen för att börja leta efter kuvertet.

Naturligtvis var kuvertet inte i hallen och inte heller ute i bilen. Jag letar igenom min dunjacka tre gånger, men det är inte i jackan. Lugn, bara lugn, antingen har någon stulit kuvertet, eller också finns det någonstans, ett kuvert kan ju inte bara försvinna, eller hur? I värsta fall får jag betala notan själv, och förklara att jag har har tappat bort kuvertet med presentkassan nästa gång saken kommer på tal. Det gör mig lite lugnare. Då kanske någon annan ta över ansvaret för pengarna, någon annan som har bättre koll på sina grejer än vad jag har.

Och till slut hittar jag det. Efter att jag har letat en stund, så står det skrynkliga kuvertet där, undanstoppat i skåpet där vi förvarar glödlampor, syattiraljer och solcrémer. Det är ett bra-att-ha skåp. Där förvarar vi allt som är bra att ha, men inte riktigt har en självklar plats. Kuvertet hade alltså inte försvunnit. Det hade inte blivit stulet. Jag hade helt enkelt stoppat undan det i skåpet när jag kommit hem från restaurangen, och snabbt glömt bort det. För på spiselkransen kan det ju inte stå och skräpa hela helgen, då försvinner det ju. Och det vill jag ju inte. För jag är ju ansvarig för pengarna som ska förgylla personalens vardag. Så är det bara. Men nu är det lugnt, och jag kan gå och lägga mig igen två timmar senare. Jag kan krypa till sängs i en timme innan jag ska gå upp igen, men det är det värt. Det var bra att jag gick upp, letade reda på kuvertet och uppdaterade min blogg. God natt då, cyberspace.

torsdag 5 januari 2012

En hjärnforskares tankar om stress

Jag har precis köpt Torkel Klingbergs bok Den lärande hjärnan - om barns minne och utveckling, 2011, Natur och Kultur. Han skriver lättfattligt och lättförståeligt om hur hjärnan formas under barndomen, och hur vi kan ta del av hjärnforskning för att få våra barn och ungdomar att lära sig bättre, hur hjärnans mognad påverkar ungdomars beteende och hur hjärnan påverkas av allt ifrån gener till stress, fysisk aktivitet och nära relationer.
Den lärande hjärnan (inbunden)



Eftersom min blogg handlar om inre stress och hur vi kan ta itu med den för att må bättre, vill jag delge några stressrelaterade stycken ur boken. Kapitel 8  beskriver det under kapitelnamnet "Fallskärmshoppning och förväntningar":

  "Vid stress utsöndras ... adrenalin och kortisol i blodet, vilket påverkar nästan alla kroppens organ. Adrenalinet kan inte passera från blodet in till hjärnan, men kortisol sprids i hjärnan och fäster på glukokortikoidreceptorerna som finns i många områden. ...  vilket påverkar både stressreaktion och minne.  ....
     Stress har en komplex effekt på minnet. Långtidsminne och arbetsminne påverkas olika, och effekten beror på graden av stress. Kronisk stress är också ett separat fenomen.
   Vid akut stress leder kortisol, noradrenalin och aktivering av amygdala till att inkodningen av långtidsminnen faktiskt förbättras.  ....  Det optimala läget är lagom mycket stress, både mindre och mer stress ger sämre prestation. Orsaken till det här förhållandet är återigen kortisol och noradrenalin." (sid 128-129)

   "Stresspåslagen vid fallskärmshoppning, föreläsningar och vid stereotypt hot är akuta reaktioner där effekten försvinner inom en timme. Men om stressen blir kronisk, och hjärnan inte får chans att återhämta sig, uppstår förändringar av nervceller och receptorer som leder till nedsatt funktion. Dessutom förändras stress-systemet så att det inte reagerar på samma sätt vid ny stress. En teori är att nervcellerna i amygdala omformas så att de aktiverade kopplingarna blir fler, medan de signaler som ska minska stressreaktionen blir färre. Amygdala blir på så sätt hyperaktiv, vilket leder till patologisk oro och ängslan." (sid 133 -  refererat utifrån Roozendaal, B. et al. (2009). Stress, memory and the amygdala. Nature Rewiews Neuroscience, 10, 410-422)

   "Kronisk stress har flera påtagliga effekter på hjärnan. ...  Hjärnbalken bokstavligen krymper. Lyckligtvis är förändringarna reversibla. Hos möss där tjugo dagars stress leder till minskade utskott, återgår nervcellerna till normal storlek efter tre veckor utan stress.  ...
  Effekterna av kronisk stress har framför allt studerats hos djur samt vuxna människor. Hur vanlig kronisk stress är hos barn, och vilka effekter den har, är mindre känt. Som vi sett tidigare påverkar mammans omhändertagande tidigt i livet barnets senare stresskänslighet även som vuxen." (sid 134)



  "Det finns många farhågor om att framväxten av IT-samhället och informationsfloden, med krav på ständig uppkoppling, en inkorg av e-post som aldrig töms, Facebook, Twitter och dataspelande, skulle kunna leda till  en allmänt ökad stressnivå. ...  Man måste också skilja mellan att hantera mycket information, å ena sidan, och att känna oro och stress, å andra sidan. Någon som jobbar i långvården kan bli utbränd av sin ständiga oro, medan en vd för ett mångmiljardföretag inte blir utbränd, trots att hon hanterar mångdubbelt mer information. Det är snarare hur vi reagerar på omgivningen som spelar roll. Strömmen av sms kanske ger dig stresspåslag, men för din tonåriga dotter kanske sms:en är positiv social interaktion som minskar hennes stressnivå."  (sid 135-136)

  "Det finns också en uppsjö av olika metoder för att motverka symptomen, även om man inte kommer åt orsakerna. Avslappning, yoga, mindfulnessträning och meditation har studerats hos vuxna, och kan ha positiva effekter genom att tillfälligt minska stressnivån. ... Som vi ska se senare (i boken) verkar motion också vara en effektiv metod för att minska stress." (sid 136 - 137)

---

Jag återkommer till det kapitlet en annan dag. Idag har det gått två veckor med en stressfri time-out, och jag känner mig faktiskt piggare än på mycket länge. Jag är långt ifrån stressfri, men åtminstone inte så fruktansvärt trött som jag varit det senaste året. Jag kanske har nått ett steg närmare en besvärsfri vardag, vem vet. Jag får tacka Bodil Jönsson, radioprogrammet på juldagen i P1 och hennes böcker Tankar om tid, 1999, och Tio år senare, 2009, för det.
  

onsdag 4 januari 2012

En av den orsaker som leder till inre stress: otillräcklighet att hjälpa

En av de saker som slår mig när jag arbetar, är hur otillräcklig jag känner mig. Jag vet vad jag vill göra, men jag räcker inte till. Jag känner mig alltid som jag inte uträttar tillräckligt, trots att jag jobbar det hårdaste jag kan.

Jag hittade en artikel ur Wermlands Folkblad idag 4 januari 2012 idag på nätet. Kan det vara just det här som gör att jag aldrig mår riktigt bra, när jag är på jobbet? Jag ser problemen, jag förstår hur de ska kunna rättas till, men jag är bara en person, och jag kan inte lösa problemen själv.

Situationen är faktiskt ohållbar, och ingen mår bra av den, varken elever, föräldrar, lärare eller rektorer. När ska det bli någon ändring?

”Lärarna talar för döva öron”

Karlstad

Fyra av fem grundskolelärare kan inte ge tillräckligt stöd åt elever som behöver det. Detta enligt en undersökning av Lärarförbundet. Nu vill ordförande Eva-Lis Sirén att lärare ska ges ordinationsrätt.
– Lärare och rektorer ska ha rätt att sätta in åtgärder för elever, säger hon.
Att elever inte får det stöd och hjälp de behöver, oavsett om det handlar om extra timmar matematik, modersmål eller läxhjälp är ett brott mot skollagstiftningen och kommer också kosta samhället åtskilliga miljarder i framtiden, menar Eva-Lis Sirén.
– Tittar vi på dagens skollag är den tydlig. Alla elever ska nå målen. Kommunen och skolan ska göra allt för att man ska nå dit. Lärare och rektorer ska ha rätt att sätta in åtgärder för elever.
– Lärarna talar för döva öron, de möts allt för ofta av ett nej, säger hon.
Nu menar hon att lärarna i samband med att de får lärarlegitimationen också ska ges ordinationsrätt.
– Precis som läkare som har möjlighet att sätta in all nödvändig medicinering och behandling för att hjälpa skadade och sjuka personer ska också lärare kunna bestämma över medlen som ska hjälpa de som behöver stöd.
Hon framhåller skolsystemet i Finland som ett bra exempel.
– Där får var tredje elev stöd av något slag i något ämne. Det hör till vanligheterna och man slipper de stora kvalitetsbristskostnader som uppstår när eleven inte klarar målen.
Torbjörn Strömberg arbetar som lärare i Filipstad och han står bakom Eva-Lis Syréns åsikter.
– Det är ju vi lärare som sitter på kunskapen så när det kommer till de här besluten borde det vara vi som ska ta dem. Precis som när läkare ordinerar något till patienten, säger han.
Han menar också att politikerna borde se det hela som en investering.
– Många politiker ser det bara som en drift, men det borde betraktas som en investering som betalar av sig under 45-50 år.
Eva-Lis Sirén håller med:
– Man måste investera i förebyggande syfte och uppfylla skollagens krav. När det handlar om skolan gäller det att tänka långsiktigt.

Simon Strinnholm

måndag 2 januari 2012

Varför hamnade jag där jag är idag?

Jag försöker verkligen ta det lugnt det här jullovet, och det är skönt. Jag har bestämt mig för att leva i en tidslös time-out fram till den 9 januari, då jag börjar arbeta igen. Men det är oerhört svårt.

Jag genomkorsas av så många tankar om varför jag hamnade här, mitt i ett eldhav av brinnande pilar, utan förmågan att ta mig härifrån. Alla säger att det inte är bara jobbet som får en människa att brinna upp, utan det även är andra saker. Jag har ju sett mitt jobb som det största problemet, kombinerat med min energiska personlighet.

Jag har försökt strukturera upp vad det är som har gått fel, och jag kan se det så här:

1) Min energiska personlighet. Jag ger alltid järnet när någonting är roligt, och efteråt infinner sig en enorm trötthetskänsla. Eftersom jag har ett sånt fantastiskt roligt jobb, händer precis just det här syndromet varje dag. Jag ger järnet, jag ger precis 100 procent av mig själv varje arbetsdag, och efteråt är jag fullkomligt slut.

2) För att inte totalt kollapsa när jag kommer hem, måste jag aktivera mig till max. Jag kan ju inte somna klockan sex varje kväll, eller hur? För att kunna reglera trötthetsnivån sätter jag ny fart, och kör hela kvällen tills jag stupar i säng.

3) Vi bor i ett timmerhus, byggt 1949. Det var verkligen i behov av renovering när vi flyttade in, det var enormt nedslitet och krävande. Alla lediga eftermiddagar, lov och kvällar har vi renoverat. Det har alltid funnits saker att göra i huset eller trädgården. Alltid. När vi dessutom köpte en lägenhet i Falun i februari 2007 till vår äldsta dotter, hade vi två ställen som skulle fixas. Allt för att kunna sälja den med åtminstonde lite vinst. Renoveringen kostade på, men gav bra med vinst. Vi åkte bland annat till Tunisien för pengarna och bodde på ett riktigt lyxigt hotell alla fem. Det var vi värda.

4) Vi har tre barn som vi har ägnat mycket tid och kraft åt. Vi har inte bara varit föräldrar, utan också varit ledare i olika föreningar för att engagera oss i våra barns fritid, simmat, åkt skidor och skridskor, lekt, badat, spelat spel och tittat på matcher. Många tar allt det där för givet, men det tar tid och kraft och det pågår under många år.



5) Min oförmåga att kunna gena i kurvorna eller att misslyckas. Jag fuskar aldrig. Jag gör alltid det jag ska, utan att kunna hoppa över ett enda steg. Oflexibel skulle man kunna säga, eller statisk. Det var därför jag fick svårt med matte, jag var tvungen att göra alla steg i en uppgift på rätt sätt. Då blir man inget mattegeni, för man är som en trägubbe. Det mesta blir rätt, men ingenting är roligt, för att det är ett mekaniskt räknande utan förståelse.
När en person inte kan misslyckas, krävs i stället enormt med planering och förberedelse inför allt man företar sig. Jag blev mästare på att planera och förbereda. Jag blev mästare på att arbeta minitiöst med all planering. Det tar tid och kraft. Jag satt och jobbade till långt in på nätterna, söndag till torsdag med skoljobb. Jag ville vara en bra lärare, och jag blev med åren en bra lärare. Men jag höll sakta på att gräva min egen grav. Lika minitiöst, lika noggrant. Det var tur att kroppen började säga ifrån.

6) Perioden med tonårsbarn var enormt jobbig. När jag kraschade var våra äldsta barn 17 och 19. Den äldste flyttade hemifrån när hon var 17. Det gick inte att ha dem båda i samma hus under några år, det var totalt kaos. Men så är det att få barn med starka viljor, som strävar åt två olika håll. Det är svårt att bibehålla lugnet som förälder då.

7) Jag fick panikartad magkatarr när det var som allra bråkigast på morgonen, vilket ledde till att magen kollapsade. Jag fixade ingenting då. Inte jobbet, ingenting. Jag är glad att jag fick en bra magkatarrsmedicin, som kunde lindra magsmärtorna och få mig att gå mig vidare.

8) Tonåringar och barn kostar pengar. Jakten på att få in pengar gjorde att jag jobbade fast jag var väldigt sjuk. Jag gick till exempel och jobbade våren 2008 med influensa i kroppen. Jag hade ju inte feber, bara ont i huvudet, i kroppen och så svår hosta, att jag hostade mig igenom arbetsdagarna. Men jag var ju inte sjuk. Jag hade ju bara influensa. Och som lärare är det svårt att vara hemma med vikarie. Man måste nästan vara döende för att vara hemma från jobbet. Vilket jag inte var. Därför gick jag och jobbade, fast jag absolut inte borde ha gjort det. Kroppen behövde vila. Jag vilade inte. Jag körde på till max som jag alltid har gjort. Katastrofläget började.

9) Så långe föräldrar och elever har fungerat, så har jag fungerat. När så inte är fallet, så inträffar en inre kollaps. Jag kan inte starta ett världskrig med en förälder, bara för att försvara en skola som inte kan hålla en garanterad nivå på undervisning. Det är fruktansvärt att stå mellan två parter, inse att den ena här rätt, och behöva försvara den andra parten. Ekonomin går före kvaliteten på skolan. Och där emellan står vi, som kommunala tjänstemän. Det är oerhört slitsamt.

10) När föräldrar i min klass började bråka, när jag inte kunde förbereda mig på saker som hände runt omkring mig längre, började jag sova dåligt. Sömnsvårigheter bryter snabbt ner en människa. Jag sov dåligt i 10 månader, det ger resultat i vardagslivet. Nu började stressymptomen verkligen smyga på.

11) Med allt detta omkring mig, klarar jag inte längre att hålla alla bollar i luften samtidigt. Jag som brukar kunna ha full koll på allting, hela tiden. Nu börjar jag bli rejält stressad.

12) Jag börjar prata med en förälder på skolan som är utbildad i stress och stresshantering. Våra samtal blir fler och fler, och jag börjar alltmer att längta efter dessa spontana samtal. Skamkänslorna, som kom efter att längta så efter dessa samtal, började att bryta ner mig. Jag känner att samtalen inte längre räcker, utan jag börjar dessutom mejla honom. Jag skäms för vad jag gör, men kan inte sluta. Nu är sammanbrottet nära.


13) Februari-mars 2009. Jag kan inte reglera mina känslor längre. När jag blir tvungen att ha ett utvecklingssamtal med en oerhört negativ förälder, där jag inte har någonting att komma med för att hitta en lösning på elevens problem, börjar jag att bryta ihop. Nu finns det ingen väg tillbaka. Jag faller igenom.

14) Jag arbetar fram till skolavslutningen som ett totalt vrak. Jag gråter konstant, sover uselt och kan inte längre prata med människor utan att gråta. Som tur är har jag fantastiska människor omkring mig som stöttar mig under denna vår och sommar. Jag byter i augusti 2009 arbetsplats och arbetsuppgifter. Nu kan jag börja på en helt ny bana.

15) Som terapi startar jag denn blogg sommaren 2011, vilket har lett till att jag alltmer börjar läkas. Jag söker hela tiden efter förståelse för hur mina problem började. Jag söker i böcker och tidskrifter. Jag samtalar med människor som kan och vet. Nu vet jag allt mer varför och hur det hela började.
Jag vet också att det kan hända vem som helst, när som helst. Jag tror också att det är vi som är starka som drabbas hårdast.

16) Januari 2012. Jag börjar alltmer kunna känna signaler i kroppen som jag tar på allvar. Jag vilar och varvar ner när jag kan. Jag sover bra och kan säga ifrån som jag aldrig förr har kunnat. Det finns bara en väg för mig nu, och det är att finna en väg tillbaka till lugn och harmoni. Det är dit vill jag komma.