Den märkliga hemresan

Efter att minibussen hade åkt iväg, blev det lugnt där på trottoarkanten. Jag vet inte om det berodde på mitt utbrott, vilket alla i kön också borde ha hört, eller om det berodde på att alla började bli så trötta att ingen orkade bråka längre. Vi kom med faktiskt med nästa buss, vilket var en av de sista, och transporten till hotellet gick lugnt tillväga. Det var mycket längre än vad man kan tro, så när vi hade kommit fram till Park Inn, lämnat våra väskor på hotellrummet, så begav vi oss ner till hotellmatsalen för att få den utlovade middagen. Klockan var nu runt tolv på natten, och en ny dag var på väg, fredagen den 17 juli 2009.

Inne i hotellmatsalen är det disk och tomma kantiner som möter oss. Några få medresenärer sitter och äter, men de flesta har antingen ätit klart, eller struntat i den utlovade middagen och gått rakt upp på rummet.
   - Bonjour monsieur. Bonjour madame. Je suis trés desolé, mais, il n'y a plus pas de poulet pour vous. Mais je crois que vous pouvez attendre pour quelqu'autre repas. S'assiez-vous, s'ils vous plait.

En trevlig man hälsar oss välkomna och berättar att kycklingen är slut, men vi kan sätta oss ner och vänta för att vi ska få någonting annat att äta. Vi gör som han säger. Vi är fruktansvärt hungriga. Nio timmar har gått sedan vi gick in genom avgångshallarna till L'aeroport Charles de Gaulle för att checka in på SAS flyg med destination Stockholm Arlanda.

Vi röjer undan disken från ett litet bord och sätter oss ner. Några andra barnfamiljer kommer dit och vi berättar att ny mat är på väg till oss. De nickar tacksamt och sjunker ner på olika platser i matsalen.
Det måste vara en märklig syn för någon utomstående som råkar gå förbi hotellmatsalen, och som inte vet varför vi sitter där i en hotellmatsal mitt bland alla högar av disk som travar upp runt omkring oss.

Han kommer tillbaka efter några minuter med ett bläck med vol-au-vent fylld med spenatfyllning. Vi fyller våra fat, tar vatten ur tillbringaren, nappar tag i några bestick som står i en lerkruka, och sätter oss igen. Jag tror att det är något av det godaste jag ätit i hela mitt liv. Så vi sitter där i den rörigaste hotellmatsal jag någonsin sett, fylld med smutsig disk på borden runt omkring oss, och äter en helt underbar spenat-vol-au-vent så som är alldeles krispig. Vol-au-vent är matvarienten av wienerbröd, för den som inte vet, men utan vaniljcreme och socker naturligtvis. Men brödet är densamma.

                   

Mätta och nöjda går vi därifrån, ger komplimanger till kocken, och stupar i säng. Vi sover gott, utanför åskar det och hällregnar, och det fina vädret som vi hade under våra dagar i Paris, är på väg att sköljas bort. Vi sover och när klockan ringer sex, känner vi oss faktiskt utvilade.

Vi har hyrt en egen taxi denna gång, vi orkar inte vara med om något bråk mer, och betalar med våra sista 200 francs. Egentligen kostade taxiresan mer, men vi har inget mer, så vi får skriva på ett papper att vi bedyrar att vi inte har mer pengar, och så åker taxichauffören iväg. Han hade ingen möjlighet att ta kort.

Vi konstaterar att det är väldigt långt från incheckningsdisken till gaten där SAS-planet väntar. Inte undra på att de tre familjerna inte hann med planet, det var många, långa rulltrappor att passera innan man var framme
på rätt plats.

Allt fungerar bra. Flyget är fyllt till en tredjedel, det ligger Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet på varje säte, och vår dotter får en pysselbok att roa sig med.

Vi kan checka ut, vi får en egen buss till Måby park, de har tagit reda på att vårt plan skulle komma in nu, i stället för igår kväll.
  - Rejält försenat flyg va? log chauffören från Måby Park.
  - Ja, 17 timmar fick vi vänta innan planet lyfte. Men nu är vi i alla fall hemma. Skönt!

Vi slår på P1, för det är dags för Sommarpratarna. Just denna dag är det Elizabeth Gummessom som har sommarprogrammet. Hon pratar om när hennes pappa kraschade sitt flygplan när hon var nio år, och hon pratar om hur hon själv kraschade i livet med sin perfektionism. Hon berättar att det hon upplevt nästan kostade henne livet, hur hon alltid skulle vara perfekt, och hur allting skulle vara väl förberett innan hon var nöjd. Hon berättade också att hon vaknade upp och förstod att hon inte kunde fortsätta att leva så här.

                             

Resultatet på hennes förändring blev ett bättre liv och en bok som heter Good Enough, bli fri från din perfektionism. När hon beskrev sin bok i programmet, vänder sin man till mig och säger:
  - Den där boken måste du köpa. Det är ju precis ditt problem hon beskriver.
Jag känner samma sak. Så fort vi har kommit hem ringer jag Akademibokhandeln och beställer boken. Den skulle komma om två-tre dagar. Sen kan jag packa upp resväskan, jag tar tag i den, och det knäcker till. Smärtan skjuter genom nacken, och jag släpper väskan igen. Nackspärr. Men vi var i alla fall hemma.