onsdag 31 augusti 2011

Men....

... om det nu är så jobbigt att jobba som lärare, varför fortsätter jag då jobbet? Det borde finnas en handfull med andra jobb som borde passa lika bra? Ja, det är frågan det, finns det ett lika bra jobb när man älskar barn, tycker om att lära ut, att se dem växa, ta till sig lärdom och kunskap och utvecklas?

Att vara lärare är ett fantastiskt jobb! Det finns inget bättre för mig i alla fall. Så är det. Så mitt i allt det som jag har varit med om, mitt i all känsla av stress och otillräcklighet, mitt i allt det stökiga och jobbiga, så är det ändå det jag vill jobba med av hela mitt hjärta. Så är det. Punkt slut.

måndag 29 augusti 2011

Festen och Elvisimitationen som inte blev av....

November 2007. Jag skulle vara en Elviskopia på festen. Min tanke var att jag skulle rocka loss till "A little less conversation" den nya coola, mixade versionen från 2007. Det skulle bli helkul! Jag älskar att knäppa mig och att stå och spexa inför publik. Allt var klart, vi skulle bli bjudna på fest av jobbet på Vägverkets restaurang och vi hade redan sett hur mycket gott vi skulle få äta på kvällen. Grannskolan fyllde 40 år, och hela lärarkollegiet var inbjudna.

Det var bara en dag kvar att jobba, fredag, och det var ju en enkel match. Om inte bara inte hade funnits. För jag visste ju inte den där morgonen att det inte skulle bli någon Elvis-imitation för min del, ingen fest, inget jubilerande, ingenting. Bara för ett ynkligt litet pappers skull så missade jag hela festen...

                                               

Fredag morgon. 32 barn satt runt den röda mattan i klassrummet. Min kollega höll alltid i samlingen på fredagarna. Jag hade plockat ut något barn och jobbade med några matteövningar, min andra kollega höll på att gå igenom elevernas kontaktböcker och mappar med läxor. Alla utvecklingssamtal var klara för hösten, jag samlade nu bara in alla underskrivna Individuella Utvecklingsplaner, IUP:er, för kopiering och inplacering under rätt flik i elevpärmen. Enkelt! Jag var glad, det var nästan helg, och jag skulle gå på fest med många av mina olika roliga och glada kollegor. Det var vi personal som stod för underhållningen, och många hade lagt ner mycket jobb på sina olika rollfigurer, musiker från olika tidsepoker.

Som vanligt får jag en hög med kontaktböcker och mappar att skriva några rader i. Det kunde vara ett tandläkarbesök, det kunde vara en läxa som någon inte har hunnit titta på, saker som jag lätt kunde svara på
med ett par meningar, inget jobbigt alls. Det var bara det att det inte alls var så lätta saker i en av mapparna den här gången. Ett papper fyllt med röda, ilskna bokstäver, överkryssade överenskommelser och ett ilsket kort meddelande tvärs över arket:

DET HÄR HAR VI INTE KOMMIT ÖVERENS OM!!!!!!!!!!!!!!!!!

I min glada fredagsstämning stirrar jag på papperet där det ligger där framför mig. Först förstår jag ingenting. Vadå kommit överens om? Sedan ser jag att det överkryssade är en elevs IUP, och jag ser min egen handstil under den ilsket skrivna texten. Jag tror jag nästan slutade andas, men jag minns att jag river åt mig IUP:n och går bort till personalrummet. Jag måste få tag en telefon. Jag måste få tag på min rektor. Vad jag gör jag nu?

Sedan minns jag bara fragment av resten av dagen. Jag minns en kollega som läser IUP:n, ruskar på huvudet och undrar varför föräldrarna har reagerat som de har gjort, "det är väl inga konstiga saker som du har skrivit i IUP:n?" "Hur kan man som förälder reagera så här?" Jag minns att rektorn sade i telefon att jag inte behövde skriva en ny utvecklingsplan tillsammans med föräldrarna, en IUP var ju faktiskt skriven, och det skulle räcka. Att vi inte var överens om innehållet, det kunde ju inte lastas på mig.

Det är lätt att säga så här efteråt, att jag bara skulle ha ryckt på axlarna, ruskat på huvudet, och gått på festen på kvällen, och haft en riktigt roligt kväll iklädd Elvis-utstyrsel. Men det gjorde jag inte. Jag kände mig totalt misslyckad, jag blev helt knäckt av denna rödmålade utvecklingsplan om låg framför min näthinna hela kvällen. Det spelade ingen roll hur många som sade till mig att jag inte skulle bry mig om det hela, det spelade ingen roll hur många som tyckte att jag skulle gå på festen och ha en trevlig kväll. Jag fixade det inte, det var bara för mycket. Jag var djupt kränkt, och tårarna ville inte sluta rinna. Det blev en kväll hemma framför TV:n i stället, snörvlande och gråtande.

Men jag glömmer aldrig kvällen, då jag skulle ha kört "A little more conversation" med Elvis-kläder och gitarr på magen. Jävlar vad det skulle ha svängt loss bland tallrikarna på Vägverkets restaurang.

http://www.youtube.com/watch?v=Zx1_6F-nCaw&ob=av2n



lördag 27 augusti 2011

En novell med ett budskap om det skörbara och vackra i livet



Margit Bethlen, 1927 - 1970, var en författare från Budapest i Ungern, som har skrivit en del kända noveller. Under min lärarutbildning på Högskolan i Falun, under tidigt 1990-tal, studerade vi olika skönlitterära former, bland annat noveller.

Jag mötte då för första gången novellen Maskrosen. Den skrev jag nästan genast ner på min rassliga skrivmaskin, ord för ord, eftersom den berörde mig så starkt. Jag kommer här att skriva ner den för andra gången, eftersom jag ser den som en parallell till en del av mitt liv. Jag tänker på min fantastiska lärarutbildning, som gav oss lärarstuderande en sådan vacker gåva, en sådan rikedom av lärdom för livet, som vi skulle dela med oss till våra framtida elever.

Som en maskros, när den är som allra vackrast, som en boll av spetsar, där varje frö är redo att kasta sig ut i världen.

                                        

Maskrosen
av Margit Bethlen

Han var ett riktigt stadsbarn, bodde fem trappor upp och delade rum med familjens åtta övriga personer. Hyreshuset var stort, överallt skreks det och svors och väsnades från morgonen till sena kvällen. Pojken ansåg allt detta vara fullkomligt i sin ordning, han gjorde likadant, det fanns väl inget annat sätt för människor att meddela sig på. Råkade han komma i vägen för någon blev han undanskuffad och fick sig ibland en spark på köpet. Han lärde sig att det var bäst att akta sig för sina medmänniskor. Själv hyste han aldrig agg emot någon. Var hans far full så slog och sparkade han pojken så snart han kom och åt, men pojken visste ju att alla fäder gör så när de är fulla och tog det därför inte särskilt hårt.

På dagarna strövade han omkring på gatorna, tiggde när han fick tillfälle till det och försummade aldrig att ta hand om sådant som folk råkade låta ligga obevakat. Men bytet tog han alltid med sig hem  till mor och överlämnade det till henne med en behaglig känsla av att ha gjort sin plikt.

Han var en snäll, renhjärtad, givmild och ärlig liten busunge, ful i mun och smutsig om händerna. Han visste att träd växte ur ringar vid trottoarkanten, att gräs odlades innanför järnramper och att blommor förekom bakom butikernas skyltfönster eller i torggummornas korgar.

                                   

   En dag tog han sig upp på bakre bufferten på en spårvagn. Som genom ett under upptäckte ingen honom, ingen körde bort honom därifrån. Han fick åka med ända till slutstationen. Där hoppade han av och såg sig omkring. Vad där såg underligt ut. Mycket underligt. Husen var låga, och bara en bit därifrån fanns inga hus alls, bara gräs, gräs och gräs. Utan järnramper omkring.

   Pojken satte försiktigt ena foten på gräset. nej då, ingen kom och jagade bort honom. Han lade sig i gräset. Det var härligt, mjukt och doftande. Han hoppade upp och sprang över ängen som ett ystert litet föl. Så långt han kunde se var allt grönt, grönt, grönt, och himlen ovanför oändlig och blå, som blåelsen i mors byke. Han kastade sig ner i gräset igen och viskade hänförd, uppfylld av en berusande lyckokänsla, som nästan blev honom övermäktig: "Jäklar, jäklar, jäklar."

   Han visste inte själv hur länge han hade varit där, sekunder eller evigheter, när hans blick plötsligt drogs till något vitt och skirt. På en lång, köttig stjälk gungade en vit, genomskinlig ballong, lätt och luftig, som gjord av spetsar. Pojken stod framför den med mun och ögon vidöppna. En såpbubbla som gav honom en första aning om all den skönhet, lycka och livsglädje som dittills varit dold för honom.

   Försiktigt sträckte han ut handen och bröt stjälken. Sedan bar han blomman framför sig som någonting heligt, som en vit, genomskinlig kristallkalk fylld med minnen av vad han nyss upplevt, fylld med strålande blå himmel, oändliga gröna ängar, med alla glada förhoppningar, all den saliga förväntan hans hjärta kunde rymma. Han visste inte vad han skulle göra med den, han ville bära den, bära med sig hem en bit av dagens sagovärld.

   Vid spårvagnen studsade han: hur skulle han nu komma hem? På bufferten kunde han inte sitta, blomman kunde ju bli skadad. I närheten stod en tjock gubbe som verkade vänlig: tänk om han kunde be honom att...

  Gubben vände sig mot gossen, han måtte ha varit på gott humör, för han tog genast fram tjugo öre och gav dem till pojken.  "Ska du åka hem? Jovisst, här får du tjugo öre! Och låt maskrosfröna flyga före!"
 
  Skrattande blåste han på blomman, så att det genomskinliga klotet brast och fjunen flög högre och högre tills de försvann och bara den tjocka, köttiga stjälken fanns kvar i pojkens hand.

   Pojken stirrade ett ögonblick framför sig utan att fatta. Slut. Borta. Ängen, himlen, friheten, allt. Hans hjärta höll på att sprängas av förbittring. För första gången i hans korta liv skar människornas meningslösa elakhet honom i hjärtat. Han slängde tioöringarna med all kraft i ansiktet på tjockisen och började långsamt, trött och besviken vandra hemåt.

                                                



fredag 26 augusti 2011

Det är väl inget mer med det?

Häromdagen störtade en gammal kompis in i köket. Han var på ett kort besök i Borlänge, och behövde egentligen bara fylla vattenskålarna till sina två hundar och fylla på lite kaffe till sig själv, innan han skulle dra vidare till kvällens middagsträff på ett annat håll i Dalarna.

- Vad gör du? säger han. Sitter du där i skrubben och skriver?

- Nja, jag har startat en blogg. Jag skriver om utbrändhet och så...
- En blogg? Om utbrändhet? Ska det vara något att skriva om? Det låter... lite... tungt att ha en blogg till.
- Mjaa, jag har ju varit med om en del de sista åren, och jag tänker att om jag skriver och berättar vad jag har varit med om, så kanske jag kan hjälpa andra att förstå varningssignalerna och så. Kanske jag kan hjälpa dem en bit på väg tillbaka också... Jag vet inte, men det är jätteskönt för mig att få berätta om hela resan. Jag tror att det är vettigt det jag skriver...
- Jaha. Så du tror att folk kan ha lite hjälp av dig då?
- Javisst. Jag försöker hålla mig väldigt klar med vad jag skriver, så det tror jag faktiskt.
- Jaha. Det låter väl bra. Kan jag ta ut hundarna ur bilen, är det OK med era katter att jag binder fast dem i äppelträdet vid vägen?
- Ja, gör det. De håller sig väl undan, antar jag.

Så var det med det. Jag har startat en blogg. Jag skriver om utbrändhet. Det är väl inget mer med det?

onsdag 24 augusti 2011

En inre resa och ett historiskt dokument

Jag har berättat att jag ser mitt blogg som en inre resa.

Samtidigt ser jag det som ett historiskt dokument över hur lärarrollen i Sverige ser ut 2011.

Det jag berättar är inte särskilt ovanligt, det sker överallt i vårt avlånga land.

Människor blir utbrända för att pressen är för stor.

Lärare, som jag själv, ser kritiskt på hur svenska elever har drabbats av den offentliga sektorns nedskärningar. Nu läste jag i helgen i Borlänge Tidning att Hedemora kommun drar ner budgeten för kommunens skolor. Samtidigt som kraven ökar med ny skollag och ny läroplan, betyg från årskurs 6 från nästa år. Hur tänker man då??

Inför skolstarten reagerade en skola i Borlänge över att de inte kommer att kunna klara alla de nya krav som ställs, i och med allt det nya som regering och riksdag har beslutat. Den nya skollagen och den nya läroplanen börjar gälla från 1 juli 2011. De är alltså redan igång. I artikeln i Borlänge Tidning intervjuades skyddsombud, lärare och rektor. Pedagogerna har en alltför tuff uppgift att lösa i en skola med så många invandrarelever. Lärarna känner att de inte på några vägar kommer att kunna uppfylla de nya kraven.
- Vi har inte för lite pengar, säger rektorn i samma artikel, det är lärarna som måste organiseras på ett mer effektivt sätt.

Det är ingen nyhet. Vi har hört samma visa sedan jag blev nyutexaminerad 1994. Vi har inte för lite pengar, vi måste fördela resurserna bättre.

Jo då, vi hör och vi lyssnar. Vi hör vad ni politiker säger. Men eftersom ni kommunpolitiker, som fördelar pengarna, och vi pedagoger inte kan mötas, så kan vi inte heller förstå varandra.

Förlorarna är barnen. Sveriges barn. Våra barn. För om politikerna säger att skolans resurser måste skäras ner, då finns det bara ett resultat. Färre vuxna i skolan. Färre pedagoger till barnen. Sämre resultat på nationella diagnoser och nationella prov. För det går inte att tro att barnen ska fixa allt utan vuxenhjälp.

Barn får kunskap genom möten människor emellan, det är dessa möten som ger dem redskapen att möta framtiden. Då är det inte möten via en dataskärm eller via en TV-skärm som jag talar om. Det är de dagliga mötena i det verkliga livet jag talar om. Det är dessa möten som ger våra elever verklig kunskap, det är där deras intressen väcks, det är i skolan barnen ska möta professionella lärare som eleverna alltid ska kunna lita på.

När började politikerna i Sverige att tro på sagor?

tisdag 23 augusti 2011

Så rullar alla samtal igång...

Med besöket hos psykologen i ryggsäcken, började jag beta av vårens utvecklingssamatal. Oftast är dessa samtal mycket intressanta och roliga att ha, eftersom de flesta föräldrar är så positiva och hjälpsamma till att ha samtal med sitt barns lärare. Samtalet är ju till för att informera dem om hur det går för deras barn, och de allra flesta föräldrar gör ju allt för underlätta arbetet för sitt barn och för dess lärare.

Tiden för nästa samtal hos psykologen närmade sig. Jag får ett telefonsamtal från Borlängehälsan att den psykolog som jag hade varit hos, tyvärr inte jobbade hos dem längre, så i stället skulle jag få träffa någon annan, om det passade mig.
Märkligt, tycker jag nu, så här efteråt. Visste de inte att personen ifråga skulle sluta sin anställning när vi bokade tiden för nästa samtal?
Jag minns faktiskt inte hur det var, mer än att jag tackade nej. Jag ville faktiskt inte börja om från ruta ett en gång till, och berätta allt det jobbiga ännu en gång. Det gick ju bara inte.

En eftermiddag ett par dagar senare ringer den kvinnliga psykologen och förklarar att hon bara hade varit inlånad hos Borlängehälsan under en kort period, som de inte ville förlänga. Hon beklagade detta, men sade att hon hade funderat över mina problem, och undrade hur jag nu kände mig inför det kommande samtalet med den berörda familjen.
  - Ja, jag har fått erbjudande om att ha med en annan person som trygghet under utvecklingssamtalet. Rektorn har erbjudit sig att sitta med, men jag tar en kollega ifrån mitt arbetslag i stället. Blir det för jobbigt, bryter vi samtalet och bokar en ny tid.
 - Kommer du att klara av det, tror du? Hur känns det för dig?
 - Tack, det känns mycket bättre nu efter att jag har fått träffa dig, eftersom du nu har förklarat för mig hur jag ska tänka inför sådana här jobbiga tillfällen.
 - Det är ju bra. Då har du någon hjälp av vårt samtal. Men jag har funderat en del på det du berättade. Vi kan ju jämföra det med en person som är höjdrädd eller rädd för att gå över broar. Lösningen är ju inte att tvinga personer att utföra saker som de absolut inte känner att de kommer att kunna klara av. Vi tvingar ju inte ut dessa människor på en bro eller upp i ett högt torn, förrän de känner att de är redo för det, eller hur?
 - Nej, absolut inte.
 - Om du absolut inte känner att du klarar av att hålla det där samtalet, så ska du absolut inte göra det heller.
Det måste din chef förstå. Nu tycker jag att du ringer till din arbetsgivare, och berättar hur du känner inför det här mötet, och att det inte är lämpligt att du ska utsätta dig för den stressituationen.
 - Jag måste hålla det här mötet. Det kommer jag inte ifrån.
 - Det måste du inte alls. Det måste finnas någon annan som kan hålla mötet, utan att du behöver vara med.
Lycka till! Jag är säker på att det ordnar sig på något vis. Här får du mitt telefonnummer, så ringer du när det är klart med din chef.
 - Nja, jag är inte lika säker som du på det här, men jag provar väl.
 - Det ska du absolut. Tack ska du ha. Ring mig!
 - Tack.


Jag ringde aldrig tillbaka.
Att jag inte ringde tillbaka berodde på en enda sak. Svaret på frågan till min arbetsgivare, om jag måste hålla utvecklingssamtalet med den berörda familjen, blev det jag hade trott. I egenskap av tjänsteman måste vi fullfölja de åtaganden som ingår i tjänsten.
Däribland att hålla utvecklingssamtal med alla elever och vårdnadshavare.
Så där fick jag för min fråga. Det är bara att bita ihop och köra.

söndag 21 augusti 2011

Ett professionellt uttalande

Hon hade lyssnat på mig i 30 minuter. Hon hade analyserat vad jag berättat. Hon gav mig svaret.
  - Vet du att det är tillåtet att misslyckas ibland?

Jag häpnade. Var det det som var mitt problem?
  - Misslyckas?

Hon nickade.
  - Alla människor får misslyckas. Det är tillåtet, vet du om det?

Jag fick inte fram ett ord.

  - När jag lyssnar på vad du har att berätta, så går en röd tråd igenom det du berättar. Du är livrädd för att misslyckas, det är därför du tar dina misslyckanden så hårt. Men det är tillåtet. Du får misslyckas ibland, det gör alla då och då, det får vi göra.

Jag hade aldrig någonsin tänkt på att det var det som var mitt problem, tvärtom. Men ju mer jag började tänka på det, desto klarare blev det. Alla mina förberedelser inför lektioner. Allt jag färdigställde till mina elever. Mina noggrant förberedda högar inför utvecklingssamtalen. Allt jag förberedde tjänade mitt inre syfte, att lyckas. Inte misslyckas. Lyckas.

Resten minns jag knappt. Hon förklarade sin teori om varför jag mådde som jag mådde i fem minuter, jag hade pratat i trettio. Hon var verkligen professionell.

Vi bokade en tid igen efter 14 dagar, jag var rödgråten, men glad över att hitta en förklaring till min överdrivna noggranhet, och att psykologen hade sett så klart på mina problem. Det var ju självklart, vad enkelt! Och det bästa var att jag hade förstått att vi alla faktiskt kan misslyckas ibland, utan att världen rasar. Det är OK att misslyckas. Vad skönt!

lördag 20 augusti 2011

Ett annorlunda besök

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli så berörd som jag blev där hos psykologen i mars 2009. Naturligtvis hälsade vi först på varandra, presenterade oss för varandra, och jag kände mig ganska oberörd över situationen. Hur skulle hon kunna hjälpa mig? Jag förstod inte hur hon skulle kunna se mina problem, och än mindre, kunna hjälpa mig.

Jag fick sätta mig i en fåtölj, framför fåtöljen stod ett vanligt litet soffbord. På bordet fanns en enda sak, en ask med Kleenex-näsdukar. På andra sidan bordet satt denna kvinna som var legitimerad psykolog i en likadan fåtölj.

- Vad vill du berätta för mig, nu när du är här?

Jag tittade på henne en stund, funderade en stund vad jag skulle prata om, och bestämde mig för att prata om det allra jobbigaste som finns i mitt yrke. Bland allt stress, alla krav från olika håll, är ändå negativa och aggressiva föräldrar det allra jobbigaste. Den typen av föräldrar kan dra ner vilken lärare som helst i den djupaste av avgrunder. I deras ögon är jag som lärare, den som ska ta hand om deras juvel till barn, den mest inkapabla människa och lärare som någonsin har existerat på denna jord. Jag, som lärare, har ingen förståelse av hur deras juvel till barn fungerar och tänker, jag är en olämplig pedagog, jag är helt intelligensbefriad, eftersom jag inte kan få deras barn att trivas eller fungera i skolan. Barnet står helt fritt från skuld, allt som jag har anklagat det för, är bara mina fantasier. Problemet är i stället min negativa syn på barn, som jag så tydligt uppvisar.

Jag drog efter andan och berättade om en förälder, som jag hade under den senare delen av 1990-talet. Jag säger förälder, för barnet var det säkert inga större fel på, men det var denna förälder som då gjorde mitt liv till en mindre helvete. Den gången fick jag också sömnsvårigheter, jag fick dessutom giftstruma, som är en stressrelaterad sjukdom, och blev så småningom opererad 2002 på grund av det elände som en förstorad sköldkörtel kan ställa till med.

Jag fick spy ut mina tankar,om de händelser som då gjorde mig så sjuk. I tio minuter får jag berätta om vad det var som hände mig, om hur man som förälder kan curla sitt barn in i minsta detalj, om hur man till det yttersta kan försvara sitt barn, trots att barnets agerande i klassrummet inte var försvarbart.
Tårarna började spruta, och det var tur att denna ask med Kleenex stod på soffbordet framför mig.



- Det här var ju ganska länge sedan. Är det fortfarande de här händelserna som gör att du har kommit till mig idag?

Jag ruskar på huvudet. Naturligtvis är det inte det. Det är ju bara det att jag precis då, hade råkat ut för samma sak igen, en likadan förälder, som ser mig som så totalt oproffsig, opedagogisk, omänsklig, och som en total idiot som inte förstår sig på just dennes juvel till barn. Samma vända en gång till. Jag orkar inte försvara mig emot dessa föräldrar som ser oss lärare som sitt livs värsta fiende, och hur all ilska över världen ska spys över mig, jag som är deras barns lärare och pedagog. Det är mycket vi ska ta som lärare, men det här är det absolut värsta.

Det var det jag gruvade mig för inför de kommande utvecklingssamtalen i april. Vad skulle denne förälder hitta på den här gången? Vad skulle jag nu anklagas för?

   - Jag klarar det inte. Jag klarar det inte. Du måste förstå att jag inte klarar det.

Inte en gång till. Att sitta där och höra allt detta återigen, le och säga:
  - Jag hör vad du säger. Jag tar in vad du har för åsikt. Vi delar inte samma åsikt, men jag hör vad du säger.

Det jag egentligen vill under dessa samtal, då jag inte är värd mer än en fluglort på fönsterglaset, är att öppna dörren och be dem gå därifrån. Men det får jag inte. Jag ska sitta där i 30 minuter och le och anteckna, och så småningom skriva en Individuell Utvecklingsplan, som jag vet att vi aldrig kommer att komma fram till, eftersom vi befinner oss på planet A och planet B.

Förtvivlan växer, och nu störtgråter jag. Det här är förtvivlat jobbigt, och jag har under min lärargärning råkat ut för det två gånger. Hjärtat klappar och jag tystnar. Jag orkar inte berätta mer. Det blir tyst en stund. Hon betraktar mig och jag jag får dra efter andan, lugna ner mig, och komma ner i fas igen. Jag är helt utpumpad av att ha berättat om de händelser som berört mig så kraftigt, båda gångerna, även om jag var mer beredd den andra gången på vad som kunde hända med en sådan här typ av curlande förälder.

 - Jag förstår att det här har varit väldigt jobbigt för dig, eftersom du också blev så sjuk efter att det hände första gången. Men jag kan se ett mönster i det du berättar, jag kan se vad det är som gör att du mår så dåligt av de här händelserna.

Jag nickar. Hon har lyssnat. Hon har analyserat vad jag har berättat om. Hon har kommit till en slutsats. Jag sluter ögonen och väntar. Äntligen finns det någon som kan ge mig ännu en nyckel till frihet.

onsdag 17 augusti 2011

Det var väl lika bra att gå i stället för att ligga sömnlös

Eftersom jag ändå bara låg sömnlös och vred mig i sängen, började jag gå ut och gå på kvällarna. 35 minuter varje kväll tog jag en runda för att trötta ut mig och skingra tankarna från allt som stressade mig. Oftast blev det framåt halv tio när allt hade lugnat ner sig här hemma, som jag kom iväg. Efter några månader blev jag beroende av kvällspromenaden, den var skön och den gjorde mig gott.

Jag märkte att det var så lugnt på gatorna på den tiden av dygnet, det var bara några enskaka hundägare som rastade sina hundar vid den tiden på dygnet. Ofta var det svalt och friskt, och hjärnan kunde tömmas, jag kunde slingan runt bostadsområdet utantill.



Det händer saker med kroppen när man rör sig så regelbundet. Jag fick bättre kondition och jag gick faktiskt ner fem kilo på ett år. Det var regelbundenheten som var nyckeln, genom att jag gick 35 minuter varje kväll, drack ett stort glas vatten när jag kom hem, för att sedan kunde jag krypa till sängs. Jag vet inte om jag sov så mycket bättre, men det kändes bättre i kroppen. Det var ju inte kroppen som gjorde mig sömnlös, utan hjärnan som gick på högvarv. Lite kunde faktiskt mitt uppspeedade jag varva ner med promenaderna, det blev bättre och bättre, tyckte jag. Trodde jag. Inbillade jag mig. Egentligen hade jag väl bara lagt ytterligare ett krav på mig själv med det här med att gå ut och gå. För jag kunde ju inte slarva. Ska jag gå, så ska jag gå varje kväll. Inte varannan eller var tredje kväll. Det var viktigt för mig i den människa som då var jag.

Det såg ut som om jag var hälsan själv, det gjorde mig så glad, och mitt i all bedrövelse började jag återfå mitt utseende som jag hade när jag var ung, tack vare regelbundenheten i promenaderna. Jag hade hittat min hälsokur. Löpträning eller Friskis och Svettis-träning 2-3 gånger i veckan var inte alls lika effektivt för min hälsa, som att gå varje dag, i ur och skur, varje kväll. När jag mätte mitt midjemått försvann det sju centimeter under detta år. Så allt var inte nattsvart. Tvärtom. Allt började ljusna. På den kroppsliga fronten i alla fall.

tisdag 16 augusti 2011

10 månaders sömnlöshet

Jaha, då är det fastställt. Hur vi sover är påverkat av genus. I Dalarnas Tidningar kunde man läsa den 15 augusti att hela 28 % av kvinnorna i länet ofta sover oroligt eller har svårt att somna på kvällarna jämfört med 20 % av männen. Generellt sätt så ökar problemen med stigande ålder. Hälsoföretaget Previa har låtit göra en undersökning bland 55000 anställda i hela landet under åren 2008 till 2010. Undersökningen rörde det allmäna hälsotillståndet, mat- och motionsvanor samt psykosocial status.

  "- Sömnsvårigheter är ett utbrett folkhälsoproblem och vi ser att det förekommer i alla åldrar och grupper. Aktuell forskning understryker att sömn är oerhört viktigt för återhämtningen, prestationsförmågan och hälsan i allmänhet. Ihållande, stressrelaterade sömnproblem kan bryta ner vem som helst, säger Per Larsson, beteendevetenskapligt ledningsansvar på Previa."

Torbjörn Åkerstedt, sömnforskare och professor vid Karolinska Institutet, fastlägger att över 11% av svenskarna har så allvarliga sömnstörningar att deras prestationsförmåga på dagtid försämras av sömnbristen. Forskning finns också som visar att sömnproblem har samband med sjukdomar som depression, utbrändhet, hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Flertalet undersökningar visar att stress ligger bakom en stor del av sömnstörningarna.

  "-Anställda som känner sig uppmärksammade och som kan påverka sina egna arbetsuppgifter och arbetsmiljö upplever avsevärt mindre stress. En bra start för att minska anställdas sömnproblem är att helt enkelt att börja prata regelbundet och tillsammans om den faktiska stressen på arbetsplatsen, säger Per Larsson."
                       

Mars 2009. Det är snöigt och kallt ute, skolbarnen är ute på rast. Jag är rastvakt och rör mig runt bland barnen på skolgården. Jag pratar inte med ett enda barn, bara rör mig runt bland barnen för att upptäcka om det skulle råka hända något. Vi har en bra skolgård och våra barn är helt OK. Det är väldigt sällan det händer något uppseendeväckande, som tur är.

Min närmaste chef kommer fram till mig och frågar hur det är. Jag mår inte bra, jag har gråtit på jobbet flera gånger i veckan, och jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Jag har sovit dåligt sedan början på sommaren 2008. Jag har inte sovit mycket alls på 10 månader. Min hjärna har snurrat frivarav hela nätterna, tankarna har spelat pingis och jag har inte kunnat slappna av. Sömnbristen börjar märkas även på jobbet. Jag går som i dvala, är lättretlig och gör mitt jobb mekaniskt. Jag tål inga motgångar och tar all kritik som vi får på jobbet som personlig kritik.

Min chef har säkert hört klagomål att jag inte fungerar som jag ska. Eller också så kanske han ser att jag mår dåligt. Jag vet inte varför han frågar, men jag nickar till svar.

  - Så där. Jag blir ledsen lite då och då. Men jag har läst i Må Bra om ångest, och varför man får ångest. Vet du det?
  - Nej, du får berätta.
  - Jo, det stod att man får ångest av att befinna sig i en negativ situation som man inte på några vägar har möjlighet att ta sig ur. Eftersom man inte kan se en enda lösning av problemet, kan man heller inte komma vidare. Man kan inte på några vägar påverka sin egen situation.
  - Och du tycker att du befinner dig i en sådan situation?
  - Ja , det gör jag. Jag ska snart ha utvecklingssamtal. Jag vet att arbetsbördan kommer att öka lavinartat under de veckor som samtalen pågår. Och jag kan inte på några vägar ta mig ur den situationen. Eller hur?
  - Nej, du måste ju sköta dina samtal.
  - Jag vet, och det är därför jag mår så dåligt. Jag kan ju inte sova särskilt bra, och jag mår inte särskilt bra heller. Det är därför jag känner sån ångest nu när jag ska starta upp mina samtal. Jag vet inte om jag kommer att klara det.
  - Du, vi har ju en psykolog på företagshälsan som ni kan få gå till. Du vet att jag har pratat med dig om det förut. Nu tycker jag att du ska gå dit. Det här låter inte alls bra.
  -Mmm. Det kanske är bäst så...
  - Jag bokar en tid åt dig, så kan du åka dit direkt efter att du har slutat för dagen. Jag försöker få en tid så fort som möjligt. Det kostar ingenting för dig. Vad säger du om det?
  - Ja, jag lovar att gå dit, om du bokar en tid.
  - Det är bra. Jag tar tag i det med gång. Jag hör av mig. Jag lovar.
  - Bra. Vi ses.

Det kändes faktiskt bra att bli beordrad så där. Jag behövde verkligen få prata med ett proffs. Tio månader utan sömn sätter sina spår, och det är hopplöst att försöka lösa det på egen hand. Idag är jag glad att jag gick till kvinnan, som jag har glömt vad hon hette och hur hon såg ut, men hon lyssnade verkligen och gav mig näsdukar att torka tårarna med. Hennes analys efter 30 minuters snörvlande var verkligen proffsiga. De gav mig verktygen att ta itu med en hel del frågeställningar som gjort mig sömnlös, hon gav mig en del tips som var oerhört värdefulla för att jag skulle kunna sätta tummen på mina problem. Genom dessa råd kunde jag gå vidare i livet, och släppa viss barlast som var oerhört tunga att gå omkring att bära på. Känslor av misslyckande, som bara fortsatte att snurra runt i min misshandlade hjärna. Dessa problem kunde jag nu skeppa iväg, och min inre ryggsäck blev i alla fall lite lättare att bära. Efter mötet kunde de faktiskt avskrivas, och har aldrig mer tyngt mig sedan dess.

Tack för det, du okända kvinna. Ett stort tack till min chef som så proffsigt och smidigt gav mig en tid hos företagshälsan, jag hade aldrig förmått mig själv att ta den kontakten.
Utan den hjälpen hade jag inte hittat vägen tillbaka igen, det vet jag. Då hade jag nog inte befunnit mig där jag är idag.

måndag 15 augusti 2011

Mål kontra medel

Som lärare har vi haft mål som våra elever ska uppnå. Det är uppnåendemålen som lägger ribban på vad varje elev ska klara för nivå för att bli godkänd i det ämnet. Vi har också haft strävansmål, dit elever ska sträva för att komma högre än godkänt. En god tanke.

Vårt mål som lärare var först och främst att hålla vår budget, det var viktigast. Sen kom målen att uppnå. Ekonomin först, vårt uppdrag på andra plats.

Vad är det som är felet när så många elever inte når eller har nått målen? Var har lärarna sitt fokus? På att hjälpa eleverna att nå målen? Eller kan det vara att hålla budgeten nere?

- Ni har de resurser ni har.
- Omfördela resurserna, använder er av de resurser som ni har.
- Använd de resurser som finns inom arbetslaget.
- Ta inte in vikarier om ni blir sjuka, bara om ni absolut måste.

Samtidigt som denna betoning på vad som var viktigast i vår verksamhet, förfasar sig regering och riksdag över att svenska elever tappar i undersökning efter undersökning i svenska, engelska och matematik gentemot andra länders resultat.

Jag säger det igen, vårt fokus har inte legat på att eleverna ska nå målen. Vårt fokus har legat på att pressa ner kostnaderna, så att vi ska vara så billiga som möjligt. Man får de resultat som man betalar för. Det är orimligt att tro att en så slimmad organisation med tusen sparkrav ska klara allt.

Det är faktiskt så. Sverige får den skola som ekonomin tillåter den att ha. Varken mer eller mindre.

söndag 14 augusti 2011

Lojalitetens baksida

Jag sitter tillsammans med två väninnor i en mysig spabastu på relax-avdelningen i badhuset. Det luktar eukalyptus inne i värmen, vi hör mjuk orientalisk musik spelas, och en avlång ljuspelare längs med ena väggen fångar våra ögon där vi sitter uppe på bastulaven. Vattendroppar rinner på innersidan av ljuspelaren, så att vi ser varje vattendroppes långsamma väg nerför den vita platsen. Vilket skönt ställe för avkoppling.

Det är oktober 2010. En av mina väninnor har fyllt 50 år, och vi andra bjuder henne på detta som födelsedagspresent. Vi ska gå ut och äta efteråt, har vi lovat, men det är inte middagen på restaurangen som jag minns, utan just denna stund, inne i den ganska varma bastun. Vilken bra present för oss alla tre.

Vi pratar om våra arbetsgivare. En av väninnorna har arbetat 25 år på först Stora Kopparberg, sedan samma arbetsplats med ny ägare, men efter omstruktureringar hade hon i stället fått Manpower som arbetsgivare. Hon berättar om sin besvikelse över att ha blivit avpolletterad efter så många år, till förmån för yngre, mer välutbildade anställda. Manpower är inte på långa vägar samma sak, trots att hon fick likadana arbetsuppgifter, men med sämre förmåner. Hon började arbeta på pappersbruket direkt efter gymnasiet, och har sedan varit bruket trogen. Hon är ledsen över hur hon har blivit behandlad, sedan företaget fick finska ägare.

Min andra väninna arbetar på en privat advokatbyrå i grannstaden. Hon har förmåner som vi andra spärrar upp ögonen när vi får höra talas om. Konferensresor till Alperna, Spanien, och hon har det väldigt bra. Hon gick en ettårig sekreterarutbildning efter gymnasiet, och har idag det bäst av oss alla tre, ekonomiskt och med de bästa förmånerna av oss tre.

De undrar hur det är för mig då, jag som har tre och ett halvt år på högskolan, 140 gamla högskolepoäng, den enda av oss som fortfarande dras på studieskulder och har kommunen som arbetsgivare. Hur har jag det? Ja då, det är väl OK. Vi har varit till Tällberg en gång på konferens under mina år som anställd, vi brukar få vara med om en rolig aktivitet per år efter att eleverna gått på sommarlov, som bågskytte, eller kyrkbåtsrodd, eller vandring till en historisk plats. Oftast kombineras detta med korv med bröd efteråt. Men ibland får vi ingenting mer än ett tack i kyrkan på avslutningen. Det är när det är riktigt kärva tider. Då har arbetsgivaren inte ens råd med korv och bröd efter ett avslutat arbetsår.

De blir förvånade, men så illa kan det väl ändå inte vara? Det är då jag hör mig berätta om att jag faktiskt gått över den lagliga gränsen för att skydda min arbetsgivares ekonomi. Jag hör mig berätta om hur jag under årens lopp då och då har fått en bunt med kopieringspapper, en ask med blyertspennor, kulspetspennor och whiteboardpennor på min mans arbetsplats, för att spara pengar för skolans snäva budget. Jag berättar att jag kopierade en del av mina elevers arbeten på detta IT-företags kopieringsapparat för att vara lojal, eftersom vi på möte efter möte fick höra att vi måste vara återhållsamma med skolans pengar. Vi måste tänka på att bara handla det nödvändigaste, kopiera endast det nödvändigaste, inte slösa på kopiering eller kopieringspapper.

De häpnar. Jag tar sats och berättar om hur jag kopierat upphovsrättsligt skyddat läromedel, något som inte heller är särskilt bra. Det får man bara inte göra. Samvetskvalen över vad jag faktiskt gjort, i lojalitetens berusning, får mig att skämmas. De andra kan inte tro på vad jag har berättat, är det verkligen så illa med ekonomin? Men så var det väl inte när vi gick i skolan? Nej, men det är så här det är nu, det är så här det har blivit sedan kommunaliseringen, kommunernas budget har svarta hål överallt som måste täppas igen. Då skärs alla sektorers budget ner, och vi får år efter år klara oss på en allt mindre summa med pengar.

Min ena väninna mumlar något om att det kanske inte är så illa att vara anställd av Manpower ändå, den andra väninnan sitter blek i bastuns dunkel. Jag mumlar något om att jag går ut och duschar. Jag lovar mig själv att aldrig vara så lojal mer att jag i min iver att följa riktlinjerna går över lagens gränser.

lördag 13 augusti 2011

Att arbeta i åldersblandade skolklasser

På en skola kan det finnas så många lösningar på hur man rent praktiskt löser klassammansättningen. Förr i tiden kallades helt åldersrena klasser för A-form, vilket de flesta av oss har gått i. Nu kallas dessa klasser för åldershomogena klasser. B-form är då naturligtvis motsatsen, åldersblandade klasser.

Jag har i princip alltid arbetat i åldersblandade klasser, därför att det finns så mycket positivt med detta. Nackdelen är väl att det blir mer jobb för läraren att hålla fler aktiviteter igång, och att barnen måste vänja sig med att det oftast är olika saker på gång i klasssrummet samtidigt. Det är inga problem för barnen att lära sig detta, och eftersom jag uteslutande bara har arbetat med blandade klasser, ser jag att fördelarna överväger över nackdelarna.

* Barnen ser vad de äldre barnen arbetar med, och blir nyfikna på deras arbete, och arbetar ihärdigt vidare, så att de också ska få göra samma sak.
* Barnen jämför inte sitt arbete med andras, tävlingsmomentet minskar, eftersom barn arbetar med olika saker utifrån sin egen, individuellt planerade vecka.
* De yngre barnen behöver inte fråga läraren om hjälp, utan kan oftast fråga en kamrat. Inlärningshalten blir då oftast högre, både hos den elev som frågar och den elev som ska förklara. Att förklara hur något fungerar kräver större tankeförmåga och formuleringsförmåga av en människa, än att få något visat för sig, genomföra detta och sedan gå vidare. Samtal, elever emellan, är mycket ofta givande och utvecklande för båda parter. Jag har aldrig förespråkat tysta klassrum.
* Barn lär sig att inte skämmas över att fråga. Det är helt OK. Jag har alltid präntat in hos barnen att "den som ingenting frågar, får ingenting veta" (SVTs vetenskapliga barn- och ungdomsprogram Hjärnkontorets slogan). Det är helt OK att fråga någon om någonting som man inte förstår, och det är helt OK att släppa sitt arbete för en stund och ta sig tid att förklara hur det hela går till för en kompis.
* Det gör ingenting om den som är framåt arbetar med uppgifter som de äldre sysslar med, eller att den som behöver mer tid för inlärning arbetar med saker som de yngre gör. Det går att individanpassa undervisningen på detta sätt.

                             

Jag har lärt mig att detta är en arbetsform som jag står för, och som jag vet fungerar. Barn lär sig mer om man lär dem detta från början, och lär dem vad som är OK och inte OK att prata om i klassrummet. Eftersom jag nu har en montessoriutbildning bakom mig, vet jag också att det finns en hel del forskning som stöder detta med årskursblandad undervisning. Det finns också undersökningar som visar att det inte är bra med årskursblandade klasser. Problemet är väl att de barn som går i bägge formerna inte vet något annat, och lär sig att fungera i sin variant av skolform, eftersom det är så de är inskolade. Huvudsaken är att den lärare som tar en årskursblandad klass, har beredskap för detta, och tror på den arbetsformen. Vilket jag alltid har gjort. Men att hela tiden behöva ta strid för vad man tycker är rätt, är också något som tär på en i längden, eftersom många andra inte tycker att det här är ett bra sätt att arbeta.

Att jag berättar detta i min blogg är viktigt, eftersom det var på arbetet jag blev utbränd, och detta att alltid behöva stå för ett arbetssätt som andra ifrågasätter, är jobbigt och kräver att man vet vad man gör. Idag vet jag vilken forskning som stöder denna arbetsform, och jag har fått orden som jag tidigare saknade för att kunna förklara och formulera varför. Idag skulle jag inte tycka att det var jobbigt att människor ifrågasätter vad jag gör, eftersom jag har fått stöd för det i aktuell forskning, genom att jag har en universitetsutbildning bakom mig som gjort mig stark och beredd på diskussioner av denna sort.

Men under 2000-talet hade jag jag inte detta. Jag hade bara en känsla av att arbetsformen kändes bra för mig. Det är nedbrytande i en organisation, att arbetskamrater hela tiden ifrågasätter det man gör och tror på. Det här var en av de delar som ledde till att jag sakta men säkert bröts ner.

fredag 12 augusti 2011

En sammanfattning av min blogg - som jag ser det

Eftersom jag inte haft möjlighet att blogga på några dagar, har jag i stället haft tillfälle att fundera en del på vad det har blivit av mitt bloggande, och hur min blogg har utvecklats. Eftersom jag på en månad har haft 870 besökare på min sida, så gläds jag över detta och är glad att många har hittat hit. Målet med bloggen är ju att klargöra vad det är som är utbrändhet, vad det är som leder till utbrändhet och hur jag lyckades ta mig ur det värsta jag upplevt under hela mitt liv: att mentalt brinna upp.

Jag kan alltså förklara att jag har tre spår i bloggen:

Spår ett är en ren faktaruta, där jag sammanväver föreläsningar och litteratur i ämnet. Jag har hittills berört två föreläsningar och tre böcker.

Spår två är den del som jag tycker är jobbigast att skriva om, vägen som ledde till utbrändhet. Det spåret har jag ännu inte kommit så längt in i ännu, jag har ännu bara berättat om den eftermiddag då jag blev varse om att jag inte längre var kapabel att hålla tillbaka min djupa ångest, och därför inte heller kunde hålla tillbaka tårarna. Detta spår har jag som tanke att jag ska återkomma till alltmer under bloggandets gång.

Spår tre kallar jag för mina nycklar till frihet. Dessa nycklar beskriver hur jag kom ur det hela, och hur jag nu kan blicka tillbaka till allt detta stressrelaterade helvete som omslöt mig från tidigt 2000-tal till nu, 2011.

Så tack alla ni som vill läsa allt vad jag har att berätta om, det känns fantastiskt roligt att jag på denna korta tid har nått så många människor. Jag vet att detta är ett samhällsproblem i tiden, och att så många är utsatta för den process som detta nerbrytande, negativa spiral av stress innebär. Jag har så mycket att berätta om hur den ledde mig allt längre ner till nedbrytning av mitt jag, min självbild, mitt självförtroende och mitt liv.

En arbetskamrat på min nya arbetsplats frågade mig glatt inför julen 2009  hur det hade varit att jobba på min förra skola. Jag stannar upp i mitt arbete, tittar allvarligt på henne, och jag hör mig själv säga:

  - Du vet det inte. Men jag har varit helvetet och vänt. Men nu är jag på väg tillbaka.

Det är min sanning. För det är i helvetet man är som utbränd, och det känns som om det inte finns någon väg tillbaka.

Men det gör det. Det är därför jag har startat denna blogg.

onsdag 10 augusti 2011

Min mentala ryggsäck

Jag har nu summerat vad jag hade för innehåll i min mentala ryggsäck när jag med öppna ögon och ett vaket sinne äntrade min lärargärning 1994:

* Jag fick inte göra misstag. Inte ett enda.

* Jag vill vara alla människor till lags.

* Jag ville göra ett bra jobb, så att alla parter blev nöjda, jag själv, mina elever och föräldrarna.

* Jag ville jobba hårt, så att jag med hjälp av individuell lönesättning kunde klättra i lönenivåerna.

* Jag fick inte bli arg.

* Jag fick inte visa mina känslor.

* Jag skulle vara bäst, nummer ett, tävlingsmänniska som jag är.

Nu är bakgrunden klarlagd. Skulle detta fungera i ett livslångt lärarperspektiv?

Jag återkommer om detta...

tisdag 9 augusti 2011

Vad är perfektionism?

Elizabeth Gummesson kunde sätta huvudet på spiken. Yes. Där satt den. Helt otroligt!
Redan på sidan 9 hade jag hittat hem:

"Vad är perfektionism?
* En föreställning om att ingenting du gör någonsin duger, ingenting är tillräckligt bra, ingenting är good enough enligt dina egna eller andras förväntningar.

* En strävan att alltid vara bäst, alltid nå din idealbild, alltid vinna. Det är ingen idé att ens försöka om inte förstaplatsen är garanterad.

                             

* En fruktan för att göra misstag - ett misstag är inte bara en enskild händelse utan ett bevis på att ditt värde som människa minskar. Misstag är oacceptabla, misstag är bara för förlorare.

* En föreställning om att du måste vara perfekt och göra allting perfekt, helst inom livets alla områden.

* En fokusering på prestation i stället för person, alla dina handlingar kopplas direkt till din person - du är dina prestationer i stället för att du är din personlighet. Det betyder att du värdesätter dig själv efter dina prestationer.

Ordet perfektionism kommer från latinet och betyder fullbordande eller fullkomnande och beskrivs i ordböckerna som överdriven noggrannhet med arbete, hygien, kläder med mera.

En perfektionist är enligt samma källor en människa som vill att allt i hennes liv och omkring henne ska vara perfekt, och som inte accepterar felaktigheter eller misslyckanden, alldeles särskilt accepterar hon inga fel i sitt eget agerande.
Accepterar inga fel. Överhuvudtaget. Någonsin.
Det är helt omöjligt, det förstår vi alla rent förnuftsmässigt. Det finns inte en enda människa som gör allting pefekt hela tiden inom alla livets områden - jobb, hem, familj, släkt, kärlek, vänner, ekonomi, fritid, personlig utveckling, utseende, kropp, hälsa - perfekt hela tiden utan att någonsin göra mindre, fel, halvhjärtat, till 70 procent, ofullkomligt.
Den människan finns inte. Och visst är det tur?"

Det visade sig att jag hade hittat min egen bibel.

"Breathe. Let go. And remind yourself that this very moment is the only one you know you have for sure."
Oprah Winfrey, amerikansk programledare

måndag 8 augusti 2011

Den märkliga hemresan

Efter att minibussen hade åkt iväg, blev det lugnt där på trottoarkanten. Jag vet inte om det berodde på mitt utbrott, vilket alla i kön också borde ha hört, eller om det berodde på att alla började bli så trötta att ingen orkade bråka längre. Vi kom med faktiskt med nästa buss, vilket var en av de sista, och transporten till hotellet gick lugnt tillväga. Det var mycket längre än vad man kan tro, så när vi hade kommit fram till Park Inn, lämnat våra väskor på hotellrummet, så begav vi oss ner till hotellmatsalen för att få den utlovade middagen. Klockan var nu runt tolv på natten, och en ny dag var på väg, fredagen den 17 juli 2009.

Inne i hotellmatsalen är det disk och tomma kantiner som möter oss. Några få medresenärer sitter och äter, men de flesta har antingen ätit klart, eller struntat i den utlovade middagen och gått rakt upp på rummet.
   - Bonjour monsieur. Bonjour madame. Je suis trés desolé, mais, il n'y a plus pas de poulet pour vous. Mais je crois que vous pouvez attendre pour quelqu'autre repas. S'assiez-vous, s'ils vous plait.

En trevlig man hälsar oss välkomna och berättar att kycklingen är slut, men vi kan sätta oss ner och vänta för att vi ska få någonting annat att äta. Vi gör som han säger. Vi är fruktansvärt hungriga. Nio timmar har gått sedan vi gick in genom avgångshallarna till L'aeroport Charles de Gaulle för att checka in på SAS flyg med destination Stockholm Arlanda.

Vi röjer undan disken från ett litet bord och sätter oss ner. Några andra barnfamiljer kommer dit och vi berättar att ny mat är på väg till oss. De nickar tacksamt och sjunker ner på olika platser i matsalen.
Det måste vara en märklig syn för någon utomstående som råkar gå förbi hotellmatsalen, och som inte vet varför vi sitter där i en hotellmatsal mitt bland alla högar av disk som travar upp runt omkring oss.

Han kommer tillbaka efter några minuter med ett bläck med vol-au-vent fylld med spenatfyllning. Vi fyller våra fat, tar vatten ur tillbringaren, nappar tag i några bestick som står i en lerkruka, och sätter oss igen. Jag tror att det är något av det godaste jag ätit i hela mitt liv. Så vi sitter där i den rörigaste hotellmatsal jag någonsin sett, fylld med smutsig disk på borden runt omkring oss, och äter en helt underbar spenat-vol-au-vent så som är alldeles krispig. Vol-au-vent är matvarienten av wienerbröd, för den som inte vet, men utan vaniljcreme och socker naturligtvis. Men brödet är densamma.

                    Vol au vent à la Reine med kyckling och kalvbräss

Mätta och nöjda går vi därifrån, ger komplimanger till kocken, och stupar i säng. Vi sover gott, utanför åskar det och hällregnar, och det fina vädret som vi hade under våra dagar i Paris, är på väg att sköljas bort. Vi sover och när klockan ringer sex, känner vi oss faktiskt utvilade.

Vi har hyrt en egen taxi denna gång, vi orkar inte vara med om något bråk mer, och betalar med våra sista 200 francs. Egentligen kostade taxiresan mer, men vi har inget mer, så vi får skriva på ett papper att vi bedyrar att vi inte har mer pengar, och så åker taxichauffören iväg. Han hade ingen möjlighet att ta kort.

Vi konstaterar att det är väldigt långt från incheckningsdisken till gaten där SAS-planet väntar. Inte undra på att de tre familjerna inte hann med planet, det var många, långa rulltrappor att passera innan man var framme
på rätt plats.

Allt fungerar bra. Flyget är fyllt till en tredjedel, det ligger Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet på varje säte, och vår dotter får en pysselbok att roa sig med.

Vi kan checka ut, vi får en egen buss till Måby park, de har tagit reda på att vårt plan skulle komma in nu, i stället för igår kväll.
  - Rejält försenat flyg va? log chauffören från Måby Park.
  - Ja, 17 timmar fick vi vänta innan planet lyfte. Men nu är vi i alla fall hemma. Skönt!

Vi slår på P1, för det är dags för Sommarpratarna. Just denna dag är det Elizabeth Gummessom som har sommarprogrammet. Hon pratar om när hennes pappa kraschade sitt flygplan när hon var nio år, och hon pratar om hur hon själv kraschade i livet med sin perfektionism. Hon berättar att det hon upplevt nästan kostade henne livet, hur hon alltid skulle vara perfekt, och hur allting skulle vara väl förberett innan hon var nöjd. Hon berättade också att hon vaknade upp och förstod att hon inte kunde fortsätta att leva så här.

                              Elizabeth Gummesson

Resultatet på hennes förändring blev ett bättre liv och en bok som heter Good Enough, bli fri från din perfektionism. När hon beskrev sin bok i programmet, vänder sin man till mig och säger:
  - Den där boken måste du köpa. Det är ju precis ditt problem hon beskriver.
Jag känner samma sak. Så fort vi har kommit hem ringer jag Akademibokhandeln och beställer boken. Den skulle komma om två-tre dagar. Sen kan jag packa upp resväskan, jag tar tag i den, och det knäcker till. Smärtan skjuter genom nacken, och jag släpper väskan igen. Nackspärr. Men vi var i alla fall hemma.

lördag 6 augusti 2011

Den andra nyckeln till frihet

Klockan är nu runt sex på kvällen. Vi kom fram till L'aeroport Charles du Gaulle vid tre-tiden eftersom planet skulle gå klockan fem. Planen till Köpenhamn och Stockholm står någonstans ute på flygplatsen och väntar, men det är vi passagerare som inte kan checkas in, eftersom det är den lokala SAS-personalen i Paris som är någon annanstans och strejkar för bättre villkor.
Det går några timmar. Barnen runt omkring oss börjar bli kinkiga, och flera föräldrar blir tvungna att uppsöka olika serveringar för att fylla på matförråden för sig själva och barnen. Det händer inte särskilt mycket. SAS-personalen bakom disken har det kämpigt, folk börjar bli mer och mer irriterade på att ingenting händer. Ibland smyger jag mig fram för att höra om det kommer någon ny information, men det gör det inte.

Ute har det nu blivit mörkt. Runt klockan nio ungefär börjar det bli oroligt längst framme vid informationsdisken. Folk börjar samla ihop sina väskor och de rör på sig ut genom entredörrarna. Vad har nu hänt? Vi barnfamiljer som står längst bak, förstår ingenting, och ingen information sprids heller vidare. Folk kniper hårt ihop sina munnar, håller hårt i sitt bagage och ilar snabbt förbi oss på väg ut i den franska kvällen. Bland oss som står sist i kön, kommer beskedet att vi ska bli transporterade till Park Inn, ett hotell i närheten, där vi ska få middag, ett övernattningsrum och frukost nästa morgon. Förseningen drar alltså ut på tiden, men planet ska lyfta i morgon förmiddag. Det garanteras vi, så vi kan lugnt åka till hotellet, sova skönt, äta frukost och sedan komma tillbaka till klockan åtta nästa dag. SAS betalar, så vi ska inte bekymra oss över några efterräkningar. Det lät ju verkligen bra, det här, och så här långt hade allt gått friktionsfritt för oss i alla fall.

Men det var nu strulet började, och detta blev en av de kvällar som jag aldrig kommer att glömma. Den här kvällen kändes det som om Titanic sjönk för andra gången, och vid det här haveriet var det kvinnor och barn fick stå tillbaka för de andra passagerarna. Allt på grund av att vi kom ut sist ur avgångsterminalen. Det skulle visa sig att det var det som avgjorde om det här med Park Inn blev en bra eller en dålig lösning för oss som skulle med morgonflyget. För det var ju vi, med barn, från ett till tolv års ålder som kom sist på terminalbussarna, efter att alla andra hade slagit sig fram till till minibussarnas ingångar och tagit de platser som fanns att sitta på. Det fanns ju inte så många minibussar som kunde skjutsa oss till Park Inn, så de två eller tre som fanns, fick åka fram och tillbaka i flera timmar innan de hade plockat upp oss alla.

Klockan elva kom jag och vår dotter på en av de skyttelbussarna till övernattningshotellet Park Inn. Vi hade säkert blivit bortskuffade från tio-tolv minibussar, och andra hade trängt sig på utan hänsyn till vår gråtande åttaåring. Barn grät överallt, folk knuffades och skrek, och problemet var att folk först skulle först lasta in väskorna bak i minibussen, sedan ta plats i bussen. Det krävde i alla fall en viss smula av disciplin och hänsynstagande från passagerarnas sida för att det skulle fungera. Vilket det naturligtvis inte gjorde.

Jag och vår dotter kom in i alla fall in i en av minibussarna, vi fick en trång plats längst fram mellan föraren och en passagerare, men det fanns inte någon plats för min man. Han hade fått in väskorna, bak i bussen, men han fick själv inte plats i bussen, för den var full av vuxna människor. Vi skulle få åka med, väskorna skulle få åka med, men vi skulle få lämna honom kvar på trottoaren med resten av de strandsatta passagerarna, vilket ju var resterna av barnfamiljerna.

Det var då jag gjorde det som var det enda rätta, något som jag för mitt liv aldrig trodde att jag skulle vara kapabel att göra, mitt bland massor med främmande människor, mitt i en fullproppad minibuss, och med en trött, gråtande åttaåring i handen. Jag är arg, fruktansvärt arg, efter att ha blivit bortknuffad gång på gång, vid mina försök att ta mig och vår dotter in på någon av de små bussarna. Ilskan bubblade upp inom mig, den fullkomligt exploderade inom mig och jag började att skrika.

  - Hur kan ni vara så jävla usla? Hur kan ni bete sig så här emot barn som är trötta och gråter? Vilka jävla idioter ni måste vara som tränger er fram och tar platser så att små barn får stå kvar ute på trottoaren och vänta ännu längre! Finns det någon här som kan resa sig upp och lämna plats åt någon enda mamma med barn, eller någon pappa som står kvar där nere? Va? Vad är ni för egoister?

Det blir knäpp tyst på bussen. Folk tittar ut genom fönstren och låtsas som om jag inte finns. Den fransktalande föraren har inte förstått ett dugg, för han talar bara franska. Jag kanske gjorde fel, jag skrek ut all min ilska på svenska, jag kryddade med svordomar, men jag tror ändå att folk borde ha förstått vad jag var så arg för.

Jag gör det som jag tycker är det enda rätta. Jag tar dottern i handen och lämnar bussen. Med de där idioterna vill jag inte åka. Hellre står jag kvar utanför terminalen. Visst krångel för att ta mig ut, jag säger till min man att han får lasta ut våra väskor igen, vilket naturligtvis tar en bra stund, och en annan passagerare tar plats i framsätet. Inte en en person visar en min att de lämnar sin plats och går ut ur bussen. Det är besvärande tyst i bussen när jag hoppar in igen och säger med skarp röst:

 - Ja det här kommer att ta en stund, för nu blir vi tvungna att lasta ur våra väskor. Men ni sitter ju bra där ni sitter, eller hur???

Det är första gången i mitt liv som jag visar min ilska offentligt. Jag fick fram min åsikt, och jag visade vad jag tyckte. Jag tycker än idag att jag gjorde rätt, trots att skam och ånger fullkomligt sköljde över mig efteråt. "Vad hade jag gjort? Det var ju fruktansvärt det jag hade gjort! Hur kan man få bete sig på det sättet?" snurrade det i huvudet på mig, och jag kände det som om jag hade gjort något fruktansvärt fel.

Jag tror faktiskt att det var den andra nyckeln till frihet som jag hittade. Där utanför avgångshallen vid terminalen i Paris. Där hittade jag min andra nyckel till frihet. Jag hade vågat visa min ilska för andra människor. Det hade jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv.

På en flygplats i en kö, där allt står still...

Informationstavlorna slår snart om från DELAYED till CANCELLED på flyget till Köpenhamn och till Stockholm. Människorna börjar förflytta sig, från att vi hade stått i kö framför de fyra incheckningsdiskarna, bildar vi nu kö till SAS egen informationsdisk. Från att ha varit fyra köer bildas nu en lång kö för båda destinationerna, den långa kön ringlar sig längs hela väggen. Det är rätt lugnt, folk beklagar sig en del, men stämningen är bra och lugn.
På informationstavlan står det fortfarande DELAYED på planet till Oslo, som plötsligt visar sig ska gå ändå. Planet är redan halvfullt, och vi som står i den nya kön får information att de barnfamiljer som måste hem till våra nordiska städer kan få plats på det planet om vi skyndar oss att checka in. Barnfamiljerna rör sig tillbaka till köerna framför incheckningsdiskarna. Vad bra, då kanske vi kommer hem ändå.

Ett par stressade affärsmän försöker sig på att tränga sig före i kön, vi måste förstå att de har väldigt bråttom, och måste komma med Oslo-planet. Vi tittar oförstående på dem där de pratar med familj efter familj, de måste få gå före, de måste ju komma med planet! För dessa män gällde tydligen inte det beslut som SAS snabbt tog, att det var barnen som skulle prioriteras denna gång, inte män i grå kostymer. Det visar sig att deras försök att komma med inte fungerar, den extrainkallade estländska personalen, ruskar på huvudet, inget barn, ingen incheckning.

Vi står och lyssnar till en australiensisk familj som står framför oss i kön. Mamman är från Sverige, men vi kan se på deras resväskor att de är från Sydney. Alla fyra pratar australiensk engelska, och vi lyssnar på deras samtal. De är lugna och pratar om mormor och morfar, som barnen äntligen ska få träffa. Stämningen är lugn.

De familjer som får checka in till Oslo-planet får höra att de måste skynda sig, planet ska gå om tio minuter, så de måste springa till gaten om de ska hinna med. Tre familjer ger sig iväg med barn på armarna. Att springa gatlopp inne på en flygplats, med små barn på armen verkade ju inte klokt. Vi som inte kom med ställer oss återigen i kön till SAS Informationsdisk. Nu hamnade vi ju sist igen, men det får vi ju ta. Jag och min dotter slår oss ner på resväskorna och jag sätter mig och börjar läsa ur boken som vi har med oss på resan, Ingen är som Rosali av Kerstin Sundh. Det är fler som lyssnar, märker jag, och vi kan ingenting göra. På informationstavlan står det plötsligt DEPARTED angående flyget till Oslo. Efter en stund kommer också de tre familjerna tillbaka till oss andra i kön, trötta, nedslagna. Föräldrarna hade fåttt springa gatlopp förgäves, de kom inte med ändå. Det var synd om dem, men det var ju också en chansning de tog. Trösten var i alla fall att de där stressade affärsmännen som gjorde sig så mycket besvär för ingenting, inte fick någon att ta deras parti. Jag återvände till boken, och fortsatte att läsa för vår dotter. Det här var bara början på förseningen...



Scandinavian Airlines
Scandinavian Airlines

fredag 5 augusti 2011

16 juli 2009 på Charles du Gaulle-flygplatsen

Vi sitter på transferbussen till Paris flygplats Charles du Gaulle. Det ska bli en märklig hemresa, men det vet vi inte om ännu. Vi reser med SAS, lugnt och tryggt, och våra fem dagar i Paris är till ände. Vi har besökt Disneyland, varit upp i Eiffeltornet, sett fransmännen fira sin nationaldag på TV och i luftrummet ovanför staden samtidigt, och pratat med fransmän om fotboll, Zlatan, Paris och deras nationaldagsfirande. Efter två veckor i Tunisien i september 2008 bara lossnade språket för mig, franskan, och jag kunde faktiskt prata vardagsfranska rätt obehindrat denna resa. Jättekul faktiskt, så jag var rätt nöjd med vår semestertripp. Att jag sov ganska dåligt hela tiden på hotellet ska man inte bry sig om. Det var jag ju ganska van vid vid det här laget....

Det är när vi kommer in till avgångshallen vi märker att det är något på tok. Varför är det så mycket folk vid incheckningsdiskarna till SAS avgångar till Oslo, Köpenhamn och Stockholm? Det händer ingenting, verkar det som. Det är totalt stopp. Vi får ganska snabbt reda på att det är incheckningspersonalen som är anställda av SAS som strejkar, och att vår hemresa antingen kommer att bli fördröjd några timmar. Det känns OK, vi är lediga ändå när vi kommer hem, så vi kan vänta. Värre är det för affärsmännen som ska på viktiga möten i Stockholm. Men de får vänta de med. Det går inget flyg till någon av de nordiska städerna, så vi får vänta. Nu väntar några intressanta timmar...

torsdag 4 augusti 2011

Skillnaden på självkänsla och självförtroende

Jag är en trygg person med ett gott självförtroende, tycker om att vara bland människor, har inga problem att ta kontakt med nya människor eller ge mig huvudstupa in i nya situationer. Men jag har förstått att jag har en ganska usel självkänsla. Skillnaden är faktiskt större än man tror, och de flesta vet inte om att det är två sidor av samma mynt.
Mia Törnblom, som har skrivit boken Självkänsla nu! Din personliga coach visar hur, 2006, inleder sin bok med att berätta om skillnaden mellan de olika begreppen.
                                                   Självkänsla nu! : din personliga coach visar hur (pocket)
Boken kom ut 2006, och eftersom jag har prenumererat på tidningen Må bra i många år, så kom den som specialbilaga i pocketform under den period i mitt liv när jag som mest behövde den. Ytterligare en pusselbit föll på plats, bara av sig själv. Hon inleder boken med att beskriva skillnaden på självkänsla och självförtroende.

   1   Skillnaden mellan självkänsla och självförtroende
Om man slår upp ordet "självförtroende" i ordboken står det följande: "Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera." Det innebär att jag tror mig veta att jag kan få saker gjorda, uppnå mina mål och så vidare.
   När vi slår upp ordet "självkänsla" i ordboken står det: "Medvetenhet om den egna personlighetens värde." Det vill säga mitt eget värde i mina egna ögon eller hur det faktiskt känns att vara jag.
  Människor i min närhet och andra jag möter hör mig ofta prata om vikten av självkänsla. Jag har en fallenhet för att upprepa sådant som jag anser är bra och viktigt och ser det lite som ett kall att lära ut skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, men framför allt vill jag hjälpa människor att själva öva upp och stärka sin självkänsla."
...
" Låg självkänsla kan yttra sig på flera sätt. Ett av dessa är att inte våga ta någon plats alls i sociala sammanhang eller i livet överhuvudtaget, att avstå från att säga sin åsikt, att ställa sig sist och göra allt för att inte dra till sig uppmärksamhet eller synas. Ett annat sätt är att göra allt för att synas och stå i centrum, att kräva uppmärksamhet och bekräftelse hela tiden och ändå aldrig lyssna till andra människor. Jag tror att alla råkat ut för människor som inte lyssnar. Det blir ganska frustrerande. Påpekar man för dem att de inte lyssnar känner de sig orättvist anklagade - de har ju hört allt vad man sagt. Men att höra vad andra säger och att lyssna är inte samma sak.
   Människor med låg självkänsla bli oftast extremt självcentrerade och självupptagna. Detta leder ironiskt nog till att det som en människa med låg självkänsla ofta fruktar mest - att bli kritiserad, illa omtyckt, övergiven - det som faktiskt händer."

I mitt fall blev denna svaghet att jag behövde bekräftelse på att vara duktig, ett dilemma som vi kvinnor får redan som små flickor. För att få bekräftelse att vi är så söta och duktiga som vi vill vara, måste vi hela tiden leverera det som krävs av oss; att vara söta och duktiga. I mitt fall ledde detta till att jag inte kunde misslyckas, inte till en enda punkt, för då föll jag rakt igenom. Detta hände mig under 2008, misslyckande efter misslyckande trädde upp sig som ett pärlband, och jag mådde uselt av detta. Vem som helst i min situation skulle ha ryckt på axlarna åt detta, men jag tog det personligt, rädd som jag var för att misslyckas. Det krävdes en psykolog på Borlängehälsan att förstå mitt problem, och när jag fick svaret levererat så var det som en sten föll från mitt hjärta. Jag blev beordrad av min rektor att uppsöka psykolog i april 2009, tack och lov för det. Tyvärr slutade den kvinnliga psykologen på Borlängehälsan direkt efter mitt besök, och jag orkade inte skaffa mig en ny, men hon hade sagt det som var viktigt för mig:

Alla människor får misslyckas ibland, det är helt OK. Livet måste gå vidare ändå, och man får se det positivt.

Alla människor får misslyckas, tänk det trodde jag inte!


Mia skriver vidare i sin bok:
"När jag var växte upp fick jag ofta höra att jag var söt och duktig och man sa till mig att jag kunde bli precis vad jag ville. Men det var ingen som sa till mig (åtminstone inte så att jag tog det till mig) att jag dög precis som jag var. Självklart ansåg både mina föräldrar och lärare att jag var bra precis som jag var.
  Vi berömmer och värdesätter hela tiden prestationer och, hur sorgligt det än låter, utseenden. Tänk själva på hur ni beter er med små barn. Hur ofta säger ni inte : Vad söt hon är! För en söt och duktig liten tjej som jag faktiskt var , satte det igång en jakt på mer bekräftelse. Jag mådde bra och njöt av bekräftelse och sökte det mer eller mindre omedvetet hela tiden. Jag lärde mig aldrig att jag kunde bekräfta mig själv och att jag dög precis som jag var."
                                          

Tänkvärt eller hur? Jag satt fast i fällan, jag ville vara söt, fräsch, sportig, vara en supermorsa till våra tre barn, ha ett vackert hem, ha ett underbart äktenskap, vara social och trevlig, vara en duktig lärare och fixa alla dessa bollar i luften samtidigt. Vem kan fixa det utan att misslyckas någon gång? Med två tonåringar som hela tiden munhöggs och krävde sitt, en liten tjej som behövde sin mamma, ett hus som skulle färdigrenoveras, ett jobb som krävde mer än heltid, ny teknik som skulle läras in och så till slut jag själv som skulle hållas topptrimmad... Det går inte riktigt ihop, eller hur?

Mia igen:
" Är självkänslan låg vet man aldrig vad man är värd. Det varierar beroende på vilka man för tillfället har omkring sig. Att betrakta sig som en jämnställd är en omöjlighet. Man är antingen bättre eller sämre. Eller rättare sagt, är man inte bättre är man värdelös. Under flera år hade jag därför som vana att alltid jämföra mig med andra. Jag var "bra" bara om inte någon annan var "bättre"."

I boken ger hon sedan ett exempel på en situation som jag känner igen mig i, en situation som tyder på låg självkänsa. Så fort som någon annan upplevs som snyggare, gladare och smartare än oss själva, så rasar självkänslan till botten. Självförtroendet är fortfarande starkt, men självkänslan är låg.

"Om vi undviker att jämföra oss med andra och slutar att tävla, för att i stället öva på att tycka om oss själva och känna att vi duger som vi är - då kanske livet skulle bli lite enklare och roligare. Vi blir ju inte bara en annan människa bara för att någon annan kommer in i rummet, eller hur? Det kommer alltid att finnas någon som är smartare, klokare, roligare, snyggare än vad vi är, men det finns ingen annan som är allt detta på en och samma gång."

Jag säger som min gode vän Daniel: klockrent!

Bilden är tagen på mig i Visby 1982, när jag var allt det som jag ville vara, söt, fräsch, sportig och stark. Att det var något som skulle prägla hela mitt liv hade jag naturligtvis inte i mina tankar då, utan det var helt andra saker som snurrade i min hjärna då. Vad det var förstår väl alla som har varit 21 år och fulla av ungdom och levnadsglädje...

onsdag 3 augusti 2011

Timmerhuset i Hytting

Vi bor i ett vackert timmerhus i en gammal by som en gång i tiden hette Hyttinge. Jag forskade faktiskt kring bynamnet under min lärarutbildning i början på 90-talet. Jag åkte ner till Stockholm och hittade gamla skattelistor från 1540-talet som bekräftade att i byn Hyttinge bodde det skattepliktiga bönder. Under årens lopp försvann slutet på namnet, och kvar blev byanamnet Hytting.

Huset är definitivt en källa till min energibrist. Vi flyttade hit december 1990. Efter tio år slit var vi helt säkra på att vi skulle vara tvungna att sälja och skaffa oss ett mer lättskött hus, men vi tog oss igenom renoveringen, och har egentligen bara källaren kvar nu. Men vad vi har renoverat, år ut och år in. Detta har skett samtidigt som vi har haft små barn som hade behövt den tiden av oss. Ständigt har våra pengar gått till byggmateriel, vår tid har förbrukats till golv- och fönsterslipning, sågning, spikning, tapetsering, målning, vi har släpat tegel upp och ner från taket, och burit, burit, burit skräp och elände till denna evinnerliga soptipp. Sånt är livet för människor som köper gamla hus och som inte har råd att anlita hantverkare för att utföra jobben. Några ROT-avdrag fanns inte att göra när vi höll på som mest, så det var bara att bita ihop och jobba på själva. Och det gjorde vi, dagar och kvällar. Bara elektriker och rörmokare fick komma och hjälpa oss, för det jobbet fixade vi inte själva, men annars så har vi fixat allt i princip!

Vårt hus är byggt på 40-talet, men det ser ut som om det vore några hundra år gammalt. Nu trivs vi väldigt bra här, det finns inget bättre hus att bo i, men det har inte varit enkelt att bo i under renoveringstiden. Tid som vi hade kunnat lägga på våra barn eller oss själva, har gått till huset, så är det. Men därför är det nu också helt omöjligt att sluta och att inte fixa till det sista som behövs. Renoveringen tar mycket längre tid nu, men det gör ingenting. Det är helt OK att listerna som ska målas efter toalettrenoveringen för två år sedan, fortfarande är omålade. Det är helt OK, och det känns helt makalöst att jag kan säga så. Jag blir nästan stolt när jag ser listerna, och det gör jag flera gånger om dagen, men det går att leva ett bra liv utan att de är målade. Faktiskt. Allt behöver inte vara perfekt. Inte nu längre. Och jag vet att så har jag inte kunnat ha det tidigare. Då har omålade lister stressat mig, och fått mig att må illa. Nu vill jag nästan att de ska förbli omålade, bara för att bevisa för mig själv att livet fungerar ändå. Det är en förändring jag är stolt över.


Här är utsikten från vårt tak förra vintern.

tisdag 2 augusti 2011

So far, so good...

Egentligen kan man fråga sig vad det är som driver människor till vissa saker. Som att blogga till exempel. Är det inte bara ett enda slöseri med tid och kraft att sitta och skriva ner tankar och funderingar? Är det egentligen inte helt vansinnigt att sedan lägga ut det helt offentligt?

När jag gick in i den här bloggen, blogspot.com, stod det i användarinstruktionen att bloggandet är ett bevis på att det fria ordet existerar, på att yttrandefrihet gäller, och i det samhälle vi lever har vi alla har rätt att uttrycka våra åsikter och tankar. Det är viktigt och bra. Det är ett samhälleligt privilegium som vi delar med de människor som lever i ett demokratiskt samhälle. Utan demokrati - ingen yttrandefrihet, ingen möjlighet att göra sig hörd. Tänk på det ni som svär över våra invandrare. Varifrån har de kommit? Demokrati eller diktatur?

Alla lever vi olika liv, och händelser runt omkring oss skapar oss till de olika personligheter vi är. Ju äldre jag blir, ju tydligare ser jag detta. Jag ser det på barnen som jag möter på arbetet. Jag ser det på föräldrarna till mina elever. Jag ser det på mina kollegor och mina vänner. Ingen är en exakt kopia av en annan, eftersom livet har fört oss på så olika vägar. Alla har olika uppväxt, det har präglat oss. Alla har olika vänner, det har präglat oss. Vi har upplevt olika saker, det har präglat oss. Vissa har varit mer blyga, andra har varit mer framåt, det har absolut präglat oss. Därför har vi alla en egen sann historia att berätta. Vissa väljer att berätta, vissa inte. Det har med oss själva att göra, vår egen tro på oss själva. Är min historia värd att berättas? Absolut, det gäller alla.

Att jag startade den här bloggen var för att jag kände att så mycket behövde klargöras.

Först och främst kände jag att jag behövde blogga för att klargöra min situation för mig själv, hur var det egentligen, vad var det som hände mig egentligen? Eftersom jag är en akademiskt skolad person, kan jag inte bara skriva hur jag tror det ligger till om detaljfrågor, utan det är viktigt för mig att ta reda på påvisbara fakta innan jag skriver ner det och lägger ut det i bloggen. Jag litar på mina källor, det är föreläsare eller författare som vet vad de skriver om. Vad jag själv känner under tiden jag skriver, är mina egna funderingar. Jag är van att läsa böcker som har just det upplägget, fakta sammanvävt med fiction. Det ger mer åt läsaren och mer stadga åt berättelsen. Ta bara boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson, den är ju upplagd på exakt på det sättet.
                                        
Jonas Jonasson har verkligen lyckats med konsttstycket att väva samman 100 års faktahistoria med en spännande och framför allt rolig berättelse. Boken kan verkligen rekommenderas!

För det andra kände jag att jag har gått med i en diffus grupp av människor som har upplevt samma sak som mig. Då och då stöter jag ihop med andra som också nått stadiet burnout, och totalt kraschlandat. De kommer inte upp ur sängen, de blir helt apatiska, och livet förändras totalt. Vi talar samma språk, vi lever nu under samma kodindex, vi nickar och bekräftar för varandra, precis så känner jag också. Varenda gång jag träffar en utbränd person stämmer det, vi har upplevt samma sak, vi är en del av ett kollekiv av röster. Men vem talar för dessa människor, som inte kan, förmår eller orkar? Jag har ännu inte stött på någon som skriver rakt ur hjärtat om detta, mer än Elizabeth Gummesson i boken Good enough - bli fri från din perfektionism.
                                              Good enough : bli fri från din perfektionism (inbunden)

Kraschlandning, nej, så långt gick inte jag, tack vare en massa positiva saker som hände mig när jag mådde som sämst.
Framför allt är det att jag lämnade det ställe som gjorde att jag mådde som sämst, min arbetsplats.
  Sedan är det människor i min omgivning som såg att jag mådde dåligt, framför allt min man och mina vänninnor, som orkade lyssna, som tog sig tid till mig så att jag fick berätta, samma sak om och om igen.     Tänk vad jag har promenerat runt bland ko- och hästhagarna i Tyllsnäs, Tylla och Norr Hesse, och berättat och berättat om allt som hänt mig. Ni vet vilka ni är och ni är helt underbara, tack snälla ni!
  En annan faktor som lyfte mig är barnen runt omkring mig, mina egna och andras barn, som har visat mig sin uppskattning. Jag gillar barn, det är därför jag är lärare, och det märker de. Vi får oftast en bra kontakt, ibland går det fortare, ibland tar det längre tid, men det är det värt. Barn är en enorm källa till livslust!
  Sedan är det träningen på Friskis och Svettis kombinerat med ett starkt löparintresse som gör mig så glad och stark. Det är synd om människor som aldrig får uppleva glädjen av arbeta fysiskt, att orka kämpa och att pumpa ur kroppen till sista droppen.
  Ännu en faktor är min humor, vilket jag är oerhört glad över att jag har fått en stor dos av. Bland vissa människor får jag aldrig chansen att visa den, de är så fulla av negativ laddning att det inte går att skämta. Bland andra kan jag bara spruta fram tokiga idéer och historier, den ena galnare än det andra. Det är en fantastisk gåva som jag är oerhört tacksam för...
   När jag bytte arbetsplats fick jag jobba med en helt ny ålderskategori av barn, jag fick ansvaret för förskoleklassen. Nya arbetsuppgifter, nytt tänk, en friare tillvaro. Jag fick vara kvar efter skolan och jobba på fritids. Jag fick leka kurragömma på arbetstid! Fantastiskt!
  Jag fick också tillfälle att studera. För mig blev arbetsplatsbytet Lärarlyftet på halvtid, där vi lärare får tid att studera något nytt inom lärarbranschen. Jag fick knyta kontakt med Stockholms Universitet, träffa andra vuxna, diskutera pedagogik och livsfrågor med människor på min egen nivå. Det är fantastiskt att byta spår inom sin egen nisch, helt nya tankesätt öppnar sig, och man kan utvecklas som människa.
  Slutligen är det Facebook, som öppnade en helt ny värld. Vilken gåva till mänsklighen, särskilt för oss som är födda på 50- och 60-talet, ett nytt ställe att få kontakt med dem som har betytt något för oss under livet. Facebook gav mig tillbaka gamla vänner, som jag aldrig trodde att jag skulle få kontakt med igen. Facebook har visat mig nya sidor hos mina nya vänner, som har gjort vår vänskap ännu starkare. Jag upplever att Facebook har visat oss att vi är mer lika varandra än vad vi någonsin hade gissat, framför allt att vi deltar och peppar varandra i våra vardagsgärningar. Ingenting är tungt längre, tack vare en fin uppbackning av vännerna på nätet. Tack snälla ni för att ni finns där på nätet, ni är en guldgruva av goda vänner. Det är fantastiskt att få ha så många goda, glada vänner som sprider så mycket kärlek omkring sig. Ni är helt underbara!

Jag skrev att många tuvor räddade mig, och det är sant. Jag är glad att jag är jag, att jag har upplevt detta, för jag har blivit en starkare person och fått en helt ny syn på mig själv. Jag är inte ledsen över det som har hänt, utan jag känner tvärt om att det har berikat mitt liv och fått mig att förstå saker, som jag tidigare inte känt till. Men det kan jag berätta om en annan gång!