När jag gick in i den här bloggen, blogspot.com, stod det i användarinstruktionen att bloggandet är ett bevis på att det fria ordet existerar, på att yttrandefrihet gäller, och i det samhälle vi lever har vi alla har rätt att uttrycka våra åsikter och tankar. Det är viktigt och bra. Det är ett samhälleligt privilegium som vi delar med de människor som lever i ett demokratiskt samhälle. Utan demokrati - ingen yttrandefrihet, ingen möjlighet att göra sig hörd. Tänk på det ni som svär över våra invandrare. Varifrån har de kommit? Demokrati eller diktatur?
Alla lever vi olika liv, och händelser runt omkring oss skapar oss till de olika personligheter vi är. Ju äldre jag blir, ju tydligare ser jag detta. Jag ser det på barnen som jag möter på arbetet. Jag ser det på föräldrarna till mina elever. Jag ser det på mina kollegor och mina vänner. Ingen är en exakt kopia av en annan, eftersom livet har fört oss på så olika vägar. Alla har olika uppväxt, det har präglat oss. Alla har olika vänner, det har präglat oss. Vi har upplevt olika saker, det har präglat oss. Vissa har varit mer blyga, andra har varit mer framåt, det har absolut präglat oss. Därför har vi alla en egen sann historia att berätta. Vissa väljer att berätta, vissa inte. Det har med oss själva att göra, vår egen tro på oss själva. Är min historia värd att berättas? Absolut, det gäller alla.
Att jag startade den här bloggen var för att jag kände att så mycket behövde klargöras.
Först och främst kände jag att jag behövde blogga för att klargöra min situation för mig själv, hur var det egentligen, vad var det som hände mig egentligen? Eftersom jag är en akademiskt skolad person, kan jag inte bara skriva hur jag tror det ligger till om detaljfrågor, utan det är viktigt för mig att ta reda på påvisbara fakta innan jag skriver ner det och lägger ut det i bloggen. Jag litar på mina källor, det är föreläsare eller författare som vet vad de skriver om. Vad jag själv känner under tiden jag skriver, är mina egna funderingar. Jag är van att läsa böcker som har just det upplägget, fakta sammanvävt med fiction. Det ger mer åt läsaren och mer stadga åt berättelsen. Ta bara boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson, den är ju upplagd på exakt på det sättet.
Jonas Jonasson har verkligen lyckats med konsttstycket att väva samman 100 års faktahistoria med en spännande och framför allt rolig berättelse. Boken kan verkligen rekommenderas!
För det andra kände jag att jag har gått med i en diffus grupp av människor som har upplevt samma sak som mig. Då och då stöter jag ihop med andra som också nått stadiet burnout, och totalt kraschlandat. De kommer inte upp ur sängen, de blir helt apatiska, och livet förändras totalt. Vi talar samma språk, vi lever nu under samma kodindex, vi nickar och bekräftar för varandra, precis så känner jag också. Varenda gång jag träffar en utbränd person stämmer det, vi har upplevt samma sak, vi är en del av ett kollekiv av röster. Men vem talar för dessa människor, som inte kan, förmår eller orkar? Jag har ännu inte stött på någon som skriver rakt ur hjärtat om detta, mer än Elizabeth Gummesson i boken Good enough - bli fri från din perfektionism.
Kraschlandning, nej, så långt gick inte jag, tack vare en massa positiva saker som hände mig när jag mådde som sämst.
Framför allt är det att jag lämnade det ställe som gjorde att jag mådde som sämst, min arbetsplats.
Sedan är det människor i min omgivning som såg att jag mådde dåligt, framför allt min man och mina vänninnor, som orkade lyssna, som tog sig tid till mig så att jag fick berätta, samma sak om och om igen. Tänk vad jag har promenerat runt bland ko- och hästhagarna i Tyllsnäs, Tylla och Norr Hesse, och berättat och berättat om allt som hänt mig. Ni vet vilka ni är och ni är helt underbara, tack snälla ni!
En annan faktor som lyfte mig är barnen runt omkring mig, mina egna och andras barn, som har visat mig sin uppskattning. Jag gillar barn, det är därför jag är lärare, och det märker de. Vi får oftast en bra kontakt, ibland går det fortare, ibland tar det längre tid, men det är det värt. Barn är en enorm källa till livslust!
Sedan är det träningen på Friskis och Svettis kombinerat med ett starkt löparintresse som gör mig så glad och stark. Det är synd om människor som aldrig får uppleva glädjen av arbeta fysiskt, att orka kämpa och att pumpa ur kroppen till sista droppen.
Ännu en faktor är min humor, vilket jag är oerhört glad över att jag har fått en stor dos av. Bland vissa människor får jag aldrig chansen att visa den, de är så fulla av negativ laddning att det inte går att skämta. Bland andra kan jag bara spruta fram tokiga idéer och historier, den ena galnare än det andra. Det är en fantastisk gåva som jag är oerhört tacksam för...
När jag bytte arbetsplats fick jag jobba med en helt ny ålderskategori av barn, jag fick ansvaret för förskoleklassen. Nya arbetsuppgifter, nytt tänk, en friare tillvaro. Jag fick vara kvar efter skolan och jobba på fritids. Jag fick leka kurragömma på arbetstid! Fantastiskt!
Jag fick också tillfälle att studera. För mig blev arbetsplatsbytet Lärarlyftet på halvtid, där vi lärare får tid att studera något nytt inom lärarbranschen. Jag fick knyta kontakt med Stockholms Universitet, träffa andra vuxna, diskutera pedagogik och livsfrågor med människor på min egen nivå. Det är fantastiskt att byta spår inom sin egen nisch, helt nya tankesätt öppnar sig, och man kan utvecklas som människa.
Slutligen är det Facebook, som öppnade en helt ny värld. Vilken gåva till mänsklighen, särskilt för oss som är födda på 50- och 60-talet, ett nytt ställe att få kontakt med dem som har betytt något för oss under livet. Facebook gav mig tillbaka gamla vänner, som jag aldrig trodde att jag skulle få kontakt med igen. Facebook har visat mig nya sidor hos mina nya vänner, som har gjort vår vänskap ännu starkare. Jag upplever att Facebook har visat oss att vi är mer lika varandra än vad vi någonsin hade gissat, framför allt att vi deltar och peppar varandra i våra vardagsgärningar. Ingenting är tungt längre, tack vare en fin uppbackning av vännerna på nätet. Tack snälla ni för att ni finns där på nätet, ni är en guldgruva av goda vänner. Det är fantastiskt att få ha så många goda, glada vänner som sprider så mycket kärlek omkring sig. Ni är helt underbara!
Jag skrev att många tuvor räddade mig, och det är sant. Jag är glad att jag är jag, att jag har upplevt detta, för jag har blivit en starkare person och fått en helt ny syn på mig själv. Jag är inte ledsen över det som har hänt, utan jag känner tvärt om att det har berikat mitt liv och fått mig att förstå saker, som jag tidigare inte känt till. Men det kan jag berätta om en annan gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar