Jag sitter tillsammans med två väninnor i en mysig spabastu på relax-avdelningen i badhuset. Det luktar eukalyptus inne i värmen, vi hör mjuk orientalisk musik spelas, och en avlång ljuspelare längs med ena väggen fångar våra ögon där vi sitter uppe på bastulaven. Vattendroppar rinner på innersidan av ljuspelaren, så att vi ser varje vattendroppes långsamma väg nerför den vita platsen. Vilket skönt ställe för avkoppling.
Det är oktober 2010. En av mina väninnor har fyllt 50 år, och vi andra bjuder henne på detta som födelsedagspresent. Vi ska gå ut och äta efteråt, har vi lovat, men det är inte middagen på restaurangen som jag minns, utan just denna stund, inne i den ganska varma bastun. Vilken bra present för oss alla tre.
Vi pratar om våra arbetsgivare. En av väninnorna har arbetat 25 år på först Stora Kopparberg, sedan samma arbetsplats med ny ägare, men efter omstruktureringar hade hon i stället fått Manpower som arbetsgivare. Hon berättar om sin besvikelse över att ha blivit avpolletterad efter så många år, till förmån för yngre, mer välutbildade anställda. Manpower är inte på långa vägar samma sak, trots att hon fick likadana arbetsuppgifter, men med sämre förmåner. Hon började arbeta på pappersbruket direkt efter gymnasiet, och har sedan varit bruket trogen. Hon är ledsen över hur hon har blivit behandlad, sedan företaget fick finska ägare.
Min andra väninna arbetar på en privat advokatbyrå i grannstaden. Hon har förmåner som vi andra spärrar upp ögonen när vi får höra talas om. Konferensresor till Alperna, Spanien, och hon har det väldigt bra. Hon gick en ettårig sekreterarutbildning efter gymnasiet, och har idag det bäst av oss alla tre, ekonomiskt och med de bästa förmånerna av oss tre.
De undrar hur det är för mig då, jag som har tre och ett halvt år på högskolan, 140 gamla högskolepoäng, den enda av oss som fortfarande dras på studieskulder och har kommunen som arbetsgivare. Hur har jag det? Ja då, det är väl OK. Vi har varit till Tällberg en gång på konferens under mina år som anställd, vi brukar få vara med om en rolig aktivitet per år efter att eleverna gått på sommarlov, som bågskytte, eller kyrkbåtsrodd, eller vandring till en historisk plats. Oftast kombineras detta med korv med bröd efteråt. Men ibland får vi ingenting mer än ett tack i kyrkan på avslutningen. Det är när det är riktigt kärva tider. Då har arbetsgivaren inte ens råd med korv och bröd efter ett avslutat arbetsår.
De blir förvånade, men så illa kan det väl ändå inte vara? Det är då jag hör mig berätta om att jag faktiskt gått över den lagliga gränsen för att skydda min arbetsgivares ekonomi. Jag hör mig berätta om hur jag under årens lopp då och då har fått en bunt med kopieringspapper, en ask med blyertspennor, kulspetspennor och whiteboardpennor på min mans arbetsplats, för att spara pengar för skolans snäva budget. Jag berättar att jag kopierade en del av mina elevers arbeten på detta IT-företags kopieringsapparat för att vara lojal, eftersom vi på möte efter möte fick höra att vi måste vara återhållsamma med skolans pengar. Vi måste tänka på att bara handla det nödvändigaste, kopiera endast det nödvändigaste, inte slösa på kopiering eller kopieringspapper.
Det är oktober 2010. En av mina väninnor har fyllt 50 år, och vi andra bjuder henne på detta som födelsedagspresent. Vi ska gå ut och äta efteråt, har vi lovat, men det är inte middagen på restaurangen som jag minns, utan just denna stund, inne i den ganska varma bastun. Vilken bra present för oss alla tre.
Vi pratar om våra arbetsgivare. En av väninnorna har arbetat 25 år på först Stora Kopparberg, sedan samma arbetsplats med ny ägare, men efter omstruktureringar hade hon i stället fått Manpower som arbetsgivare. Hon berättar om sin besvikelse över att ha blivit avpolletterad efter så många år, till förmån för yngre, mer välutbildade anställda. Manpower är inte på långa vägar samma sak, trots att hon fick likadana arbetsuppgifter, men med sämre förmåner. Hon började arbeta på pappersbruket direkt efter gymnasiet, och har sedan varit bruket trogen. Hon är ledsen över hur hon har blivit behandlad, sedan företaget fick finska ägare.
Min andra väninna arbetar på en privat advokatbyrå i grannstaden. Hon har förmåner som vi andra spärrar upp ögonen när vi får höra talas om. Konferensresor till Alperna, Spanien, och hon har det väldigt bra. Hon gick en ettårig sekreterarutbildning efter gymnasiet, och har idag det bäst av oss alla tre, ekonomiskt och med de bästa förmånerna av oss tre.
De undrar hur det är för mig då, jag som har tre och ett halvt år på högskolan, 140 gamla högskolepoäng, den enda av oss som fortfarande dras på studieskulder och har kommunen som arbetsgivare. Hur har jag det? Ja då, det är väl OK. Vi har varit till Tällberg en gång på konferens under mina år som anställd, vi brukar få vara med om en rolig aktivitet per år efter att eleverna gått på sommarlov, som bågskytte, eller kyrkbåtsrodd, eller vandring till en historisk plats. Oftast kombineras detta med korv med bröd efteråt. Men ibland får vi ingenting mer än ett tack i kyrkan på avslutningen. Det är när det är riktigt kärva tider. Då har arbetsgivaren inte ens råd med korv och bröd efter ett avslutat arbetsår.
De blir förvånade, men så illa kan det väl ändå inte vara? Det är då jag hör mig berätta om att jag faktiskt gått över den lagliga gränsen för att skydda min arbetsgivares ekonomi. Jag hör mig berätta om hur jag under årens lopp då och då har fått en bunt med kopieringspapper, en ask med blyertspennor, kulspetspennor och whiteboardpennor på min mans arbetsplats, för att spara pengar för skolans snäva budget. Jag berättar att jag kopierade en del av mina elevers arbeten på detta IT-företags kopieringsapparat för att vara lojal, eftersom vi på möte efter möte fick höra att vi måste vara återhållsamma med skolans pengar. Vi måste tänka på att bara handla det nödvändigaste, kopiera endast det nödvändigaste, inte slösa på kopiering eller kopieringspapper.
De häpnar. Jag tar sats och berättar om hur jag kopierat upphovsrättsligt skyddat läromedel, något som inte heller är särskilt bra. Det får man bara inte göra. Samvetskvalen över vad jag faktiskt gjort, i lojalitetens berusning, får mig att skämmas. De andra kan inte tro på vad jag har berättat, är det verkligen så illa med ekonomin? Men så var det väl inte när vi gick i skolan? Nej, men det är så här det är nu, det är så här det har blivit sedan kommunaliseringen, kommunernas budget har svarta hål överallt som måste täppas igen. Då skärs alla sektorers budget ner, och vi får år efter år klara oss på en allt mindre summa med pengar.
Min ena väninna mumlar något om att det kanske inte är så illa att vara anställd av Manpower ändå, den andra väninnan sitter blek i bastuns dunkel. Jag mumlar något om att jag går ut och duschar. Jag lovar mig själv att aldrig vara så lojal mer att jag i min iver att följa riktlinjerna går över lagens gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar