tisdag 10 september 2013

När ljuden och minnena återvänder

I förrgår hörde jag hur fåglarna kvittra och träden susa i vinden när jag gick på förmiddagspromenaden med Nelli runt Österby/Tyllsnäsvägen.
När gjorde jag det sist? 

I förrgår tänkte jag på min barndoms skog och hur vi intensivt lekte att vi byggde ett hus att bo i och hur vi rastade våra hästar (cyklar) på ängen bredvid. Jag tänkte på hur vi då hörde fåglarna kvittra och träden susa i vinden där i tystnaden i skogen.
När tänkte jag på det sist? 

Jag som har levt i en skräckfylld stresstillvaro de senaste decennierna, känner hur det riktiga livet sakta börjar återvända, och jag får mina positiva känslor och minnen tillbaka, som jag kände förr och upplevde som barn.

Vad är det för ett panikstressat liv vi människor lever egentligen, när vi inte ens längre kan höra fåglarna kvittra och träden susa i vinden?

måndag 29 april 2013

Länge sedan sist - men mina tankar är i hög grad aktuella!

Jag arbetar oerhört intensivt nu med min butik, mitt galleri och mina kurser. Det finns inte mycket tid till att skriva i bloggen, vilket är synd eftersom jag funderar så oerhört mycket på vad det var som gick galet med mitt yrkesval, mitt val att arbeta som grundskollärare i den kommunala skolan. Jag kommer på så många saker som tillsammans ger orsaken till att jag mådde så dåligt, men framför allt så var det den orimliga arbetsbelastningen i förhållande till tidsåtgången. Jag stressade ju jämt.

Jag förstår nu att det var allt detta stressande som gjorde att jag till slut mådde så dåligt som jag gjorde. Jag var alltför ambitiös, ville naturligtvis att alla barn skulle nå de mål som finns uppsatta att de ska klara i varje årskurs, och försökte till mitt yttersta så att de skulle lyckas. Detta resulterade naturligtvis i en stressbaserad ond cirkel som jag inte kunde ta mig ur, vare sig på borta- eller hemmaplan.

I butiken behöver jag inte stressa. Jag kan ta det lugnt, och det är bara när det kommer många kunder på samma gång som det kör ihop sig. Men så är det ju i butiker ibland, kunderna får vänta eller komma tillbaka någon annan gång, det accepterar alla kunder.

Igår plockade jag fram gitarren igen, efter att den stått i ett hörn i ett drygt år. En sträng hade gått av, och jag gick för att hämta en ny. När jag står där för att sätta på den nya strängen, knyter den välkända känslan av stress ihop magen på mig. Skynda, skynda, gör det snabbt, det måste gå fort, skynda, skynda. Varje gång i skolan som jag skulle plocka fram gitarren för att ha musik, behövde gitarren stämmas och förberedas inför lektionen. Det var ett litet, litet stressmoment som överfördes till mig från förr, omedvetet och obehagligt. Känslan av obehag slog nu direkt i klorna i mig som om det vore en rovfågel som greppade sitt byte. Helst ville jag ställa bort gitarren  för att skaka av mig känslan, men jag stålsatte mig och gjorde klart gitarren för användning.

Varför blev det så? Hur kan en känsla av obehag från flera år tillbaka väckas till liv så snabbt, bara genom att jag tog fram min gitarr? Jag hade inte bråttom med att få gitarren i ordning, vår dotter ville bara visa vad hon lärt sig på musiken i skolan. Två ackord, D och A7, så har man ett ackompanjemang till Georg Riedels barnvisa Lille katt. Varför rusade min kropp till försvar bara för att jag skulle byta en sträng och stämma gitarren? Märkligt är vad det är, märkligt. Men det var roligt att se hennes glädje över att kunna spela en visa med bara två ackord. Jag hoppas, hoppas, att hon fortsätter spela, för musik är så fantastiskt roligt att omge sig med, vare sig man spelar själv eller lyssnar på andras musik.

söndag 10 februari 2013

Trevligt folk?

Som alla säkert känner till, så formas ju vi av vår inre mentala ryggsäck. Den fylls på varenda dag vi strävar framåt. Lite av det ena, lite av det andra. Lite oro, lite glädje, lite njutning, lite ilska. När något svämmar över, måste det få pysa ut, så att det andra kan få ligga kvar som en stabil bas. När en person inte tillåter det förgiftade att pysa ut, förgiftas personen inifrån. Tro mig, jag vet, jag har massor med ilska i mig som måste få komma ut någonstans. Ilska som jag bär med mig tills jag fått ösa ur mig den på något lämpligt ställe. Som här i bloggen till exempel.

Borlänge Kommun har gått ut med att personalen i kommunen från och med 2011 ska arbeta efter devisen Trevligt Folk.

I Borlänge ska all personal alltid vara trevliga emot alla dem de servar och tjänar, det vill säga Borlängeborna. Det låter väl fint, men ärligt talat, det tror jag inte helt och fullt på. Javisst, går det att vara trevlig emot folk som är trevliga tillbaka, men att bara stå och le när någon slår sönder knäna på en med basebollträ, det tror jag inte ett dugg på. Trevligt folk bemöts tillbaka på samma sätt, otrevligt folk måste tas på ett annat, otrevligare sätt. Hur ska man annars kunna göra sig förstådd?

Det är skönt att vara över 50 år. Jag säger vad jag tycker, och jag står för det jag sagt. Jag hoppas att många tycker att jag är av ett trevligt folkslag, jag känner mig faktiskt rätt så trevlig emellanåt. Jag gillar i alla fall trevliga människor. Men att stå och vara trevlig emot folk som är otrevliga tillbaka, det är jag faktiskt alldeles för gammal för att acceptera. De ska inte tro att de kan få bete sig hur som helst emot mig eller någon som jag bryr mig om. Då går jag till attack tillbaka.

Trevligt folk? Bra tanke, men så enkel är ju inte den värld vi lever i, tyvärr. Näthatare, rasister, egoister, ligister, miljöbovar, tjuvar, mördare, våldtäktsmän, tjuvjägare och terrorister. Det finns massor med oacceptabla beteenden som inte går att acceptera. Går det verkligen att vara trevlig emot ALLA? Jag är väldigt tveksam till hela idén, den känns nästan som ett hån. Jag är glad att jag inte längre är kommunanställd, så att jag slipper vara en som ska vara trevlig emot alla borlängebor. I min butik är jag trevlig emot alla kunder, vare sig de är från Borlänge, Falun, Hofors, Ludvika eller Gagnef. I min butik hoppas jag att alla vill vara trevligt folk. Alla.

lördag 9 februari 2013

Framtiden behöver berättare, eller hur?

I dagens Borlänge Tidning (9 februari 2013, del 2 sid 4, Kultur & Nöje) skriver krönikören på kultursidorna, Olavi Hemmilä, om det här med att skriva. Han kallar sin krönika "Att känna sin historia" och krönikan har rubriksatts med "Framtiden behöver berättare". I krönikan beskriver han hur Grängesberg såg ut på 70-talet, då gruvmaskiner patrullerade på gatorna, männen gick i sina gruvoveraller på Konsumparkeringen och doften av mäsk från Grängesbryggeriet låg som våt ylle över hela kvarteret där han bodde som barn.

Olavi Hemmilä beskriver även hur han kände hur det dånade i marken när de sprängde nere i berget efter järnmalm. Han beskriver hur samhället förändrats sedan dess, och drar en parallell till bygdens skald Dan Andersson, som hade en bror som bodde vid ett rasområde bakom järnvägsstationen.

Olavi berättar i krönikan att han vet att Dan Andersson (författare 1888-1920 ifrån Grangärde i Dalarna) någon gång i sitt liv besökte sin bror i Grängesberg. Andersson flydde platsen, eftersom den, enligt honom, andades död och ödeläggelse. Författaren beskrev sedan upplevelsen i ett brev, som har kunnats läsas av människor genom tiderna, den kan läsas nu och den kan läsas i framtiden. Olavi Hemmilä kommer här till kärnan i sin krönika, det här om hur viktigt det är att berätta om den tid vi lever i, så att upplevelsen av tiden finns kvar för andra att läsas om och om igen.

"Det kommer att behövas berättare i framtiden, visa människor som sitter med benen i kors på Värdshuset Stopet" ... "Hör upp ungdomar, så här var det förr. Jag offrar min penna på kunskapens altare. Ta vara på din historia. Ta vara på dina kunskaper. Ingen gör det för din räkning."

Tack Olavi för de orden. Jag lovar. Jag ska berätta min historia, och jag har väldigt mycket att berätta om hur det är att leva här och nu och hur livet har varit under många av mitt liv. Hur jag upplevt att jag, min omgivning och samhället har förändrats unde de drygt 50 år som jag levt.

Mitt liv ska inte vara förgäves, mina berättelser ska kunna länkas samman med andras, så att tiden i framtiden kan beskrivas av de som lever då. Min blogg började som en upprättelse för de utbrända. Men allt finns i tidsandan, och när allt läggs samman skapas de förutsättningar som finns idag för olikheter och orättvisor inom både privatliv och yrkesliv. Det är samhället som skapar förutsättningarna för våra liv, som styr dem genom politiska beslut och villkor. Det måste berättas, så att andra förstår de beslut som togs och skapade den samhällsordning som finns idag och som kommer att finnas i framtiden. Allt för att framtidens generationer ska förstå oss, vi som lever idag, hur vi tänker och resonerar 2013. För om trettio år är det säkert för sent att berätta, för då har glömskan gjort att vi inte längre minns vad det var som var så viktigt.



torsdag 7 februari 2013

Mötet med en elektriker

Höstlovets första dag 2011. Vi samlades som vanligt i personalrummet och gick igenom veckans agenda. Ganska mycket tid för eget arbete var inplanerat, det kändes riktigt bra, tyckte jag. Vi satt först och gick igenom de nya betygskriterierna, A, B, C, D, E och F, via en länk till Skolverkets hemsida, men efter fikat var vi frikopplade fram till lunch.

Jag hade oerhört många mail att gå igenom och skicka före lunch. Jag hade haft en massa möten angående en elev som behövde extra resurs och åtgärdsprogram, och jag behövde dessa två timmar att ta reda på en del om hjälpmedel från Hjälpmedelscentralen, vad biblioteket kunde hjälpa till med vad gällde lån utav en Daisyspelare med speciella CD-skivor, skicka mail hit och dit till olika instanser för att få igång allt detta tills efter lovet. Jag slog mig ner framför datorn i ett tomt klassrum, och väntade på att den skulle starta igång. Ärendena låg på kö sedan flera veckor tillbaka, men jag hade inte haft tid att jobba med dem. Nu skulle jag jobba genomtänkt och effektivt.

Precis när jag fått upp det första mailet kommer det en elektriker in i rummet.

 - Du, äh, kan du stänga ner datorn nu? Jag stänger av strömmen om fem minuter så alla datorer ska vara avslagna då.

Vad? Var det ett skämt? Jag stirrar framför mig i tio sekunder, och vänder mig sedan om i stolen.

- Vad sa du? undrade jag.

- Jag sade att du ska stänga ner datorn nu. Vi stänger av elen nu.
Han ryckte på axlarna.

- Va? Hur länge ska den vara nerstängd då? undrade jag. Jag försökte att behärska mig. Jag kände samtidigt hur vreden och raseriet låg på lut i mitt bröst, och nu var jag nära att explodera.

 - Ja det blir nog ett par timmar, skulle jag tro. Vi ska bara...

Jag skrek. Jag skrek som jag aldrig skrikit förr. Jag skrek åt honom att han fan i mej inte skulle komma här och säga åt mig att stänga ner datorn när jag hade så jävla mycket att göra, saker jag inte kunde jobba med när eleverna fanns på skolan. Saker som krävde att jag koncentrerade mig och fick rätt formulerat. Jag skrek åt honom att han skulle ta sina jävla elledningar och passa på att ta en så lång fikarast, så att jag skulle hinna göra det jag skulle.

 - Hur skulle det vara om du blev störd hela tiden, va? Hur skulle det vara om du hela tiden blir avbruten av andra, som bara ska göra det här, och bara det där. Jag har så mycket att skicka iväg på datorn, och jag har väntat i flera veckor på den här tiden. - Och så kommer du här och säger att jag ska stänga ner datorn. Det, ska du veta, det tänker jag inte göra, utan jag tänker skriva mina mejl, och du ska under tiden ta en riktigt lång fikarast. Hör du det? För du får inte stänga ner datorerna nu!!!

Tårarna och saliven sprutade. Jag skrek i falsett, så att det måste ha hörts genom hela trapphuset.

- Jag vägrar att stänga ner datorn, hör du det!

Det blev tyst i rummet, och jag ser hur elektrikern överväger alternativen, ta striden eller backa.
Han backar.

- OK, jag går väl och fikar då, säger han och går ut ur rummet. Jag kan ge mig den på att han muttrade i dörren:

- Jävla klimakteriekärring.


söndag 3 februari 2013

Lärarens kompetens är bra för att driva eget företag

Det har nu gått ett år sedan allt det där hände med hjärtat, engelskkursen och min insikt att det inte skulle bli någon med högskolekurs för att skaffa mig rätt behörighet att undervisa. När jag ser tillbaka, känns det som om allt det där som hände i början på 2012 skulle vara tre - fyra år sedan, inte ett enda år.

Det har hänt så oerhört mycket sedan dess! Det går inte ens att sammanfatta i ett inlägg.

Det jag kan säga är i alla fall att lärare är har en mycket god grund och är väl kompetenta till att bli egenföretagare. Det tror jag inte att många lärare förstår, men jag och min föregångare i Falun säger samma sak. Lärare har en mycket bra bakgrund för att driva företag.

En lärare driver ett mindre företag varje arbetsdag. Hon eller han ska planera sin verksamhet både på kort och lång sikt, är väl strukturerade, håller alltid många bollar i luften samtidigt och är van att ta ett helhetsansvar för verksamheten. Läraren är bra på att dokumentera, planera och följa upp arbetet. Läraren har god verbal förmåga, har lätt att förklara och visa kunderna sina varor, är trovärdig och ärlig i sitt arbete. För att allt material ska finnas till hands när det behövs, är läraren också van att beställa varor och hålla sin budget. Läraren är van att ställa fram material och övningar till eleverna, så att det blir överblickbart och lätt att hitta, samtidigt som hon eller han är vana att ställa undan materialet efter lektionens slut.

Det där är nog långt ifrån allt som en lärare är bra på, men när jag startade upp verksamheten i min butik, hade jag inga som helst problem med hur jag skulle möblera butiken, var varorna skulle stå eller hur de skulle presenteras för kunderna. Att detta kändes helt naturligt, måste ha berott på att jag inför varje läsår som klasslärare fick tänka till på möblering, på var materialet som skulle användas skulle placeras, på beställningar och planeringar. Som lärare har jag varit van att hålla mig till det avtalade och att alltid stå för det jag sagt och lovat.

Samtidigt har jag efter 27 år i barnens tjänst, vant mig vid att prata med alla typer är människor, kollegor, föräldrar, skolpersonal, överordnande och framför allt barnen med sitt ursprung ur alla samhällsklasser, religioner och etniska bakgrunder. Från storstadsfamiljer i Nacka till småstadsfamiljer i Borlänge, har jag lyckats pricka in alla samhällets nivåer. Jag har lärt mig att vi faktiskt är väldigt lika i grund och botten.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det enda som förbryllar mig är administrationen. Det här med bokföring, debet och kredit, bokslut, resultatredovisningar och likviditetsbudget, är helt nytt för mig.
Men det vore väl konstigt om allt i entreprenörvärlden skulle kännas naturligt och lätt för en avhoppad grundskollärare, så lätt ska det väl ändå inte vara. Men insikten om hur annorlunda världen ser ut genom lärarglasögonen, kontra egenföretagarglasögonen, är slående. Jag har faktiskt aldrig riktigt fattat hur viktigt det är att privatpersoner tar sitt ansvar och startar företag, där de då måste ta ansvar för sig själv och andra som anställda i bolaget, vilket enormt ansvar det är för dessa personer att driva sitt företag och vilken viktig del de egna företagarna är som del av ett fungerande samhälle. Det har jag aldrig tidigare fattat.

Lika viktigt som att barn får en bra skolgång eller att alla ska ha rätt till ett arbete. Alla är viktiga för att samhällshjulet ska snurra. Alla.

lördag 2 februari 2013

Ett politiskt beslut som ledde till ett personligt viktigt beslut

... det som jag vill säga med det som hände mig efter introduktionen på Högskolan för ett år sedan, är att politiska beslut på hög nivå, faktiskt kan leda till att de som måste leva efter beslutet, måste lämna sitt arbete så att de inte blir sjuka.

1) Jag undervisade i engelska i åk 5, men ansågs som obehörig, trots att jag har grundskollärarexamen i årskurs 1-7, samt flera påbyggnadskurser ovanpå det. Jag har totalt över fyra års heltidsstudier på högskola och universitet med pedagogisk inriktning.

2) Riksdagen beslutar att alla lärare som undervisar på grundskolan måste vara behöriga i alla ämnen de undervisar i. Denna fortbildning ska vara klar 2015.

3) Jag undervisade förra läsåret 2011-2012 i matte i åk 4-6, NO i åk 4-6, idrott i åk 3-6 samt engelska i åk 5. Sammanlagt blev det mycket som jag behövde läsa in för att fortsätta att undervisa på mellanstadiet. Min examen är inriktad emot svenska, SO och bild, där jag är fullt behörig att undervisa i upp till och med årskurs sju.

4) Detta innebar att jag skulle läsa in alla dessa ämnen på min fritid fram till och med 2015. Jag beslutade mig för att börja med engelskan, eftersom det ämnet ligger mig varmast om hjärtat.

Vilka arbetsgrupper skulle acceptera att all fortbildning sker på arbetstagarnas egna fria tid, efter långa arbetsdagar, efter ett fullgjort heltidsjobb?

5) Jag hittar en utbildning på närmaste högskola, kommer in, köper in litteraturen, och påbörjar kursen på kvartsfart. Engelsk grammatik, 7,5 högskolepoäng.

6) Min kropp säger ifrån och jag sjukskriver mig på grund av hjärtflimmer och hög puls. Jag inser att det jag har framför mig är omöjligt. Läkarna skriver ut östrogen och ber mig vara hemma några dagar för att få ner den höga hjärtfrekvensen.

7) Två månader senare säger jag upp min tjänst i grundskolan. Jag beslutar mig för att köpa en butik som är till salu, och jobba med min egna verksamhet i stället för att vara kommunalt anställd.

8) Jag går en Starta Eget-kurs under våren 2012 och påbörjar arbetat med att starta upp butiken.

9) Den första juni 2012 arbetar jag min sista dag som lärare i grundskolan.

10) Jag har besökt skolan en gång efter sommaren. Vid det tillfället drabbades jag av akut andnöd, hjärtklappning och magkramp. Efter tio minuter fick jag nog, och gick därifrån.

11) Jag kommer inte att återvända till den svenska grundskolan.




fredag 1 februari 2013

I samma stund...

...som detta med Trotzgatan 3 händer i den konstnärliga delen av mitt liv, går mitt yrkesliv in i en helt ny fas. Jag får svåra hjärtproblem. Jag hade skrivit in mig på Högskolan i Falun för att komplettera min lärarbehörighet. Jag saknade poäng i engelska för att få undervisa i det engelska språket. Jag saknade alldeles för många poäng i engelska för att få undervisa i åk 3-6, enligt de nya direktiven från Skolverket. Jag som alltid hade haft lätt för att lära mig nya språk, snabbt lärt mig nya ord och begrepp, och hört en röst i mitt inre som bekräftade vad som är rätt eller fel.

Under gymnasiet jobbade jag inte tillräckligt hårt för att få toppbetyg i engelska, men sopade mattan när vi kom till de centrala proven i åk 3. Full pott, med andra ord. Men ett bra betyg i engelska från gymnasiet kan man inte leva på hela livet. Jag insåg att jag måste läsa in 30 högskolepoäng engelska för att få fortsätta undervisa i det ämne som jag tyckte allra bäst om. Jag sökte därför in på en högskolekurs i engelska hösten 2011, och kom in på en enstaka kurs i engelsk grammatik. Sju och en halv poäng.  Enkelt. Undervisning på Högskolan varannan fredag eftermiddag, resten hemstudier. Helt OK, tyckte jag, det fixar man om man är motiverad och vill fortsätta med det som känns kul.

Men...

Min kropp tyckte att det blev för mycket. På väg hem från Falun efter första föreläsningen i slutet av januari 2011, sade den stopp och belägg. På hemvägen hade jag svårt att andas, och fick en sådan hjärtklappning på väg hem i bilen, att jag fick stanna på en parkeringsplats efter vägen. Jag var tvungen att sitta still en stund, att andas lugnt, allt för att få hjärta och kropp att lugna sig. Jag hade ju ägnat hela jullovet åt Bodil Jönssons två böcker om tid och ställtid, och kände att jag inte kunde få till den tid som denna kvartskurs på Högskolan krävde.

Min kropp däremot krävde ett läkarbesök, eftersom hjärtklappningen fortsatte. Ett läkarbesök som blev tre olika läkarbesök, och som fastställde att jag inte hade problem med hjärtat. Det som orsakade mina hjärtproblem var däremot min kropps brist på östrogen, kombinerat med psykisk stress. Recept skrevs ut på en östrogendos som skulle lugna min oro, och sjukskrivning i några dagar för att komma ner till ett normalläge igen. Efter tre timmar med den nya medicinen, kände jag hur kroppen slappnade av, och hjärtat åter började återfå en lugnare rytm. Jag kunde börja slappna av, och jag insåg att den där engelskakursen kunde fara och flyga.

För första gången i mitt liv, struntade jag i vad jag borde göra, och lyssnade på vad min kropp sade åt mig att göra. Ingen mer högskola. Jag var färdig med allt pluggande och fann mig nu i att gilla läget. Jag förstod att jag var tillräckligt kompetent för att lära mellanstadieelever vardagsengelska, utan att ha ett papper på de där 30 högskolepoängen i engelska.

Jag var hemma några dagar och lät det kvinnliga hormonet östrogen återta kontrollen över min klimakteriebesvärade kropp. Jag lät kroppen bestämma över den mentala viljan, och det kändes så skönt. Jag var helt övertygad om att jag inte ville mer. Jag orkade inte mer. Jag bestämde mig för att gilla läget som det var. Jag bestämde mig för att jag helt enkelt var good enough.

torsdag 24 januari 2013

Besöket på Trotzgatan

Nytt år. Nya tankar om tid och framtid. Vi närmar oss den 31 januari, det var den dagen för ett år sedan som hela den här sanna historien om mig och AQUA Konstnärsbutik började. Allt började med ett ordinärt krokibesök på Dalarnas museum lördagen den 31 januari 2012.

Jag har alltid gillat att teckna och skissa, men det här med att skissa människor har varit rätt svårt och komplicerat. Min kompis Lena från Avesta hade sagt åt mig gång på gång att jag borde följa med på krokiteckning i Falun. Så långt är det ju inte mellan Falun och Borlänge, så under hösten 2011 började jag att åka in till museet för att delta i krokisittningarna.

Nakenteckning, kan det vara något det? Det är kul, jag lovar. Särskilt med ett stort A3 block i bra kvalitet, och kol att teckna med. Wow, vad det känns proffsigt att sitta där och skissa av modellen tillsammans med andra intresserade. Ben, rumpa, axlar, underarmar, fingrar, nacke, det är faktiskt som om man ser dessa kroppsdelar för första gången. Jag har ritat människor, men med kläder på, och då behöver man inte vara så exakt i rörelserna för att få till den rätta snirklingen runt höfter eller axelpartier.

Efter sittningen är man ganska utpumpad mentalt sett. Jag såg att jag bara hade några få ark kvar i mitt skissblock, och jag ville direkt ha ett nytt. Clas Ohlson inne i centrum säljer visserligen skissblock, men även Aqua Konstnärsbutik nere på Trotzgatan 3. Min målarkompis Ann hade många gånger pratat om Aquabutiken, och hur kunniga personalen i butiken var, och hon menade att det var väl värt ett besök att gå dit och titta på deras sortiment.

Tillsammans med min målarkompis Lena från Åselby, lägger jag in en spurt för att hinna till butiken innan de stängde klockan två på lördagseftermiddagen. Krokin slutade två, så det var alltid svårt att få till det där besöket på Aqua efter krokisittningarna. Jag visste inte var Trotzgatan låg, Lena hade en diffus gissning, men sagt och gjort, vi låg på som två streck nere i Faluns centrum för att hinna i tid.

Dörren flög upp, och så stod vi där med andan i halsen fem minuter efter två en kall lördagseftermiddag i slutet av januari. Bakom disken stod en äldre dam och log lite blygt åt oss, hon såg inte ut att ha någon brådska att stänga, så vi log tillbaka och undrade om det var öppet. Givetvis var det fortfarande öppet.

Vi såg oss omkring. Härligt! Färger, penslar, pennor, kritor i ett överflöd som gjorde att jag bara rös av välbehag. Men... Överallt i butiken satt det lappar om att varorna såldes ut med 15% rabatt? Va?  Skulle butiken skulle upphöra den 31 mars? Vilken otur. Här hade vi äntligen hittat till en riktig godisbutik, och så skulle butiken stänga ner om två månader. Hur det kan vara egentligen... Inte mycket att fundera över, jag hittade mitt skissblock och några rejäla bitar med svart kartong som jag kunde montera upp bilder på. Inte någon storshopping direkt, men det gav mig och Lena ändå en första överblick av vad som fanns i butiken. Vi betalade vad vi hade hittat, och gick därifrån, ivrigt pratande om vad som fanns att köpa i butiken. Men det var ju lite bråttom ändå, eftersom den snart skulle stängas ner. Det fick bli fler besök före den 31 mars, det var vi överens om.

onsdag 23 januari 2013

Ett djupt fall, men skrovet höll för påfrestningen

Hals över huvud lämnade jag alltså den offentliga sektorn, med det enorma atlantångarperspektiv som en så kolossal företeelse som den svenska skolan är, för att hoppa rätt ner i galen tunna. Galen och galen, jag vet inte vad kultursektorn kallas, men det känns ganska galet, så här tio månader efter mitt beslut att hoppa ner i den livbåt som kallas kulturliv.

Många tyckte att jag var modig, några tyckte säkert att jag inte var riktigt klok, andra uppmuntrade mig, och de allra flesta höll med mig om att jag tog rätt beslut som lämnade det skepp, som jag anser snart kommer att sjunka.

När flera kunder kommer in till butiken och handlar, passar de på att fråga hur det går för butiken. Jag säger som det är, att jag jämför mitt företag med den tyska filmen Das Baat från 1981. Det är nog inte många som förstår vad jag menar, men de som sett den fantastiska filmen, förstår nog min anspelning. I filmen får tittarna följa en tysk besättning under andra världskriget, som har allt annat än en trevlig upplevelse att dela. Under en krigsdrabbning, måste besättningen låta den tyska u-båten sjunka nedåt, nedåt, ner i djupet, ner på djupaste havsbotten för att undkomma angreppen från de allierade. Medan u-båten sjunker och sjunker tror inte besättningen att den kommer att hålla för ytterligare påfrestningar, då den sakta men säkert börjar att gå sönder, på grund av trycket utifrån. Men så, stannar u-båten, den håller för påfrestningarna, som det djupa fallet utsatt plåtskrovet för. De är räddade!



Det är där jag befinner mig just nu. Längst nere på bottnen, med min tyska u-båt, och nu håller jag andan. Företaget och jag har fallit, fallit, djupt ner på bottnen, men vi stannar där ett tag nu, så att vi kan andas ut ett tag. Jag lovar att vi kommer att klara ut det hela, för vi har en mängd lösningar i beredskap för att rädda oss upp till ytan igen. Triumfkort i rockärmen eller vad man nu kan kalla det, det som nätverkandet och kursdeltagandet i kultursektorn har gett mig.

Skruvar och nitar har knakat och knirrat under det djupa fallet, men med god manövrering och tålamod, hittade u-båten en god plattform att utgå ifrån för att arbeta företaget uppåt igen. Det ska gå det här, jag lovar!

http://www.imdb.com/title/tt0082096/

måndag 21 januari 2013

Tillbaka igen med ny syn på livet

Det här med att bli företagare och att livnära sig på de inkomster som jag själv kan dra in till mitt bolag, är en helt ny upplevelse för mig. Jag som aldrig varit arbetslös, alltid haft anställning, alltid haft en lön, står nu på andra sidan och ser plötsligt världen ur företagarperspektiv.

Plötsligt har en värld, där jag tagit allt för givet som anställd, som regelbunden lön och pensionsinsättningar varje månad, ställts på ända. Ingenting är längre som förut. Det är jag själv nu som ska se till att det strömmar in pengar i företaget, så att jag kan betala företagets fakturor och eventuellt se till att även jag får lite lön för mödan. Än så länge har det varit fakturorna som blivit betalda, själv har jag bara kunnat ta ut någon tusenlapp här och där, när möjlighet funnits. Ingenting av det självklara är självklart längre. 

Varför ska det vara självklart att få ett arbete? Varför ska det vara självklart att kunna ta ut en lön? Varför tror alla att ett företag kan generera en inkomst till den som arbetar där, när utgifterna är större än inkomsterna?

Jag arbetar hårdare än vad jag gjort i hela mitt liv, och jag har arbetat oerhört hårt i mitt tidigare yrkesliv också. Många ser med förakt på pizzerior och butiker som sköts av invandrare, att det är de som tar över våra butiker och rörelser. Gör inte det, det är ett oerhört tufft och hårt liv att försörja sig själv med eget företag, ekonomin är A och O, det finns inga andra vägar uppåt. Det gäller att vara påhittig och hela tiden hitta nya vägar till nya inkomster. Det finns inga skattemedel som kan rädda företaget, det finns inga garantier att just den här dagen kommer att inbringa någon som helst inkomst. Samtidigt som just den här dagen kan ge kassan flera tusen i inkomst.

Jag är ändå oerhört lycklig, piggare än på många år, och njuter av mitt liv som egenföretagare och att vara min egen chef. Det finns ingen som bestämmer vad jag ska göra med min egen tid, inga riktlinjer som pekar ut vad som måste rymmas inom arbetstiden, det finns inga arbetskamrater som gnäller över hur usla arbetsvillkoren är.

Det är jag som bestämmer var jag vill lägga min tid. Det är jag som vänder mitt företag dit jag vill, och satsar på de aktiviteter som jag vill lägga min kraft på. Jag älskar mitt företag och mitt liv just nu, trots att jag aldrig har några pengar. Det känns märkligt, men så är det.