Det är väl inget mer med det?

Häromdagen störtade en gammal kompis in i köket. Han var på ett kort besök i Borlänge, och behövde egentligen bara fylla vattenskålarna till sina två hundar och fylla på lite kaffe till sig själv, innan han skulle dra vidare till kvällens middagsträff på ett annat håll i Dalarna.

- Vad gör du? säger han. Sitter du där i skrubben och skriver?

- Nja, jag har startat en blogg. Jag skriver om utbrändhet och så...
- En blogg? Om utbrändhet? Ska det vara något att skriva om? Det låter... lite... tungt att ha en blogg till.
- Mjaa, jag har ju varit med om en del de sista åren, och jag tänker att om jag skriver och berättar vad jag har varit med om, så kanske jag kan hjälpa andra att förstå varningssignalerna och så. Kanske jag kan hjälpa dem en bit på väg tillbaka också... Jag vet inte, men det är jätteskönt för mig att få berätta om hela resan. Jag tror att det är vettigt det jag skriver...
- Jaha. Så du tror att folk kan ha lite hjälp av dig då?
- Javisst. Jag försöker hålla mig väldigt klar med vad jag skriver, så det tror jag faktiskt.
- Jaha. Det låter väl bra. Kan jag ta ut hundarna ur bilen, är det OK med era katter att jag binder fast dem i äppelträdet vid vägen?
- Ja, gör det. De håller sig väl undan, antar jag.

Så var det med det. Jag har startat en blogg. Jag skriver om utbrändhet. Det är väl inget mer med det?