lördag 22 oktober 2011

Sanningen om den kommunala satsningen på skolan

Sedan 2002 utser Lärarförbundet varje år Sveriges bästa skolkommuner. Rankningen ska inspirera kommuner att satsa på dem som skapar den goda skolan – elever, lärare och skolledare.

Arvidsjaur, Lomma, Piteå och Emmaboda blev alla prisade den 5 oktober 2011 när rankningen Bästa skolkommun 2011 offentliggjordes. På internationella lärardagen den 5 oktober delade Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén ut diplom och blommor till dessa fyra kommuner. Givetvis var utbildningsminister Jan Björklund på plats när Lärarförbundet presenterade Bästa skolkommun 2011.

Årets rankning är den tionde i ordningen och en genomgång av tidigare vinnare visar att kommuner som har satsat på en hög andel behöriga lärare och hög lärartäthet också har nått höga elevresultat vilket har givit topplaceringar. Men trots att parterna är överens om att goda resultat ska visa sig i lärarnas lönekuvert verkar inte lärarna i dessa kommuner premieras.


 
Bland Dalarnas kommuner hamnade den kommun som kom bäst på rankingplats 30, och den som kom som sämst på plats 279. Jag jobbar i den kommun som rankades som kommun 279. Vilket naturligtvis inte förvånar mig det minsta, eftersom jag har funnits på plats i kommunen sedan 1996 och sett hur skolan bantats ner för varje år, med ödesdigra resultat.

Dalarnas Tidningar har inte följt denna intressanta riksnyhet. De lokala nyhetsmedierna har inte lyckats beskriva för sina läsare hur långt ner vår kommun placerade sig i rankingen av landets 290 kommuner, och vad de innebär för de yngsta av kommunens invånare, barnen och ungdomarna. Att inte media i länet inte har följt denna riksnyhet anser jag är rent förfärligt. När listan över hur svenska kommuner väljer att prioritera skolan publicerades förväntade jag mig en stor artikel i den lokala tidningen.

Hittills har det inte kommit in något annat än denna artikel, som kom i torsdags, den 20 oktober.

Borlänges skolor ska bli bättre

Borlänge hamnade i botten när Lärarförbundet rankade Sveriges skolkommuner.
– Botten är nådd, säger Mari Jonsson (S) och utlovar bättring.
I går togs flera beslut som ska lyfta skolan i kommunen.

Barn- och bildningsnämnden har bland annat ställt sig bakom en sektorsplan med mål och strategier och en ny resursfördelningsmodell. Beslut som ordförande Mari Jonsson hoppas ska bidra till en bättre skola i Borlänge och att kommunen hamnar på en mer smickrande plats nästa gång Lärarförbundet rankar landets skolkommuner.
 
Några förändringar över en natt handlar det dock inte om, och inte heller några löften om ökad lärartäthet.

Däremot togs beslut om ett delvis nytt sätt att fördela pengar mellan skolorna. Elever med invandrarbakgrund kommer att väga tyngre när resurserna delas ut. Skolor med många barn med invandrarbakgrund kommer därmed att få ett tillskott under 2012 och ökade resurser till exempelvis studiehandledning för nyanlända.

– Med en ny resursfördelningsmodell är jag övertygad om att vi bara ska bli bättre, säger Mari Jonsson som ännu inte vet hur det slår för respektive skola.

Hon sätter också stort hopp till den sektorsplan som nämnden ställt sig bakom. Här sätter politikerna upp mål för verksamheten, till det kopplas strategier för att nå målen. De sex målen är:

1. Alla i förskolan och skolan vistas i en trygg miljö som främjar hälsa och lärande.
2. Alla verksamheter präglas av ett demokratiskt och inkluderande förhållningssätt.
3. Under åk 3 kan alla elever läsa, skriva och räkna utifrån nationellt fastställda mål.
4. Alla elever som avslutar skolan är minst godkända i alla ämnen/kurser
5. Alla föräldrar/vårdnadshavare är delaktiga i barnets/elevens utveckling och lärande.
6. Gymnasieskolans och vuxenutbildningens utbildningsutbud speglar den regionala arbetsmarknadens behov av kompetens.

Bland de strategier som kopplas till målen kan nämnas att tidiga insatser ska prioriteras och att elevhälsan ska ha ett helhetsperspektiv från förskola till gymnasieskola. Samverkan med sociala sektorn, kompetensförsörjning och IT är några av de övriga delar som nämns.
– Det är mycket nytt som är på gång för att vi ska bli bättre, säger Mari Jonsson.
Jerry Brodin 
---------------------------------------

Jag bara funderar på vad det står i artikeln egentligen??? För mig som jobbar i skolan är det som framställs i artikeln som det som våra lagar kräver av en kommun för att uppfylla lagar och förordningar.

Där står ingenting konkret om att nu ska vi i vår kommun satsa på skolan, här ska tillsättas krafttag för att förbättra vår kommunala bottenposition!  

Ska vi som är skattebetalare acceptera att vi rankas sämst av länets 12 kommuner, vi rankas på plats 279 av landets 290 kommuner,  vad gäller 14 olika kriterier vad gäller resurser / utbildade lärare / lärartäthet / friska lärare / lön / avtalspart gentemot facket / meritvärden i år 9 och behöriga till gymnasiet /behöriga till gymnasiet inom 4 år / högskolebehörighet / andel som går till högskola / samt några andra kriterier som jag inte riktigt har kläm på vad det är: Andel förskola / Meritvärde Salsa i åk 9 och i Meritvärde Salsa i gymnasiet )? Är den här placeringen verkligen OK tycker vi som bor här, vi som som betalar skatt här, vi som låter våra barn gå i skola här, vi som vill tro på framtiden i vår kommun?

Varför skriker inte fler rakt ut och protestera för våra barns vägnar? Varför tiger så många? Att tiga är att hålla med. Att tiga är att acceptera. Jag tiger inte, jag accepterar inte detta. Därför ska jag iväg och demonstrera utanför vårt stadshus den 27 oktober klockan 16.

Kom med alla ni som håller med och vill förändra vår kommunala skola!

Insändare ur Lärarnas Tidning oktober 2011 som än mer klargör vår yrkeskårs frustration

Vi har fått nog nu, så är det bara. Kommer inte vi att få en bra löneutveckling och en bättre arbetssituation än vad vi har idag kommer denna yrkeskår att snart ge upp. Ingen annan yrkesgrupp skulle acceptera att ha det som vi har det idag.

Detta inlägg fanns i torsdagens Lärarnas Tidning. Maj Stoddard beskriver på pricken hur vi upplever situationen över hela landet.

Här kommer hennes insändare som jag skriver under på, ord för ord, samt de kommentarer från läsarna som följer hennes inlägg:

---------------

Säg nej till allt skrivgöra

Den omfattande dokumentationen leder till sänkt kvalitet på undervisningen, skriver läraren Maj Stoddard.

Det talas mycket om kunskap i diskussionen om den svenska skolan. Men hur definierar man egentligen kunskap? I debatten har definitionen ofta haft fokus på den sorts kunskap som lätt kan mätas och vägas, på utantill-inlärning och enkla faktakunskaper. Min definition, där-emot, är att kunskap är förståelsen för hur saker och ting hänger ihop.
Kunskap, liksom bildning, går på djupet. Den hjälper oss att se världen med andra människors ögon, lär oss samarbeta, får oss att växa som människor och utveckla kreativitet, tänkande och empati. Lärandet är en process som ger insikter, medför ställningstagande och är en förutsättning för förändring.



Den nya tidens ordning i offentliga organisationer är att göra verksamheter transparenta och lätt kontrollerbara. Det kallas för kvalitetssäkring och är ett begrepp taget från industrin. Målet är kostnadsbesparingar, mätbarhet och effektivitet. Sven-Eric Liedman skriver initierat om denna utveckling i »Hets — en bok om skolan«.

Liedman är djupt oroad över vart skolan är på väg.

»I stället för att ge eleverna verklig kunskap ägnar sig skolan åt att mäta meningslösheter och utreda sig själv i en ständigt pågående byråkrat-karusell.« Det är en viktig bok för alla som arbetar i skolan, men också för alla som analyserar och har åsikter om skolan. Vi i skolan pratar ju om detta som Liedman sätter ord på. Vi borde prata lite högre.

Vår arbetstid fylls av administrativt arbete. Det är enkäter och formulär, rapporter och åtgärdsprogram, handlingsplaner och kvalitetsredovisningar, matriser och bedömningsunderlag. Vi skriver individuella utvecklings-planer och individuella omdömen i varje ämne, varje termin. Allt ska förnyas och uppdateras varje år och varje skola ska skapa sina egna dokument.
Problemet är att vi förlorar fokus på de stora perspektiven. Tiden räcker inte till och undervisningen och våra elevers kunskapsinhämtande kommer i andra hand. För vi vet alla att bra undervisning tar tid att planera. Det är vår planeringstid som försvinner, vilket betyder en stor kvalitetssänkning av undervisningens innehåll. Vägrar vi ge avkall på planeringen blir arbetstiden orimlig.

Motiveringen till all denna dokumentation är att den ska vara till hjälp för oss och leda till högre effektivitet, med det yttersta målet att våra elever ska lära sig bättre och stå sig i den internationella konkurrensen. Men de krav på effektivitet som nu ställs leder till en förfärande ineffektivitet och de intentioner som finns i läroplanen motarbetas av den mängd skrivuppdrag vi blir överösta med. Skolan är ingen industri och arbetar inte med att tillverka varor utan med levande människor.
Politikerna målar upp en skola i kris och medierna har överlag köpt bilden av skolan som misslyckad och lärarna som inkompetenta. De rådande makthavarna har med mediernas hjälp tagit heder och ära av en hel yrkeskår.

Vi i skolans värld har en del andra förklaringsgrunder till problemen, till exempel ekonomiska nedskärningar, friskolereformen och det fria skolvalet, lärarutbildningen, påbud från politiker som inte tar hänsyn till forskning, samt allt administrativt arbete.
Vi måste lyfta blicken över alla dessa dokument som ska skrivas. Vi måste protestera mot »kvalitetssäkringen« och vägra utföra arbetsuppgifter som sänker kvaliteten i vår undervisning, men vi måste göra det tillsammans. Det är hög tid för rösterna från klassrumsgolvet att höras i debatten.
Maj stoddard Klasslärare 4—6,
Vänge skola, Uppsala

----

Jag har kopierat och använt insändaren i sin helhet. Bilden är också tagen direkt från Lärarnas Tidnings hemsida. Här kommer kommentarerna från samma hemsida:

Skrivgöra
Det krävs många sidor text av olika slag och skrivet på dator givetvis. Ett problem som uppstår är dator. Ska jag som arbetstagare hålla med dator och uppkoppling för att kunna göra mitt jobb? Att sitta på arbetsplatsen låter sig inte göras då 5-6 personer ska dela på en dator. Arbestiden på skolan är så inrutad att tid för samplanering och reflektion får göras till allt större del på förtroendetid där det ska rymmas div annat.
Våra rektorer har rätt att lägga ut hur mycket undervisningstid de önskar (max 35/v) att lägga ut en timma extra under veckan för att rastvakta är helt ok.? Där rök ännu en planeringstid/prata med eleverna tid.
Inger Tj
2011-10-20

Säg nej till allt skrivgöra
Tack Maj, för dina ord. Du beskriver vår situation på pricken! Förutom att dokumenterandet tar tid dränerar det oss på energi. Vi talar allt oftare om detta, mina kolleger och jag. Vi känner inte samma arbetsglädje och stolthet över vår insats längre. Inte konstigt när vi inte får utrymme att göra det vi är skickliga på!
Jag tänker ofta på hur man kommer att se på den här tidsperioden i framtiden. Jag tror man kommer att säga ungefär så här: "Hur kunde de tro att eleverna skulle nå bättre resultat genom att ta bort lärarnas tid för förberedelse, analys, reflektion och planering av individuella lösningar för elever med stort stödbehov?"
Det är ju så dumt så man tror inte det är sant. Du har rätt när du säger att det är dags att våra röster blir hörda. Har du också tankar om hur det kan göras?
Bitte Wahlén, Nyköping
2011-10-21

Säg nej till allt skrivgöra
Håller med Maj fullständigt! Tänk om man användde all skrivtid till att praktiskt hjälpa barn med behov av stöd i inlärningen...
Jag har tidigare mailat om det här till både skolverket och utbildningsdepartementet. De svarade väl ungefär att det är vi själva (rektorn) som får bestämma hur omfattande vi skriver. Man ändå finns det ju en massa föreskrifter och råd om hur allt ska dokumenteras i oändlighet.
Det här är väl egentligen en facklig fråga om något.
ArianevanderLans
2011-10-21

Säg nej till allt skrivgöra
Jag kan bara till fullo hålla med om ALLT du skriver i din debattartikel. Man undrar ju när skolpolitiker och tjänstemän inser vad som händer med vår skola och det gäller ju inte bara den vanliga grundskolan, utan att detta "fenomen" finns även på gymnasieskolan och inte minst även på vuxenutbildningar.
Kunskap är något som inte är så viktigt längre att eleverna får med sig. Utan det är hela tiden ekonomin som styr. Man kan ju i samma tidning läsa om gymnasiets problem och regerings förklaring att den nya gymnasieskolan ska vara billigare och det är kanske målet med det nya gymnasiet, att bli billigare. Vad det i övrigt får för följder är kanske inte så viktigt?
Jag har jobbat i grundskolan sedan 1970 i Flens kommun och kan verkligen se hur skolan har förändrats från en skola som åtminstone försökte hålla kunskapen högt. Ambitionen fanns hos både politiker och skolfolk. Sedan kom Göran Perssons "kommunalisering" och många tyckte som jag, att det fungerade bra. Man hann göra mycket av jobbet i skolan och hade inte så mycket kvälls- och helgjobb som tidigare. Men så blev det mer och mer av allt som Maj Stoddard så tydligt beskriver i sin debattartikel och helt plötsligt var man tillbaks med ännu mer hem jobb än tidigare och många lärare började ge upp.
Jag är gift med en lärare som till skillnad från mig jobbat i de lägre årskurserna på grundskolan, även hon i Flens kommun. Hon har alltid älskat sin skola och verkligen längtan efter skolstarten efter sommarlovet i augusti och har hela tiden sagt att hon ska fortsätta efter 65 år. Nu är hon där och nu har t.o.m. hon gett upp och bestämt sig för pensionering vid 65 år.
Vi har en dotter, som även hon utbildat sig till lärare men redan efter 5-6 år på grundskolans lägre årskurser har resignerat efter en ambitiös start och är just nu på Komvux i kommunen. Många känner en uppgivenhet och det värsta är ju att det är många unga som ger upp, för det är tufft att vara lärare, inte minst i Flen med en mycket stor del invandrarbarn i våra skolor, både på gott och ont men som skapar speciella problem, som vi lärare har svårt att hantera, därför att det är många problem på det sociala planet, vilket vi lärare inte är utbildad för eller har tiden för att hantera, utan att annat blir lidande.
Att Flens kommun kommer på 277 plats bland Sveriges 290 kommuner är ju inte så konstigt att förstå men det värsta är ju att de flesta av de 276 kommuner som ligger före på "rankingen" inte heller är så "duktiga" på att ge kunskap till våra "arvtagare" och det är verkligen oroande.
Var är vi på väg Björklund??
Sören i Flen
SörenSundin
2011-10-21

Säg nej till allt skrivgöra
Tack Maj Stoddard! Du skriver vad många, många lärare tänker och tycker.
Vi har ett underbart yrke där vi vill planera lärorika och roliga lektioner.
Får vi inte tid till det växer heller inte eleverna i kunskap.
Så sätt undervisningen i centrum igen!!!
Lärare med 38 års erfarenhet
tycktill
2011-10-21

Tack, tack alla ni som
Tack, tack alla ni som kommenterat Maj Stoddards utmärkta debattinlägg! Efter många lärarår börjar jag känna mig mer än mätt på all denna dokumentation.
Med glädje minns jag hur roligt och intressant det tidigare var att planera och genomföra lektioner. Jag hade rentav tid och ork att individualisera, prata pedagogik och metodik med mina kolleger, ordna redovisningskvällar för föräldrar, ställa upp med extra tid för elever som behövde det och gå kurser för att förkovra mig.
Idag är det fortfarande roligt och inspirerande att arbeta med eleverna, men mycket frustrerande att känna mig ifrågasatt av politiker och medier som påstår att kvaliteten i skolan inte håller måttet. Vem tror på allvar att kvaliteten i skolan förbättras om jag fyller i fler papper eller sätter kryss i matriser i en dator?
Låt oss återerövra glädjen i vårt viktiga arbete!
GunillaGyllerfelt
2011-10-21

måndag 17 oktober 2011

Åter till bloggandet - tack vare att jag nu känner av de varnande signalerna

Det var ett tag sen nu jag skrev i bloggen, då jag kände tydligt att behövde ta en time out ifrån skrivandet. Mycket har hänt sedan sist, både för mig själv och bland mina vänner som tidigare har drabbats av burn-out. Det är tufft att gå från ledighet till skolstart, vi i skolan har ingen mjukstart med kick-offer eller team-building i form av personalsammansvetsning i början på ett läsår. Vi jobbar efter mottot: Gå in och kör direkt den 15 augusti, lägg direkt i femmans växel, kör så det ryker, så är vi nog framme i normalfart i början av oktober. Alltid något!



Jag kände själv av inre stressande signaler för ett par veckor sedan, då jag återigen fick hjärtklappning och svårt att andas på grund av stress. Återigen hade jag tagit på mig för många måsten. Men jag är väldigt glad över att jag kan läsa av mina stressymptom i ett så tidigt skede nu, att jag inte behöver drabbas av panik eller få problem med sömnen igen.

Jag har nu lärt mig att läsa av min kropp och de signaler som visar röd flagg. Jag kan dra i handbromsen direkt när jag känner att jag börjar få svårt att andas och jag känner att mitt hjärta fladdrar som en fågelvinge innanför revbenen på vänster sida. Hjärtflimmer kallas det, och det är tydligen inte så nyttigt för kroppen, sägs det.



Från att ha jobbat halvtid i skolan och pluggat halvtid på Stockholms Universitet under förra läsåret, gick jag denna hösttermin upp i heltid igen. Samtidigt bytte jag stadie, från att under 16 år ha jobbat i en 1-2a, förflyttade jag mig upp till en 4-6a med massor med nya moment att ta in. Jag intalade mig själv att jag skulle få all den tid jag behövde för att göra denna nystart i jobbet, så jag kände mig lugn. Det jag inte visste var att vi var tvungna att köra höstens utvecklingssamtal direkt efter terminsstart, så det var bara att sätta fart också med det momentet direkt. Jag fick några pärmar med elevernas gamla IUPer, de nationella proven i svenska och matematik ifrån maj då eleverna i trean, och annan gammal skåpmat, och det låter ju inte så farligt.

Det var bara det att jag också ville dra igång med det jag hade lärt mig på universitetet. Det innebar att jag tillsammans med eleverna ville påbörja nya skrivprojekt, nya matteprojekt och att få tid att befästa mina nya färdigheter i att presentera olika montessorimaterial. Barnen skulle naturligtvis få känna att de hade lite att bita i när de flyttade upp i 4-6an. Allt på en gång. Som grädde på moset ska vi nu arbeta efter den nya läroplanen, Lgr 11, så det är ganska mycket att sätta sig in i även där.

Så för två veckor sedan förstod jag att jag inte skulle fixa allt det nya med mina elever, min nya roll som dataansvarig på skolan, mina barnteatergrupp på fritiden, min akvarellmålning och bloggandet.
Nu stod jag inför ett vägskäl, stressa upp eller stressa ner. Jag valde det senare, att stressa ner. Jag måste välja bort sådant som jag inte klarar av på grund av tidsbrist. Jag kommer att fixa det, jag vet det. Jag kan hantera min stress nu, jag hoppas och tror det. Men det beror endast på att jag för några år sedan på samma sätt drev mig till att klara allt mer och mer på allt kortare tid, utan att stanna upp och tänka över vad jag måste ta bort för att hålla ihop.

Jag skulle klara av mer och mer på kortare och kortare tid, denna tid förflöt under många år, och alla måsten blev bara fler och fler. Som den obotliga optimist som jag är, trodde jag naturligtvis att jag skulle fixa det. Det var väl enkelt? Det var ju bara att köra på, eller hur?  Så var det jag tänkte då, men så är det inte jag tänker nu. Jag vet att jag måste ta min kropps signaler på allvar, jag vet att jag måste varva ner och göra något annat som lugnar mig. Jag vet att jag måste koppla bort det som stressar mig, och i stället göra något annat som ger mig lugn. Någonting lugnande. Som att skriva. Det gör mig lugn och jag får möjlighet att reda upp mina inre tankar. Tack och lov att jag har den förmågan. Det ska jag vara evigt tacksam för.

måndag 3 oktober 2011

Cirkeln är sluten - jag är i mål

Det känns som att jag börjar bli klar med min tankebok, eller min tankehörna som jag kallar den. Jag har kommit runt nu, och jag har nu nått målet med bloggen. Jag har gett insändarpsuedonymen Claes ett svar, jag har gett honom mitt svar, jag har försökt att förklara vad Nettan egentligen försökte beskriva i sin insändare, och jag har för min egen del försökt förstå varför jag blev sjuk av den arbetssituation som fanns på min förra arbetsplats.

Skulle jag vara journalist skulle jag inte ge mig här och nu, utan fortsätta gräva i vad jag borde ha gjort för att slippa ur den situation jag hamnade i. Jag skulle gräva djupare för att ta reda på vilken hjälp jag borde ha tagit för att slippa bli den jag blev. Jag skulle kunna skriva klatschiga tips om vad man ska tänka på för att må bättre, tips som att leva i nuet, se till att krama dina närmaste, hitta Jesus och bli religiös, finn din inre ro, gå ut i skogen, men de tipsen kan ni hitta i vilken veckotidning som helst. Jag försökte mig på dem allesammans, och det kanske bidrog till att jag tidvis mådde bättre, men jag tror egentligen bara att en sak gäller: Ta hjälp av proffs, inga andra. Inga vänner eller vardagsamatörer fixar det här, utan det är riktiga psykologer som måste hjälpa till. Se till att arbetsgivaren betalar, eftersom problemen är arbetsplatsrelaterade. Betalar inte arbetsgivaren, se till att du har en bra sjukvårdsförsäkring, som betalar för en fem - tio psykologbesök. Sådana sjukvårdsförsäkringar finns, och kan tecknas redan idag.

Jag önskar att jag hade fortsatt att gå hon psykologen hos företagshälsovården. Hon hade verkligen kunnat hjälpa mig ut ur mörkret. Jag kanske ändå hade trillat dit, vad vet jag? Det jag vet idag är att jag hela tiden trodde att jag var stark nog att ta mig ur hela situationen på egen hand. Det tror jag inte idag.

Det kan jag säga nu att lösa problemen på egen hand är tufft, oerhört tufft. Jag är glad att jag ändå är en så pass stark människa med båda fötterna på jorden. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag ändå tog mig genom krisen. Om jag nu är igenom, jag känner hur jag vacklar än hit, än dit, och känner mig i dagsläget allt annat än stabil. Jag lovar att det har frestat på att skriva ner dessa tankar, främst har det varit jobbigt att hela tiden tänka på vad jag kan skriva och vad jag inte kan skriva. Det jag skrivit om ska inte få vara kränkande för de inblandade, därför har jag valt att inte göra några personbeskrivningar. Det jag skriver får heller inte inte vara tjänstefel, därför har jag valt att undvika att skriva vilken arbetsplats det gäller, eller vilken kommun jag jobbar i.


Men det spelar faktiskt ingen roll. Den situation som jag beskriver finns på mängder av platser över hela vårt land. Den kommun jag beskriver finns också överallt. Det spelar ingen roll vad skolan heter eller vad kommunen heter. Problemen som jag beskriver möter arbetstagare över hela landet, varje vecka, varje dag. Det är därför jag ville dela med mig av mina upplevelser, det jag kände, det jag genomled, men egentligen har jag faktiskt bara skummat på ytan. Jag har egentligen massor mer att berätta, men det ger inget mer, det är bara att fortsätta att gräva i ett elände och en tid som inte längre finns.

Idag trivs jag på mitt jobb. Jag har det fantastiskt bra. Jag blir lättare stött, lättare trött, och har absolut inte samma tålamod eller ork längre i arbetet med barnen, men jag får hoppas att jag orkar fortsätta med det yrke jag älskar. Fungerar barnen, då fungerar jag. Men när de faller ifrån, då faller jag ifrån. Det går på en tiondels sekund, och jag är långt ifrån den tålmodiga pedagog som jag en gång var. Det kanske är just därför som jag helt enkelt måste byta jobb. För tålamodet och behärskningen har försvunnit. Någonstans på vägen försvann den.

Om jag inte orkar fortsätta som lärare vet jag att jag kommer att försöka ge ut en bok i stället. Men jag lovar, den kommer inte att handla om att bli utbränd, utan då väljer jag att skriva om helt andra saker. Början är redan skriven, det är bara att få resten på plats.



Tack för att ni har valt att följa min blogg. Nu sätter jag ett streck över det hela och går vidare. Cirkeln är sluten - jag är i mål.

söndag 2 oktober 2011

Mina positiva och negativa sidor kontra de förutsättningar som getts för att lyckas med jobbet

I natt kunde jag inte sova, eftersom mina bihålor värkte och sprängde så till den grad att jag gick ner i köket för att ta en huvudvärkstablett. Då kan det vara svårt att somna om, så jag satte mig och försökte få en sammanfattning av vad alla mina blogginlägg hittills hade handlat om.

Till min glädje såg jag att min cirkel var sluten, jag har lyckats fånga in de bitar som har gjort mig sjuk:

Min personlighets positiva egenskaper:
* En oerhört hög ambitionsnivå
* Ett brinnande intresse för mitt yrke
* En hög inre kravspecifikation - alla elever ska lyckas

 Mina förutsättningar att lyckas:
* En utmärkt lärarutbildning
* Lätt att få jobb på den nivå i grundskolan som jag har känt varit den rätta för mig
* Bra tillfällen till fortbildning och att förkovra mig inom yrket
* Positiva och ambitiösa kollegor som har hjälpt och stöttat mig i yrket
* Rimliga klasstorlekar, som mest har jag haft elevantalet 24, som minst 16

Min personlighets negativa sidor:
* Jag har inte insett var min fysiska och psykiska begränsning legat, utan överträtt den gång på gång
* Jag har inte tillåtit mig att vara sjuk, så jag har varit närvarande på jobbet
trots att jag borde ha varit sjukskriven
* Jag har inte ställt krav på min arbetsgivare när jag borde ha gjort det,
utan stället tänkt att jag försöker lösa problemen på egen hand
* Jag har inte känt av min kropps egna signaler, utan bitit ihop och kört på ändå
* Jag har varit alltför lojal emot mina kollegor och min arbetsgivare, jag har alltid ställt upp för andra, men sällan ställt motkrav



Mina förutsättningar att misslyckas:
* De ekonomiska resurserna har hela tiden minskat sedan jag började som lärare 1994
* Personalresurserna har hela tiden minskat, vi ligger nu på mycket låg lärartäthet per 100 elever, en bra bit under riksgenomsnittet
* Den organisation som ska hjälpa oss att bemästra problemen i skolan har minskat, d.v.s. speciallärarstöd, kuratorstöd, skolpsykologstöd för elever som behöver extra resurser i skolan p.g.a. ekonomiska nedskärningar
* Vid sjukdom eller annan tjänstledighet har policyn varit att arbetslaget i första hand ska lösa personalbristen under två dagar, sedan får vikarie sättas in. Detta resulterar i att arbetskamraterna får ta en ännu större arbetsbörda än tidigare och planeringen av verksamheten blir helt annorlunda än förväntat
* Personalen blir tröttare och tröttare, och motsättningar i detaljfrågor blir inflammerade oroshärdar på konferenser och fikaraster
* Lönepåslagen ligger under inflationsnivån, vilket resulterar i att vår reallöneutveckling blir negativ, vilket innebär att vi tjänar "mindre" för varje år som går. Jämfört med andra universitets- och högskoleutbildade grupper ligger vi som har arbetat i mer än 15 år i yrket under ingångslön för andra, jämställda grupper

Vilka andra yrkesgrupper skulle acceptera att ha det som vi har det?

Det är helt orimligt det vi håller på med...

I mina funderingar kring mitt yrke, och vad det kräver av oss som arbetar i skolan, kan jag bara komma till en enda slutsats. Jag vrider och vänder på problemet, jag läser nyheter från skolvärlden och lokala nyheter, jag analyserar slutsatser från forskare och från Skolverket, och kommer hela tiden fram till samma svar. Det går bara inte ihop, det är helt orimligt det vi håller på med.

Kraven från regering och riksdag, utbildningsministern och Skolverket ligger på en nivå, kravspecifikationen befinner sig skyhögt över våra huvuden. I den perfekta av världar är kraven rimliga, precis som Elisabeth Gummessons beskrivning av den perfekta middagen och den perfekta värdinnan.

Men vi som utför arbetet befinner oss inte där. Vi lever inte i den perfekta världen, vi lever här och nu, och de krav som sätts på är orimliga att leva upp på, med den ekonomiska tilldelning vi får. Vi serverar blodpudding, när kravspecifikationen kräver oxfilé. Vi serverar maten på papperstallrikar, när kravspecifikationen kräver att den blir serverad på porslin. Vi ska ge redskap till våra elever som motsvarar matsilver, men vi ger dem plastbestick. Vi vänder ut och in på oss själva för att få måltiden att se attraktiv ut, när vi i själva verket ser hur enkel och billig den faktiskt ser ut. Hur i all världen ska vi kunna försvara oss emot omvärlden, hur ska vi kunna stå för det vi gör, hur ska vi lärare stå ut i denna "låtsasvärld" som ska vara så högklassig och stå upp till alla krav, när det enda vi får att dela ut till eleverna är bottenskrapet i en djup kantin?

En kollega till mig berättade att hon frågat sin pappa  vad han trodde att en förskoleklass på 21 elever hade för årsbudget för inköp av läromedel och förbrukningsmaterial. Han är chef på en större industri här i vår stad. Hans svar låg skyhögt över verkligheten. Det rätta svaret visade sig ligga på samma summa pengar som hans nota efter att han och någon kund har ätit en god mat på någon restaurang här i stan. Småpengar för ett företag. En årsbudget för en lärare på en kommunal skola.

Hur kan någon i hela världen tro att vi ska nå dit vi vill i det här landet, när våra årsresurser ligger på samma nivå som restaurangbesöken för en affärsman? Är det inte något fel någonstans?

Hur kan det ha blivit så här snett i vårt välfärdssystem? Jag var på information om sjukförsäkringar och pensionsförsäkringar en kväll nu i veckan. Han som respresenterade Lärarförsäkringar tyckte att vi alla skulle teckna en sjukvårdsförsäkring som ger oss möjlighet att få sjukvårdsupplysning via dem i stället för via landstinget.
  - För det vet vi ju alla här i salen, att landstingen har ju så dåligt ställt, att det snart inte kommer att gå att få någon hjälp den vägen, utan att vi måste helt enkelt skaffa oss andra kontakter för att få snabb hjälp när vi behöver det. Vem vill sitta i timmar och vänta på svar på en enkel fråga, när ni kan få hjälp direkt via vår service?

Där kom svaret på hela vårt problem. Där satte han svaret på mina frågor. Skaffa en försäkring som gör dig fri från att söka vård via landstinget, de har ändå så dålig ekonomi att de inte kan ge dig någon hjälp. Välfärdssystemet är ju faktiskt på väg att rasa ihop, så de som har råd, kan köpa sig fria från denna sjukvård via andra bolag.

Så nu är det bara att vänta på nästa steg. När kommer det försäkringen som kan tecknas så att våra barn slipper möta de undermånliga skolorna och inkapabla lärarna? Se bara till att teckna en försäkring, för då kan ditt barn gå andra vägar än de andra, för att genom vår service kan barnet få den hjälp den behöver, utan att behöva gå i den vanliga skolan.

Den vanliga vägen. Den väg som vi alla trodde var den bästa av vägar. Men den håller inte utan underhåll, fallgroparna och sprickorna blir för stora när resurserna för vägunderhållning blir för knappa. Då får vi räkna med att många som befinner sig på vägen faller ner i groparna och fastnar i sprickorna. Som jag ser det är det där vi befinner oss idag i den svenska skolan.

Jag kan inte se det på något annat sätt. Hur fint det än låter med alla våra nya läroplaner och nya lagar, det är inte där vi befinner oss, hur vi än låtsas som att det faktiskt är så.


Vi lever i en värld med papptallrikar, plastbestick och sprickor och gropar. Hur ska vi kunna servera oxfilé på porslinstallrikar, när vi bara har råd med blodpudding och papptallrikar? Vem kan försäkra sig emot det? Den som kan starta upp en sådan verksamhet är bara att gratulera. Det kommer att finnas hur mycket jobb som helst att göra, bara folk betalar för det. Och det kommer de att göra. Jag lovar och svär på hedersord att de kommer att göra det.

lördag 1 oktober 2011

Vågar du visa dig inför öppna ridåer?

Att rannsaka mig själv så här inför öppna ridåer tär på mig, det märker jag. Det jag skriver här i min blogg är från och till oerhört jobbigt. Jag måste hela tiden gå tillbaka några år i mitt liv, söka, fundera, hur var det, varför blev det som det blev? Varför blev jag så upprörd över så små bagateller?

Jag märker att jag söker förklaringar på mitt förändrade beteende i tidningar, i böcker, på TV, för att på så sätt få klarhet i vad det är som har hänt mig under de sista åren. Hela mitt inre har förändrats så totalt, sedan jag våren 2009 kände att jag höll på att braka ihop. Sömnlösheten sommaren och hösten 2008 var bara förberedelse inför vad som komma skulle, våren 2009 började jag gråta vid minsta känslosvaj, och sommaren 2009 kunde jag över huvudtaget inte behärska mina inre stormar över huvud taget. Kvällar, dagar och nätter följde som var så svarta och mörka att jag inte orkade gå ur sängen ens en gång.



Frågan är hur många år det var som den negativa stressen sakta men säkert bröt ner mig? Hur många år krävs det i en negativt rullande spiral för att en helt frisk person ska hamna där jag var 2008-2009?  Fem år? Tio år? Jag vet inte.
Hur lång tid tar det att bli frisk igen? Jag är definitivt inte frisk ännu, när jag hamnar i negativa tankebanor kan de snurra i min hjärna under flera veckor. Detta ältande är definitivt inte bra och inte något friskt beteende. Frågan är om jag måste ta mig i kragen och söka upp en bra psykolog igen för att få rätsida på livet igen. Ännu en fråga att rannsaka mig själv med alltså.

Jag bläddrar i Elizabeth Gummessons bok Good enough bli fri från din perfektionism. På sidan 113 kan jag läsa vad det faktiskt är som får oss utbrända att hamna där vi hamnar:


" Våga visa dig!
Det är ofta rädslor som styr när det blir problem. Rädslan att tappa kontrollen, rädslan att släppa kontrollen, rädslan att misslyckas, rädslan att visa hela sig själv.
  Men en väldigt effektiv metod är faktiskt att våga utsätta sig för de farliga situationerna, och se vad som händer. Perfektionister är ofta livrädda för det, och jobbar som bävrar för att slippa utsättas för något obehagligt, oväntat, oplanerat. Att utsätta sig själv för en sådan situation, reflektera över vad som hände, hur det gick och kändes, är oerhört utvecklande. Man växer lite för varje gång.

  Under min perfektionisttid utsatte jag mig aldrig för någonting obehagligt eller oplanerat. Fastän jag drömde om att ha ett hem där folk bara klingade på dörren och kom in på spontanfika, så var det samtidigt en skräckfylld tanke. Visserligen var mitt hem redan perfekt ordnat för det mesta, men tänk om... Någon kom... En dålig dag... Fasa...
  En gång när våra grannar skulle komma på middag, det var en planerad lördagsmiddag och allt var ordnat och maten lagad, hade jag gjort en liten glädjekalkyl när det gällde tiden. De kom precis när jag skulle duscha och sedan klä mig och sminka mig. Vi möttes i hallen; de nyduschade, finklädda, hon med makeup, jag i rufsigt hår, glasögon, rutig flanellskjorta, mysbrallor och omgärdad av matos efter att ha stått i köket i sju timmar.

Vet du? Jag överlevde.

De fick en drink och jag tog en dusch. Gjorde mig i ordning och så kunde vi äta. För mig hade det varit en fruktansvärd tanke att inte vara färdig när grannarna kom, att jag skulle se ut så där och inte kunna ta emot tipp topp fin.

Som tur var blev jag frisk senare i livet. "