Den andra nyckeln till frihet

Klockan är nu runt sex på kvällen. Vi kom fram till L'aeroport Charles du Gaulle vid tre-tiden eftersom planet skulle gå klockan fem. Planen till Köpenhamn och Stockholm står någonstans ute på flygplatsen och väntar, men det är vi passagerare som inte kan checkas in, eftersom det är den lokala SAS-personalen i Paris som är någon annanstans och strejkar för bättre villkor.

Det går några timmar. Barnen runt omkring oss börjar bli kinkiga, och flera föräldrar blir tvungna att uppsöka olika serveringar för att fylla på matförråden för sig själva och barnen. Det händer inte särskilt mycket. SAS-personalen bakom disken har det kämpigt, folk börjar bli mer och mer irriterade på att ingenting händer. Ibland smyger jag mig fram för att höra om det kommer någon ny information, men det gör det inte.

Ute har det nu blivit mörkt. Runt klockan nio ungefär börjar det bli oroligt längst framme vid informationsdisken. Folk börjar samla ihop sina väskor och de rör på sig ut genom entredörrarna. Vad har nu hänt? Vi barnfamiljer som står längst bak, förstår ingenting, och ingen information sprids heller vidare. Folk kniper hårt ihop sina munnar, håller hårt i sitt bagage och ilar snabbt förbi oss på väg ut i den franska kvällen. Bland oss som står sist i kön, kommer beskedet att vi ska bli transporterade till Park Inn, ett hotell i närheten, där vi ska få middag, ett övernattningsrum och frukost nästa morgon. Förseningen drar alltså ut på tiden, men planet ska lyfta i morgon förmiddag. Det garanteras vi, så vi kan lugnt åka till hotellet, sova skönt, äta frukost och sedan komma tillbaka till klockan åtta nästa dag. SAS betalar, så vi ska inte bekymra oss över några efterräkningar. Det lät ju verkligen bra, det här, och så här långt hade allt gått friktionsfritt för oss i alla fall.

Men det var nu strulet började, och detta blev en av de kvällar som jag aldrig kommer att glömma. Den här kvällen kändes det som om Titanic sjönk för andra gången, och vid det här haveriet var det kvinnor och barn fick stå tillbaka för de andra passagerarna. Allt på grund av att vi kom ut sist ur avgångsterminalen. Det skulle visa sig att det var det som avgjorde om det här med Park Inn blev en bra eller en dålig lösning för oss som skulle med morgonflyget. För det var ju vi, med barn, från ett till tolv års ålder som kom sist på terminalbussarna, efter att alla andra hade slagit sig fram till till minibussarnas ingångar och tagit de platser som fanns att sitta på. Det fanns ju inte så många minibussar som kunde skjutsa oss till Park Inn, så de två eller tre som fanns, fick åka fram och tillbaka i flera timmar innan de hade plockat upp oss alla.

Klockan elva kom jag och vår dotter på en av de skyttelbussarna till övernattningshotellet Park Inn. Vi hade säkert blivit bortskuffade från tio-tolv minibussar, och andra hade trängt sig på utan hänsyn till vår gråtande åttaåring. Barn grät överallt, folk knuffades och skrek, och problemet var att folk först skulle först lasta in väskorna bak i minibussen, sedan ta plats i bussen. Det krävde i alla fall en viss smula av disciplin och hänsynstagande från passagerarnas sida för att det skulle fungera. Vilket det naturligtvis inte gjorde.

Jag och vår dotter kom in i alla fall in i en av minibussarna, vi fick en trång plats längst fram mellan föraren och en passagerare, men det fanns inte någon plats för min man. Han hade fått in väskorna, bak i bussen, men han fick själv inte plats i bussen, för den var full av vuxna människor. Vi skulle få åka med, väskorna skulle få åka med, men vi skulle få lämna honom kvar på trottoaren med resten av de strandsatta passagerarna, vilket ju var resterna av barnfamiljerna.

Det var då jag gjorde det som var det enda rätta, något som jag för mitt liv aldrig trodde att jag skulle vara kapabel att göra, mitt bland massor med främmande människor, mitt i en fullproppad minibuss, och med en trött, gråtande åttaåring i handen. Jag är arg, fruktansvärt arg, efter att ha blivit bortknuffad gång på gång, vid mina försök att ta mig och vår dotter in på någon av de små bussarna. Ilskan bubblade upp inom mig, den fullkomligt exploderade inom mig och jag började att skrika.

  - Hur kan ni vara så jävla usla? Hur kan ni bete sig så här emot barn som är trötta och gråter? Vilka jävla idioter ni måste vara som tränger er fram och tar platser så att små barn får stå kvar ute på trottoaren och vänta ännu längre! Finns det någon här som kan resa sig upp och lämna plats åt någon enda mamma med barn, eller någon pappa som står kvar där nere? Va? Vad är ni för egoister?

Det blir knäpp tyst på bussen. Folk tittar ut genom fönstren och låtsas som om jag inte finns. Den fransktalande föraren har inte förstått ett dugg, för han talar bara franska. Jag kanske gjorde fel, jag skrek ut all min ilska på svenska, jag kryddade med svordomar, men jag tror ändå att folk borde ha förstått vad jag var så arg för.

Jag gör det som jag tycker är det enda rätta. Jag tar dottern i handen och lämnar bussen. Med de där idioterna vill jag inte åka. Hellre står jag kvar utanför terminalen. Visst krångel för att ta mig ut, jag säger till min man att han får lasta ut våra väskor igen, vilket naturligtvis tar en bra stund, och en annan passagerare tar plats i framsätet. Inte en en person visar en min att de lämnar sin plats och går ut ur bussen. Det är besvärande tyst i bussen när jag hoppar in igen och säger med skarp röst:

 - Ja det här kommer att ta en stund, för nu blir vi tvungna att lasta ur våra väskor. Men ni sitter ju bra där ni sitter, eller hur???

Det är första gången i mitt liv som jag visar min ilska offentligt. Jag fick fram min åsikt, och jag visade vad jag tyckte. Jag tycker än idag att jag gjorde rätt, trots att skam och ånger fullkomligt sköljde över mig efteråt. "Vad hade jag gjort? Det var ju fruktansvärt det jag hade gjort! Hur kan man få bete sig på det sättet?" snurrade det i huvudet på mig, och jag kände det som om jag hade gjort något fruktansvärt fel.

Jag tror faktiskt att det var den andra nyckeln till frihet som jag hittade. Där utanför avgångshallen vid terminalen i Paris. Där hittade jag min andra nyckel till frihet. Jag hade vågat visa min ilska för andra människor. Det hade jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv.