En inre resa och ett historiskt dokument

Jag har berättat att jag ser mitt blogg som en inre resa.

Samtidigt ser jag det som ett historiskt dokument över hur lärarrollen i Sverige ser ut 2011.

Det jag berättar är inte särskilt ovanligt, det sker överallt i vårt avlånga land.

Människor blir utbrända för att pressen är för stor.

Lärare, som jag själv, ser kritiskt på hur svenska elever har drabbats av den offentliga sektorns nedskärningar. Nu läste jag i helgen i Borlänge Tidning att Hedemora kommun drar ner budgeten för kommunens skolor. Samtidigt som kraven ökar med ny skollag och ny läroplan, betyg från årskurs 6 från nästa år. Hur tänker man då??

Inför skolstarten reagerade en skola i Borlänge över att de inte kommer att kunna klara alla de nya krav som ställs, i och med allt det nya som regering och riksdag har beslutat. Den nya skollagen och den nya läroplanen börjar gälla från 1 juli 2011. De är alltså redan igång. I artikeln i Borlänge Tidning intervjuades skyddsombud, lärare och rektor. Pedagogerna har en alltför tuff uppgift att lösa i en skola med så många invandrarelever. Lärarna känner att de inte på några vägar kommer att kunna uppfylla de nya kraven.
- Vi har inte för lite pengar, säger rektorn i samma artikel, det är lärarna som måste organiseras på ett mer effektivt sätt.

Det är ingen nyhet. Vi har hört samma visa sedan jag blev nyutexaminerad 1994. Vi har inte för lite pengar, vi måste fördela resurserna bättre.

Jo då, vi hör och vi lyssnar. Vi hör vad ni politiker säger. Men eftersom ni kommunpolitiker, som fördelar pengarna, och vi pedagoger inte kan mötas, så kan vi inte heller förstå varandra.

Förlorarna är barnen. Sveriges barn. Våra barn. För om politikerna säger att skolans resurser måste skäras ner, då finns det bara ett resultat. Färre vuxna i skolan. Färre pedagoger till barnen. Sämre resultat på nationella diagnoser och nationella prov. För det går inte att tro att barnen ska fixa allt utan vuxenhjälp.

Barn får kunskap genom möten människor emellan, det är dessa möten som ger dem redskapen att möta framtiden. Då är det inte möten via en dataskärm eller via en TV-skärm som jag talar om. Det är de dagliga mötena i det verkliga livet jag talar om. Det är dessa möten som ger våra elever verklig kunskap, det är där deras intressen väcks, det är i skolan barnen ska möta professionella lärare som eleverna alltid ska kunna lita på.

När började politikerna i Sverige att tro på sagor?