Jag arbetar oerhört intensivt nu med min butik, mitt galleri och mina kurser. Det finns inte mycket tid till att skriva i bloggen, vilket är synd eftersom jag funderar så oerhört mycket på vad det var som gick galet med mitt yrkesval, mitt val att arbeta som grundskollärare i den kommunala skolan. Jag kommer på så många saker som tillsammans ger orsaken till att jag mådde så dåligt, men framför allt så var det den orimliga arbetsbelastningen i förhållande till tidsåtgången. Jag stressade ju jämt.
Jag förstår nu att det var allt detta stressande som gjorde att jag till slut mådde så dåligt som jag gjorde. Jag var alltför ambitiös, ville naturligtvis att alla barn skulle nå de mål som finns uppsatta att de ska klara i varje årskurs, och försökte till mitt yttersta så att de skulle lyckas. Detta resulterade naturligtvis i en stressbaserad ond cirkel som jag inte kunde ta mig ur, vare sig på borta- eller hemmaplan.
I butiken behöver jag inte stressa. Jag kan ta det lugnt, och det är bara när det kommer många kunder på samma gång som det kör ihop sig. Men så är det ju i butiker ibland, kunderna får vänta eller komma tillbaka någon annan gång, det accepterar alla kunder.
Igår plockade jag fram gitarren igen, efter att den stått i ett hörn i ett drygt år. En sträng hade gått av, och jag gick för att hämta en ny. När jag står där för att sätta på den nya strängen, knyter den välkända känslan av stress ihop magen på mig. Skynda, skynda, gör det snabbt, det måste gå fort, skynda, skynda. Varje gång i skolan som jag skulle plocka fram gitarren för att ha musik, behövde gitarren stämmas och förberedas inför lektionen. Det var ett litet, litet stressmoment som överfördes till mig från förr, omedvetet och obehagligt. Känslan av obehag slog nu direkt i klorna i mig som om det vore en rovfågel som greppade sitt byte. Helst ville jag ställa bort gitarren för att skaka av mig känslan, men jag stålsatte mig och gjorde klart gitarren för användning.
Varför blev det så? Hur kan en känsla av obehag från flera år tillbaka väckas till liv så snabbt, bara genom att jag tog fram min gitarr? Jag hade inte bråttom med att få gitarren i ordning, vår dotter ville bara visa vad hon lärt sig på musiken i skolan. Två ackord, D och A7, så har man ett ackompanjemang till Georg Riedels barnvisa Lille katt. Varför rusade min kropp till försvar bara för att jag skulle byta en sträng och stämma gitarren? Märkligt är vad det är, märkligt. Men det var roligt att se hennes glädje över att kunna spela en visa med bara två ackord. Jag hoppas, hoppas, att hon fortsätter spela, för musik är så fantastiskt roligt att omge sig med, vare sig man spelar själv eller lyssnar på andras musik.
