Hon hade lyssnat på mig i 30 minuter. Hon hade analyserat vad jag berättat. Hon gav mig svaret.
- Vet du att det är tillåtet att misslyckas ibland?
Jag häpnade. Var det det som var mitt problem?
- Misslyckas?
Hon nickade.
- Alla människor får misslyckas. Det är tillåtet, vet du om det?
Jag fick inte fram ett ord.
- När jag lyssnar på vad du har att berätta, så går en röd tråd igenom det du berättar. Du är livrädd för att misslyckas, det är därför du tar dina misslyckanden så hårt. Men det är tillåtet. Du får misslyckas ibland, det gör alla då och då, det får vi göra.
Jag hade aldrig någonsin tänkt på att det var det som var mitt problem, tvärtom. Men ju mer jag började tänka på det, desto klarare blev det. Alla mina förberedelser inför lektioner. Allt jag färdigställde till mina elever. Mina noggrant förberedda högar inför utvecklingssamtalen. Allt jag förberedde tjänade mitt inre syfte, att lyckas. Inte misslyckas. Lyckas.
Resten minns jag knappt. Hon förklarade sin teori om varför jag mådde som jag mådde i fem minuter, jag hade pratat i trettio. Hon var verkligen professionell.
Vi bokade en tid igen efter 14 dagar, jag var rödgråten, men glad över att hitta en förklaring till min överdrivna noggranhet, och att psykologen hade sett så klart på mina problem. Det var ju självklart, vad enkelt! Och det bästa var att jag hade förstått att vi alla faktiskt kan misslyckas ibland, utan att världen rasar. Det är OK att misslyckas. Vad skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar