Jag fick sätta mig i en fåtölj, framför fåtöljen stod ett vanligt litet soffbord. På bordet fanns en enda sak, en ask med Kleenex-näsdukar. På andra sidan bordet satt denna kvinna som var legitimerad psykolog i en likadan fåtölj.
- Vad vill du berätta för mig, nu när du är här?
Jag tittade på henne en stund, funderade en stund vad jag skulle prata om, och bestämde mig för att prata om det allra jobbigaste som finns i mitt yrke. Bland allt stress, alla krav från olika håll, är ändå negativa och aggressiva föräldrar det allra jobbigaste. Den typen av föräldrar kan dra ner vilken lärare som helst i den djupaste av avgrunder. I deras ögon är jag som lärare, den som ska ta hand om deras juvel till barn, den mest inkapabla människa och lärare som någonsin har existerat på denna jord. Jag, som lärare, har ingen förståelse av hur deras juvel till barn fungerar och tänker, jag är en olämplig pedagog, jag är helt intelligensbefriad, eftersom jag inte kan få deras barn att trivas eller fungera i skolan. Barnet står helt fritt från skuld, allt som jag har anklagat det för, är bara mina fantasier. Problemet är i stället min negativa syn på barn, som jag så tydligt uppvisar.
Jag drog efter andan och berättade om en förälder, som jag hade under den senare delen av 1990-talet. Jag säger förälder, för barnet var det säkert inga större fel på, men det var denna förälder som då gjorde mitt liv till en mindre helvete. Den gången fick jag också sömnsvårigheter, jag fick dessutom giftstruma, som är en stressrelaterad sjukdom, och blev så småningom opererad 2002 på grund av det elände som en förstorad sköldkörtel kan ställa till med.
Jag fick spy ut mina tankar,om de händelser som då gjorde mig så sjuk. I tio minuter får jag berätta om vad det var som hände mig, om hur man som förälder kan curla sitt barn in i minsta detalj, om hur man till det yttersta kan försvara sitt barn, trots att barnets agerande i klassrummet inte var försvarbart.
Tårarna började spruta, och det var tur att denna ask med Kleenex stod på soffbordet framför mig.
- Det här var ju ganska länge sedan. Är det fortfarande de här händelserna som gör att du har kommit till mig idag?
Jag ruskar på huvudet. Naturligtvis är det inte det. Det är ju bara det att jag precis då, hade råkat ut för samma sak igen, en likadan förälder, som ser mig som så totalt oproffsig, opedagogisk, omänsklig, och som en total idiot som inte förstår sig på just dennes juvel till barn. Samma vända en gång till. Jag orkar inte försvara mig emot dessa föräldrar som ser oss lärare som sitt livs värsta fiende, och hur all ilska över världen ska spys över mig, jag som är deras barns lärare och pedagog. Det är mycket vi ska ta som lärare, men det här är det absolut värsta.
Det var det jag gruvade mig för inför de kommande utvecklingssamtalen i april. Vad skulle denne förälder hitta på den här gången? Vad skulle jag nu anklagas för?
- Jag klarar det inte. Jag klarar det inte. Du måste förstå att jag inte klarar det.
Inte en gång till. Att sitta där och höra allt detta återigen, le och säga:
- Jag hör vad du säger. Jag tar in vad du har för åsikt. Vi delar inte samma åsikt, men jag hör vad du säger.
Det jag egentligen vill under dessa samtal, då jag inte är värd mer än en fluglort på fönsterglaset, är att öppna dörren och be dem gå därifrån. Men det får jag inte. Jag ska sitta där i 30 minuter och le och anteckna, och så småningom skriva en Individuell Utvecklingsplan, som jag vet att vi aldrig kommer att komma fram till, eftersom vi befinner oss på planet A och planet B.
Förtvivlan växer, och nu störtgråter jag. Det här är förtvivlat jobbigt, och jag har under min lärargärning råkat ut för det två gånger. Hjärtat klappar och jag tystnar. Jag orkar inte berätta mer. Det blir tyst en stund. Hon betraktar mig och jag jag får dra efter andan, lugna ner mig, och komma ner i fas igen. Jag är helt utpumpad av att ha berättat om de händelser som berört mig så kraftigt, båda gångerna, även om jag var mer beredd den andra gången på vad som kunde hända med en sådan här typ av curlande förälder.
- Jag förstår att det här har varit väldigt jobbigt för dig, eftersom du också blev så sjuk efter att det hände första gången. Men jag kan se ett mönster i det du berättar, jag kan se vad det är som gör att du mår så dåligt av de här händelserna.
Jag nickar. Hon har lyssnat. Hon har analyserat vad jag har berättat om. Hon har kommit till en slutsats. Jag sluter ögonen och väntar. Äntligen finns det någon som kan ge mig ännu en nyckel till frihet.
Dina inlägg ger mig tårar i ögonen. Läraryrket är ingen barnlek som vissa tycks tro. Vi har inte bara ett jättestort ansvar för barnen utan ska vara alla föräldrar till lags och hinna med otroligt mycket arbete som inte hör direkt till barnen. Du är nog den starkaste människa jag har träffat!
SvaraRaderaTack, snälla du. När man arbetar som lärare är kollegorna oerhört viktiga. I sådana lägen som jag har berättat om, måste någon annan ta befälet och säga: - Nu får det vara nog, du klarar inte mer nu. Nu måste någon annan ta över.
SvaraRaderaDet hände mig 1998, när jag drabbades av giftstruma, p.g.a. den starka stress som jag då var utsatt för. En kollega tog resolut kommandot och sa: - Nu får det vara nog. Den där föräldern håller på att knäcka dig. Jag tar eleven i min klass från och med måndag. Nu får inte den där föräldern styra över ditt liv längre.
Vi måste, som kollegor, hjälpa varandra i svåra lägen. Vi kan inte räkna med att några andra gör det. Tillsammans är vi starka, glöm inte det. Kram!