Om den svåra konsten att styra skutan efter rätt kurs

Att arbeta med människor är oerhört givande. Varje morgon när jag kommer till jobbet möts jag av barn som har saker att berätta. En morgon möttes jag av två jublande flickor som hade fått en lillebror dagen innan. En annan morgon av en pojke som skulle flyga till Spanien på kvällen. En tredje morgon av en tjej som hade fått nya kläder under helgen. Det är svårt att vara nedstämd och ledsen när man möter dessa barn redan innan jag hunnit parkera cykeln i cykelstället.

Sedan går jag upp till lärarrummet, hänger av mig ytterkläderna och pratar lite med mina kollegor. Vi har det helt fantastiskt bra på mitt jobb, vi skrattar hejdlöst på rasterna, har samma humor och samma arbetsbelastning som vi ojar oss över. Vi delar ansvaret för barnen lika, och vi ser allla barn på skolan som våra ansvarsbarn tvärs över. Det är ingenting som : Din elev gjorde si och din elev gjorde så. Ris eller ros, det spelar ingen roll, vi delar dem alla utan att se dem som dina eller mina barn. Och så delar vi våra privta liv ganska ohämmat, vi vet att vi kan lita på varandra, det är helt fantastiskt. Jag har aldrig jobbat på en arbetsplats som har en sån fantastisk personalgrupp.

Vår chef är dessutom makalös. Han ser oss som skolans största tillgång, och gång på gång talar han om vilken makalös erfarenhet och kunskap vi har. - Om ni inte mår bra, då mår inte heller barnen bra, brukar han säga.
Jag har aldrig haft en chef som har strött så många rosor till oss personal, och det märks att vi mår bra av att ha en sådan chef. Han litar på vår kompetens till 100%. I alla väder. Helt underbart!

Jag har det fantastiskt bra, jag vet det, men oron för att återigen närma mig väggen och utbrändheten ligger som en tickande klocka i bakhuvudet på mig. Jag vet att jag är som en maskin, jag jobbar och jobbar, utan att tänka på följderna, eller på när maskineriet börjar hosta och hacka, eftersom jag brinner för mitt yrke, och älskar att arbeta. Jag älskar att se hur barnen utvecklas, hur de växer med nyfunna kunskaper, hur de förstår att de har erövrat ny kunskap eller nya färdigheter. I denna iver att få dem dit, kan jag jobba hur hårt som helst, utan att tänka på mina egna behov. Jag måste styra detta med hjärnan, att äta, att vila, att göra annat som att träna, umgås med andra, läsa romaner, titta på TV. Skulle jag bara jobba med mina känslor, skulle jag kunna jobba dygnets alla timmar, så roligt tycker jag att det är. Men jag vet att det är farligt, att man brinner upp. Och jag vet att min lön inte betalar tillbaka den tid jag lägger ner. Så jag måste styra min kropp till de andra bitarna som också är viktiga i livet. För att inte brinna upp eller bli till aska. Det är så vi eldsjälar fungerar.