Under den sista veckan har jag mött vänner som vill diskutera bloggen med mig.
- Jag hade ingen aning om vad du har gått igenom...
- Jag har delat med mig av din blogg till andra, som också upplevt det du har upplevt...
- Att det är så där att brinna upp, vad bra du beskriver det hela...
- Vad bra du skriver, du borde verkligen skriva en bok. Jag följer dig hela tiden.
- Skippa lärarjobbet nu, skriv en bok i stället. Jag kommer att läsa den. Ta tjänstledigt för sjutton, och sätt fart.
- Var har du lärt dig att skriva som du gör? Du skriver ju jättebra.
- Din blogg beskriver precis hur det är med utbrändhet. Det märks att du vet hur det känns att drabbas.
Det är så skönt att veta att vi är fler som känner samma sak. Tack för det du skriver.
De spontana mötena blir samtal om det jag skriver i bloggen. Det värmer mig inombords. De vet vad jag har gått igenom. Jag vet för plötsligt så öppnar sig människor som jag inte visste så mycket om.
Det jag nu är livrädd för är att trilla dit igen. I onsdags kände jag vibrationerna inombords och de spontana gråtattackerna låg nära. Det är stor skillnad att jobba heltid på 100%, emot att jobba 50% och studera på 50%. När stressen blir för stor, då känner jag att jag måste dra i handbromsen. Jag fixar jobbet, men inget mer. Alla andra pålagor får mig att kännas stressen i bröstet igen. Det fladdrar och vibrerar runt hjärtat, och jag känner hur tårarna är nära. Men jag släpper alla andra pålagor och tänker att det snart blir bättre. Vi är några stycken som delar samma sympton, några är mina nära vänner, några är vänner mer på distans. Vi måste hålla ihop, stötta varandra och bekräfta varandra. För ni andra förstår inte vad det är vi känner inom oss. Därför är det viktigt att vi som känt av utbrändheten kan känna igen oss i varandra. För det gör vi, eftersom vi talar samma språk.
Jag har fått ett mejl av en gammal vän som jag vill delge er läsare, och som värmer mig så:
SvaraRadera-------------
Ja, du är fantastik, det är vad som slår mig när jag nyss läst din blogg. Du är verkligen flitig och kan verkligen fånga läsaren. Det du skriver om skolan kan jag relatera till eftersom jag jobbat inom skolans värd. Jag inte hade inblick i eller märkte lika mycket av var besparingarna du pratar om och dess effekter. Vi tycktes då iaf ha ganska bra resurser. Och var först i landet att starta "Skola 2000" med integrerade klasser. Det du skriver om besparingarna och den press den sätter på er lärare borde verkligen komma fram till allmänheten så kanske man börjar fundera och protestera utifrån och sätta mer krav på att avsätta mer medel till skolan. En artikel i tidningen vore bra men vem ska då fronta den, känsligt att uttala sig som anställd i pressen. Men jag tror inte att ni lärare som skriker att nu får det vara nog blir hörsammade, vore bra om föräldrar drar uppmärksamheten till problemet. Detta är även ett samhällsproblem om vi inte kan satsa på skolan och framtida generationer. Beklagligt det här med föräldrar som spyr galla på sin elevs lärare för att deras juvel blir "missförstådd" e tc. Ja, man bortförklarar och vill inte höra..... Tänk om dom fick se en film på hur deras lilla juvel agerar oschysst mot sin omgivning gång på gång, undrar vad dom skulle säga då. Föräldrar som inte gör något åt detta hemifrån, bäddar ju vägen för fler problem, barnet ser inga konsekvenser och styr och ställer vidare hemma och försöker även göra så i skolan!!! Ja, jag kan verkligen förstå hur jäv... jobbigt det måste vara att ha med dessa föräldrar att göra.
Jag som känt dig så länge kan verkligen ta till mig dina reflektioner av ditt nuvarande liv men även dig som person under dina tidigare år. Det liksom klickar när jag läser och du är väldigt öppen om vad du upplevt. Du visar på problemen du stött på, när du insett detta, hur du mådde då, hur du gick vidare och vad du lärde dig av detta. Det är inte alla som kan det!!! Detta gör dig till en suverän bloggare. Bravo!
------
Tack för de orden. Jag hoppas verkligen att många vill ta del av mina upplevelser, och att de orkar läsa vidare.