Vi som arbetar i skolan har individuell lönesättning. Om vi som kommunala tjänstemän accepterar en låg lönesättning när vi accepterar en tjänst på en skola i en kommun, så har vi anställda fått förklaringen att vi har goda möjligheter att klättra i lönesättningen tack vare att arbetsgivaren använder individuell lönesättning.
I juni 1996 fick jag efter flera års sökande av tjänster anställning i min egen kommun. I flera år hade jag innan pendlat till grannkommunerna. Inga tjänster hade hittills varit utlysta i min egen hemkommun, men nu skulle jag få en egen klass i augusti 1996 i en skolan tio minuters bilväg hemifrån. Våra barn var fem och sju år gamla, vår äldsta dotter skulle börja i första klass, och jag var så glad att jag inte längre befann mig en halvtimmes bilväg ifrån dem.
Rektor och jag var överens om tjänsten, själva lönesättningen skulle dåvarande skolområdeschef ansvara för. Den låg ettusenetthundra kronor under min dåvarande lön i grannkommunen. Jag var väldigt förvånad över den enorma skillnaderna, kommunerna emellan, men fick då svaret av skolområdeschefen att det var inga problem, kommunen använde sig av individuell lönesättning, och visade jag bara framfötterna så skulle jag ha möjlighet att snabbt klättra i lönenivåerna. Jag nöjde mig med den förklaringen, och accepterade denna låga ingångslön. Jag tänkte i mitt inre att den tusenlappen i månaden jämnades ut av att jag kunde cykla till jobbet. Idiotiskt, tänker jag nu, jag skulle ha stått på mig och krävt samma lön som jag redan hade. Men det gjorde jag inte, skrev under avtalet, och började min anställning i augusti 1996.
Att vår skolområdeschef skulle sätta denna låga lön, med förklaringen att jag hade chans till en god löneutveckling, om jag tog på mig ett stort ansvar och visade framfötterna, vet jag nu, 15 år senare, att det bara var en lögn. Förklaringen till den låga lönesättningen, jämfört med grannkommunerna, var helt enkelt att kommunen låg på en mycket lägre lönenivå för alla. Om politikerna sparar på de anställdas lön, så sparar också kommunen pengar. Det är en kommunpolicy som funnits i vår kommun under alla de 15 år som jag har varit anställd.
Vi grundskollärare ligger fortfarande i en lägre lönenivå än en av grannkommunerna. Eftersom jag är fackföreningsansluten så kan jag gå in och titta på var mina kollegor i andra kommuner tjänar som är lika gamla som mig. De flesta kommuner ligger på en något högre lönenivå än vad vi gör. Det finns kommuner som låter sina anställda ha en lönenivå under vår också. Vi kan i alla fall säga att kommunerna i Sverige knappast vill satsa på oss lärare, vi är mest en ekonomisk belastning. Vi behövs sannerligen, men vi är nog mest en ekonomisk belastning, som det vore bäst att de fick slippa ta ansvaret för. Därav lönesättningen. Men man saknar väl inte kon förrän det är tomt i båset?
Åren har gått och min lön har sakta ökat. Man kan säga som så att jag har gått hand i hand med inflationen. Har inflationen leget på 2%, kanske jag har fått 3%, eller 1,5%. Året därpå likadant. Året därpå i samma nivå. Ibland har jag hoppat lite högre. Ibland har jag bara fått ett par hundra mer i månaden. Jag har tagit på mig huvudansvar för skolans miljöfrågor, för ett internationellt samarbete i klimatrapportering till NASA om kallas Globe, jag har tagit på mig huvudansvar för skolbibliotek och samtidigt varit klasslärare med ansvar för undervisning, planering, utvecklingssamtal och dokumentering för 20-24 elever varje år. Jag har verkligen försökt att visa framfötterna så att det skulle visa sig i min lönesättning. Min löneutveckling har legat på ungefär samma nivå hela tiden, 300 kronor, 500 kronor per år, beroende på hur facket vad förhandlat fram för miniminivå för löneutvecklingen. Det är där vi har legat. På miniminivån. Att jag har visat framfötterna har inte räckt. Att ta på sig huvudansvaret för Globe gav heller ingenting, trots att jag jobbade enormt hårt med det projektet. Det innebär att glöden svalnar och man lägger ner.
Globe finns inte i vår kommun längre, trots att det är ett fantastiskt projekt, som verkligen omfattar eleverna, och de känner sig behövda i ett internationellt perspektiv. Globe innebär att eleverna läser av temperatur, vind, molnformationer, luftfuktighet och något mer varje dag. En gång i veckan rapporteras detta till NASA i Houston. Jag brann som en låga för denna fantastiska möjlighet att få vara med och påverka. Det var ett merjobb som gjorde att jag jobbade långa dagar, fick åka till Högskolan och föreläsa. Men jag slocknade efter något år. Jag fick väl inte mer i lönebeskedet för det. Miniminivå. Punkt slut. Inte en krona mer.
Hösten 2006 fyller jag 45 år. Jag hör då till ett nytt lönefält hos min fackförening, de som är mellan 45-54 år gamla. Jag upptäcker då att jag ligger oerhört lågt, bland den perceptil som har sämst betalt av alla grundskollärare i kommunen. Men OK, jag var ju också bland de yngsta i lönegruppen. Våren 2007 går jag på en fackföreningsmöte som handlar om hur vi ska agera för att få upp våra löner. I vår hand får vi en bunt med papper. Varje åldersklass år där utsatt, hur många vi är i varje ålder, och hur mycket vi tjänar. Min låga slocknar än mer när jag ser beskedet. Jag ligger faktiskt bland de sämst betalda 45-åringarna av grundskollärarna i kommunen. Jag är tredje sämst betald. Jag har jobbat i 10 år i kommunen, och ligger i den första perceptilen. Punkt slut. Där fick jag för att jag accepterade den låga ingångslönen. Där fick jag för att jag hade trott att extra ansvar skulle innebära extra lönepåslag. Pyttsan! Jag var 45 år gammal, hade jobbat med barn sedan jag var 23 år, jag hade tagit på mig enormt med extraansvar och gjort ett gott arbete som klasslärare. Men jag var en av de tre sämst betalda 45-åringarna i kommunen. Om jag trodde att jag hade klättrat upp några steg på lönestegen, så var sanningen att jag under tio år hade ramlat ner tio.
Jag tror ingen behöver tänka efter för att förstå att glöden sakta men säkert slocknar. Vi behövs, men vi får inte kosta något. Vi ska göra vårt jobb, ta vårt ansvar och utföra det, plus lite till, men vi ska få en minimal lön. Jag kan inte för mitt liv föreslå en ung människa att satsa på läraryrket. Vi lärare är något som behövs, men vi får inte kosta något. Vårt jobb är viktigt för framtiden, för vårt framtida samhälle. Men att uppskatta dem som genomför detta jobb genom att ge oss bättre lön, det finns det inte utrymme för ekonomiskt.
Så vi slocknar. En efter en, slocknar vi, den glöd som brinner i våra ögon när vi lämnar lärarutbildningen försvinner allteftersom åren går. Vi vet att vi behövs. Men vi är ingenting att satsa på. För vi är ju bara lärare, och det är väl inte så viktigt att visa oss någon uppskattning? Lärarna gör ju sitt jobb ändå. Trots att lönen knappt höjs alls.
Vi bär på maskrosens spröda frön, men verklighetens hårda verklighet blåser iväg frö efter frö. Jag har en del frön kvar i min sköra maskrosboll, så jag har ännu stannat kvar i mitt yrke, men det ska inte mycket till förrän de sista fröna släpper taget och jag lämnar detta yrke. För varför ska man jobba med något, där uppskattningen i form av lönesättning är minimal? Jag kanske borde börja skriva böcker i stället, vem vet?
Det är många gånger som jg själv undrat om det inte är dags att byta yrke eftersom vi inte premieras för det arbete vi lägger ner på barnen i skolan och det "extra" arbete som vi ibland är tvugna att ta på oss. Även jag trodde att individuell lönesättning var just detta att du premieras för det arbete som du lägger ner...men vi får höra att"...men om du får mer pengar då är det någon annan som blir utan..."varför kalla det då för individuell lönesättning när det inte handlar om det!
SvaraRadera