Tankar en söndagskväll

Det är söndagkväll och jag sitter och kikar över mina elevers engelskböcker och planeringsböcker. Efter två år utan söndagskvällsarbete känns det OK att jobba på söndagskvällarna igen, ett tag var det absolut det värsta jag visste. Det spelade ingen roll att jag var kvar till fyra varje fredag för att städa ut veckan och förbereda nästa veckas läxor, varje vecka hade jag ändå alltid jobb med mig hem över helgen.

Det finns så otroligt mycket jobb att göra som lärare, det tar nästan aldrig slut, eftersom behoven hos barnen är så stora. Inget barn är det andra likt, den ena har behov i matte, den andra med läsning, den tredje med det sociala och den fjärde med koncentrationssvårigheter. Överallt ska vi försöka vara flexibla och hitta det exakt rätta för just den eleven, vilket ibland kan vara helt omöjligt.

Men det är roligt att gå igenom våra femmors engelska workbooks. Jag har alltid älskat engelska, men tyvärr har jag inte läst en enda poäng engelska på högskolan. Egentligen är jag inte behörig att undervisa i engelska, men det är ett av mina absoluta favoritämnen. Jag går på min inre röst och min språkförmåga, repeterar grammatik inför varje nytt moment, och det är så roligt att ha lätt för någonting. Jag har alltid haft lätt att lära mig språk, det är roligt och jag har lätt för att ta till mig språkmelodier och grammatiska val. Jag hör inne i mitt huvud hur det ska låta.

Matten är det värre med. Jag har aldrig gillat matte, det har varit svårt och jobbigt, och jag har aldrig hört någon inre röst hur det ska låta. Jag har nu som vuxen förstått att de flesta kan bli bra på matte, men att det kräver ett mödosamt arbete. Jag är glad över att jag har haft det svårt i matte, för då vet jag hur elever känner sig när de har det svårt i något ämne. En lärare som aldrig har haft svårt med något har nog svårt att sätta sig in i hur det är att få kämpa till sig kunskap. Men det är nog värre med lärare som har haft det svårt med många ämnen. Jag kommer att få kämpa när jag har matte med mina elever, både hur de ska tänka och hur jag ska kunna förklara knep och tips för dem på ett bra och pedagogiskt sätt. Att förklara något för någon annan kräver mycket mer än att bara förstå. Genom att förklara för någon annan, får man en fördjupad förståelse av något, man blir förtrogen med det man har berättat för någon annan. En förtrogen kunskap sitter i mycket längre än en inlärd kunskap, kanske hela livet. Som att jag har insett att jag vet exakt hur man stöter en kula. När lärde jag mig det? Vem lärde mig det? Hur kan kunskapen om att stöta en kula sitta så djupt inne i min kropp, att jag idag kan visa andra hur man stöter kula? Märkligt är vad det är...

Jag tror att jag ska visa mina elever i morgon hur man stöter kula. Jag hoppas att de lär sig den tekniken med kroppen för hela livet. Precis som jag gjorde någon gång på 70-talet, då jag hade en helt underbar idrottslärare. Jag ska berätta mer om henne. Jag lovar.