När jag mådde som sämst på jobbet, hösten 2008 och våren 2009, fick jag häftiga gråtattacker på jobbet tre till fyra gånger i veckan. Utan förvarning kunde förtvivlan skjuta rakt igenom mig, och jag kunde börja störtgråta. Jag kunde inte stå emot. Jag hann inte stå emot. Förtvivlan bara exploderade, utan att jag kunde stoppa den. Jag var oerhört skör, och klarade inte av någon form av kritik eller mothugg av arbetskamrater eller föräldrar. Det jag undrar nu, syntes det inte på mig när det ägde rum? Kunde ingen läsa av signalerna som jag kände inom mig? Såg ingen hur oerhört bräcklig jag var? Tydligen inte, eftersom livet tuffade på som vanligt, och jag slet och släpade med alla förpliktelser som jag knappt orkade ro iland. Så oerhört skör och så oerhört stressad över alla de krav som skulle uppfyllas. När får en människa vara svag, undrar jag? När får en lärare vara svag? I vårt jobb är svaret aldrig, eftersom vi ska ansvara för så mycket samtidigt. Klara jobbet, eller sluta som lärare. Det finns ingen gräddfil i vårt jobb.
Jag minns att vi lärare satt i lärarrummet och diskuterade elevportfolien för säkert hundraelfte gången. Några i personalgruppen var helt emot detta att eleverna skulle plocka ut det de mest var nöjda med under året, och spara det i en elevmapp, en samlingspärm, en elevportfolio. Ständigt denna diskussion, det är helt värdelöst - på ena sidan, det är OK - vi gör det på den andra sidan. Jag tillhörde den kategori som gjorde det. Två förmiddagar emot slutet av varje årskurs fick eleverna lägga sitt jobb åt sidan, och vi tog oss tid till att titta igenom allt jobb de hade gjort. Vad var de nöjda med? De markerade och jag kopierade så att de kunde lägga ner det i sin turkosa portfolio med sju fack, ett fack för varje läsår på skolan.
Det var trevliga dagar, sådana dagar jag minns. De flesta andra dagar under mitt yrkesliv har för det mesta bara bara passerat, och försvunnit ur mitt minne. Glädjen de visade när de hittade en bild som de målat, och glömt bort. Glädjen över att de en gång hade skrivit väldigt vackra En i Bokstavsboken. En sida i matteboken som de tyckte hade varit speciellt rolig att jobba med. Det gav mig en massa insikter, de berättade vad de hade tyckt varit roligt, och vad de ville spara för att minnas. Sedan skrev de med spretiga bokstäver på ett formulär vad de hade valt, och varför de hade valt just de arbetsuppgifterna i sin portfolio. Många sparade sina teatermanus, förstås.
Teateriet är något som har följt mig under alla år. Jag har tillsammans med barnen skrivit bokstavsberättelser, omarbetat dem till manus, arbetat med kulisser och scenografi och sedan spelat upp de olika pjäserna för föräldrarna. Det är fantastiskt vad en teaterpjäs kan engagera barnen och fånga dem, det är roligt att få se hur inspirerade de blir. Just att det är deras egen historia, har oftast varit fantastiskt roligt. Våra pjäser har utspelat sig vid en swimmingpool, utanför en chokladfabrik, uppe på snöiga vägar i fjällen, på ett galet sjukhus, i en trädgård, en bergsgrotta och i en motocrossbutik. Scenerna har föreställt ställen som har varit viktiga för barnen, det har varit deras egen verklighet. Kanske det är dessa i tid långdragna processer som har fått mig att brinna, men det tror jag inte. Allt som är kreativt arbete ger mig energi, det har inte inte dränerat mig på kraft.
Det var i stället dessa ständiga konflikter i personalgruppen som tappade mig på arbetsglädje. På min skola togs tyvärr aldrig dessa inre konflikter på allvar, utan detta muntliga käbblande personalgrupperingar emellan fick pågå utan avbrott, år efter år. Det pågick när jag började i januari 2002, det pågick när jag slutade i juni 2009. Ingenting hände under de åren, bara ett evigt käbblande om petitesser. Kommunen hade bestämt att vi skulle ha portfolio. Punkt slut. Vad var det att käbbla om egentligen?
När jag mådde så dåligt som jag gjorde, läsåret 2008 - 2009, räckte det med att de jobbigaste av diskussionsämnena bara nämndes som hastigast, för att få mig att gråta. Åratal av motsättningar gör så med människor som befinner sig i en inre kris. Bara ordet portfolio, fick mig att känna förtvivlan och fick mig att börja gråta, mitt i en konferens, mitt i en kaffepaus. Jag kunde inte stå emot tårarna, för jag orkade inte ta samma evinnerliga diskussion igen. Inte en enda gång till. Dessa gånger störtade jag ut ur fikarummet med tårar som störtade ur ögonvrårna, sprang ner till klasssrummet, ner till barnen, som såg mig som den jag var.
Hos barnen var jag alltid trygg. Mina elever har alltid varit en enorm trygghet. Så blir det när man visar barnen respekt och trygghet. Då blir också vi vuxna trygga med dem. Jag har alltid tyckt att trygghet har varit det viktigaste i mina klasser. För utan trygghet, finns det ingen som helst arbetsglädje för någon. Inte för barnen och inte för oss vuxna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar