Vågar du visa dig inför öppna ridåer?

Att rannsaka mig själv så här inför öppna ridåer tär på mig, det märker jag. Det jag skriver här i min blogg är från och till oerhört jobbigt. Jag måste hela tiden gå tillbaka några år i mitt liv, söka, fundera, hur var det, varför blev det som det blev? Varför blev jag så upprörd över så små bagateller?

Jag märker att jag söker förklaringar på mitt förändrade beteende i tidningar, i böcker, på TV, för att på så sätt få klarhet i vad det är som har hänt mig under de sista åren. Hela mitt inre har förändrats så totalt, sedan jag våren 2009 kände att jag höll på att braka ihop. Sömnlösheten sommaren och hösten 2008 var bara förberedelse inför vad som komma skulle, våren 2009 började jag gråta vid minsta känslosvaj, och sommaren 2009 kunde jag över huvudtaget inte behärska mina inre stormar över huvud taget. Kvällar, dagar och nätter följde som var så svarta och mörka att jag inte orkade gå ur sängen ens en gång.

Frågan är hur många år det var som den negativa stressen sakta men säkert bröt ner mig? Hur många år krävs det i en negativt rullande spiral för att en helt frisk person ska hamna där jag var 2008-2009?  Fem år? Tio år? Jag vet inte.
Hur lång tid tar det att bli frisk igen? Jag är definitivt inte frisk ännu, när jag hamnar i negativa tankebanor kan de snurra i min hjärna under flera veckor. Detta ältande är definitivt inte bra och inte något friskt beteende. Frågan är om jag måste ta mig i kragen och söka upp en bra psykolog igen för att få rätsida på livet igen. Ännu en fråga att rannsaka mig själv med alltså.

Jag bläddrar i Elizabeth Gummessons bok Good enough bli fri från din perfektionism. På sidan 113 kan jag läsa vad det faktiskt är som får oss utbrända att hamna där vi hamnar:

" Våga visa dig!

Det är ofta rädslor som styr när det blir problem. Rädslan att tappa kontrollen, rädslan att släppa kontrollen, rädslan att misslyckas, rädslan att visa hela sig själv.

  Men en väldigt effektiv metod är faktiskt att våga utsätta sig för de farliga situationerna, och se vad som händer. Perfektionister är ofta livrädda för det, och jobbar som bävrar för att slippa utsättas för något obehagligt, oväntat, oplanerat. Att utsätta sig själv för en sådan situation, reflektera över vad som hände, hur det gick och kändes, är oerhört utvecklande. Man växer lite för varje gång.

  Under min perfektionisttid utsatte jag mig aldrig för någonting obehagligt eller oplanerat. Fastän jag drömde om att ha ett hem där folk bara klingade på dörren och kom in på spontanfika, så var det samtidigt en skräckfylld tanke. Visserligen var mitt hem redan perfekt ordnat för det mesta, men tänk om... Någon kom... En dålig dag... Fasa...

  En gång när våra grannar skulle komma på middag, det var en planerad lördagsmiddag och allt var ordnat och maten lagad, hade jag gjort en liten glädjekalkyl när det gällde tiden. De kom precis när jag skulle duscha och sedan klä mig och sminka mig. Vi möttes i hallen; de nyduschade, finklädda, hon med makeup, jag i rufsigt hår, glasögon, rutig flanellskjorta, mysbrallor och omgärdad av matos efter att ha stått i köket i sju timmar.

Vet du? Jag överlevde.

De fick en drink och jag tog en dusch. Gjorde mig i ordning och så kunde vi äta. För mig hade det varit en fruktansvärd tanke att inte vara färdig när grannarna kom, att jag skulle se ut så där och inte kunna ta emot tipp topp fin.

Som tur var blev jag frisk senare i livet. "