Det känns som att jag börjar bli klar med min tankebok, eller min tankehörna som jag kallar den. Jag har kommit runt nu, och jag har nu nått målet med bloggen. Jag har gett insändarpsuedonymen Claes ett svar, jag har gett honom mitt svar, jag har försökt att förklara vad Nettan egentligen försökte beskriva i sin insändare, och jag har för min egen del försökt förstå varför jag blev sjuk av den arbetssituation som fanns på min förra arbetsplats.
Skulle jag vara journalist skulle jag inte ge mig här och nu, utan fortsätta gräva i vad jag borde ha gjort för att slippa ur den situation jag hamnade i. Jag skulle gräva djupare för att ta reda på vilken hjälp jag borde ha tagit för att slippa bli den jag blev. Jag skulle kunna skriva klatschiga tips om vad man ska tänka på för att må bättre, tips som att leva i nuet, se till att krama dina närmaste, hitta Jesus och bli religiös, finn din inre ro, gå ut i skogen, men de tipsen kan ni hitta i vilken veckotidning som helst. Jag försökte mig på dem allesammans, och det kanske bidrog till att jag tidvis mådde bättre, men jag tror egentligen bara att en sak gäller: Ta hjälp av proffs, inga andra. Inga vänner eller vardagsamatörer fixar det här, utan det är riktiga psykologer som måste hjälpa till. Se till att arbetsgivaren betalar, eftersom problemen är arbetsplatsrelaterade. Betalar inte arbetsgivaren, se till att du har en bra sjukvårdsförsäkring, som betalar för en fem - tio psykologbesök. Sådana sjukvårdsförsäkringar finns, och kan tecknas redan idag.
Jag önskar att jag hade fortsatt att gå hon psykologen hos företagshälsovården. Hon hade verkligen kunnat hjälpa mig ut ur mörkret. Jag kanske ändå hade trillat dit, vad vet jag? Det jag vet idag är att jag hela tiden trodde att jag var stark nog att ta mig ur hela situationen på egen hand. Det tror jag inte idag.
Det kan jag säga nu att lösa problemen på egen hand är tufft, oerhört tufft. Jag är glad att jag ändå är en så pass stark människa med båda fötterna på jorden. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag ändå tog mig genom krisen. Om jag nu är igenom, jag känner hur jag vacklar än hit, än dit, och känner mig i dagsläget allt annat än stabil. Jag lovar att det har frestat på att skriva ner dessa tankar, främst har det varit jobbigt att hela tiden tänka på vad jag kan skriva och vad jag inte kan skriva. Det jag skrivit om ska inte få vara kränkande för de inblandade, därför har jag valt att inte göra några personbeskrivningar. Det jag skriver får heller inte inte vara tjänstefel, därför har jag valt att undvika att skriva vilken arbetsplats det gäller, eller vilken kommun jag jobbar i.
Men det spelar faktiskt ingen roll. Den situation som jag beskriver finns på mängder av platser över hela vårt land. Den kommun jag beskriver finns också överallt. Det spelar ingen roll vad skolan heter eller vad kommunen heter. Problemen som jag beskriver möter arbetstagare över hela landet, varje vecka, varje dag. Det är därför jag ville dela med mig av mina upplevelser, det jag kände, det jag genomled, men egentligen har jag faktiskt bara skummat på ytan. Jag har egentligen massor mer att berätta, men det ger inget mer, det är bara att fortsätta att gräva i ett elände och en tid som inte längre finns.
Idag trivs jag på mitt jobb. Jag har det fantastiskt bra. Jag blir lättare stött, lättare trött, och har absolut inte samma tålamod eller ork längre i arbetet med barnen, men jag får hoppas att jag orkar fortsätta med det yrke jag älskar. Fungerar barnen, då fungerar jag. Men när de faller ifrån, då faller jag ifrån. Det går på en tiondels sekund, och jag är långt ifrån den tålmodiga pedagog som jag en gång var. Det kanske är just därför som jag helt enkelt måste byta jobb. För tålamodet och behärskningen har försvunnit. Någonstans på vägen försvann den.
Om jag inte orkar fortsätta som lärare vet jag att jag kommer att försöka ge ut en bok i stället. Men jag lovar, den kommer inte att handla om att bli utbränd, utan då väljer jag att skriva om helt andra saker. Början är redan skriven, det är bara att få resten på plats.
Tack för att ni har valt att följa min blogg. Nu sätter jag ett streck över det hela och går vidare. Cirkeln är sluten - jag är i mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar