Åter till bloggandet - tack vare att jag nu känner av de varnande signalerna

Det var ett tag sen nu jag skrev i bloggen, då jag kände tydligt att behövde ta en time out ifrån skrivandet. Mycket har hänt sedan sist, både för mig själv och bland mina vänner som tidigare har drabbats av burn-out. Det är tufft att gå från ledighet till skolstart, vi i skolan har ingen mjukstart med kick-offer eller team-building i form av personalsammansvetsning i början på ett läsår. Vi jobbar efter mottot: Gå in och kör direkt den 15 augusti, lägg direkt i femmans växel, kör så det ryker, så är vi nog framme i normalfart i början av oktober. Alltid något!

Jag kände själv av inre stressande signaler för ett par veckor sedan, då jag återigen fick hjärtklappning och svårt att andas på grund av stress. Återigen hade jag tagit på mig för många måsten. Men jag är väldigt glad över att jag kan läsa av mina stressymptom i ett så tidigt skede nu, att jag inte behöver drabbas av panik eller få problem med sömnen igen.

Jag har nu lärt mig att läsa av min kropp och de signaler som visar röd flagg. Jag kan dra i handbromsen direkt när jag känner att jag börjar få svårt att andas och jag känner att mitt hjärta fladdrar som en fågelvinge innanför revbenen på vänster sida. Hjärtflimmer kallas det, och det är tydligen inte så nyttigt för kroppen, sägs det.

Från att ha jobbat halvtid i skolan och pluggat halvtid på Stockholms Universitet under förra läsåret, gick jag denna hösttermin upp i heltid igen. Samtidigt bytte jag stadie, från att under 16 år ha jobbat i en 1-2a, förflyttade jag mig upp till en 4-6a med massor med nya moment att ta in. Jag intalade mig själv att jag skulle få all den tid jag behövde för att göra denna nystart i jobbet, så jag kände mig lugn. Det jag inte visste var att vi var tvungna att köra höstens utvecklingssamtal direkt efter terminsstart, så det var bara att sätta fart också med det momentet direkt. Jag fick några pärmar med elevernas gamla IUPer, de nationella proven i svenska och matematik ifrån maj då eleverna i trean, och annan gammal skåpmat, och det låter ju inte så farligt.

Det var bara det att jag också ville dra igång med det jag hade lärt mig på universitetet. Det innebar att jag tillsammans med eleverna ville påbörja nya skrivprojekt, nya matteprojekt och att få tid att befästa mina nya färdigheter i att presentera olika montessorimaterial. Barnen skulle naturligtvis få känna att de hade lite att bita i när de flyttade upp i 4-6an. Allt på en gång. Som grädde på moset ska vi nu arbeta efter den nya läroplanen, Lgr 11, så det är ganska mycket att sätta sig in i även där.

Så för två veckor sedan förstod jag att jag inte skulle fixa allt det nya med mina elever, min nya roll som dataansvarig på skolan, mina barnteatergrupp på fritiden, min akvarellmålning och bloggandet.
Nu stod jag inför ett vägskäl, stressa upp eller stressa ner. Jag valde det senare, att stressa ner. Jag måste välja bort sådant som jag inte klarar av på grund av tidsbrist. Jag kommer att fixa det, jag vet det. Jag kan hantera min stress nu, jag hoppas och tror det. Men det beror endast på att jag för några år sedan på samma sätt drev mig till att klara allt mer och mer på allt kortare tid, utan att stanna upp och tänka över vad jag måste ta bort för att hålla ihop.

Jag skulle klara av mer och mer på kortare och kortare tid, denna tid förflöt under många år, och alla måsten blev bara fler och fler. Som den obotliga optimist som jag är, trodde jag naturligtvis att jag skulle fixa det. Det var väl enkelt? Det var ju bara att köra på, eller hur?  Så var det jag tänkte då, men så är det inte jag tänker nu. Jag vet att jag måste ta min kropps signaler på allvar, jag vet att jag måste varva ner och göra något annat som lugnar mig. Jag vet att jag måste koppla bort det som stressar mig, och i stället göra något annat som ger mig lugn. Någonting lugnande. Som att skriva. Det gör mig lugn och jag får möjlighet att reda upp mina inre tankar. Tack och lov att jag har den förmågan. Det ska jag vara evigt tacksam för.