Det är helt orimligt det vi håller på med...

I mina funderingar kring mitt yrke, och vad det kräver av oss som arbetar i skolan, kan jag bara komma till en enda slutsats. Jag vrider och vänder på problemet, jag läser nyheter från skolvärlden och lokala nyheter, jag analyserar slutsatser från forskare och från Skolverket, och kommer hela tiden fram till samma svar. Det går bara inte ihop, det är helt orimligt det vi håller på med.

Kraven från regering och riksdag, utbildningsministern och Skolverket ligger på en nivå, kravspecifikationen befinner sig skyhögt över våra huvuden. I den perfekta av världar är kraven rimliga, precis som Elisabeth Gummessons beskrivning av den perfekta middagen och den perfekta värdinnan.

Men vi som utför arbetet befinner oss inte där. Vi lever inte i den perfekta världen, vi lever här och nu, och de krav som sätts på är orimliga att leva upp på, med den ekonomiska tilldelning vi får. Vi serverar blodpudding, när kravspecifikationen kräver oxfilé. Vi serverar maten på papperstallrikar, när kravspecifikationen kräver att den blir serverad på porslin. Vi ska ge redskap till våra elever som motsvarar matsilver, men vi ger dem plastbestick. Vi vänder ut och in på oss själva för att få måltiden att se attraktiv ut, när vi i själva verket ser hur enkel och billig den faktiskt ser ut. Hur i all världen ska vi kunna försvara oss emot omvärlden, hur ska vi kunna stå för det vi gör, hur ska vi lärare stå ut i denna "låtsasvärld" som ska vara så högklassig och stå upp till alla krav, när det enda vi får att dela ut till eleverna är bottenskrapet i en djup kantin?

En kollega till mig berättade att hon frågat sin pappa  vad han trodde att en förskoleklass på 21 elever hade för årsbudget för inköp av läromedel och förbrukningsmaterial. Han är chef på en större industri här i vår stad. Hans svar låg skyhögt över verkligheten. Det rätta svaret visade sig ligga på samma summa pengar som hans nota efter att han och någon kund har ätit en god mat på någon restaurang här i stan. Småpengar för ett företag. En årsbudget för en lärare på en kommunal skola.

Hur kan någon i hela världen tro att vi ska nå dit vi vill i det här landet, när våra årsresurser ligger på samma nivå som restaurangbesöken för en affärsman? Är det inte något fel någonstans?

Hur kan det ha blivit så här snett i vårt välfärdssystem? Jag var på information om sjukförsäkringar och pensionsförsäkringar en kväll nu i veckan. Han som respresenterade Lärarförsäkringar tyckte att vi alla skulle teckna en sjukvårdsförsäkring som ger oss möjlighet att få sjukvårdsupplysning via dem i stället för via landstinget.
  - För det vet vi ju alla här i salen, att landstingen har ju så dåligt ställt, att det snart inte kommer att gå att få någon hjälp den vägen, utan att vi måste helt enkelt skaffa oss andra kontakter för att få snabb hjälp när vi behöver det. Vem vill sitta i timmar och vänta på svar på en enkel fråga, när ni kan få hjälp direkt via vår service?

Där kom svaret på hela vårt problem. Där satte han svaret på mina frågor. Skaffa en försäkring som gör dig fri från att söka vård via landstinget, de har ändå så dålig ekonomi att de inte kan ge dig någon hjälp. Välfärdssystemet är ju faktiskt på väg att rasa ihop, så de som har råd, kan köpa sig fria från denna sjukvård via andra bolag.

Så nu är det bara att vänta på nästa steg. När kommer det försäkringen som kan tecknas så att våra barn slipper möta de undermånliga skolorna och inkapabla lärarna? Se bara till att teckna en försäkring, för då kan ditt barn gå andra vägar än de andra, för att genom vår service kan barnet få den hjälp den behöver, utan att behöva gå i den vanliga skolan.

Den vanliga vägen. Den väg som vi alla trodde var den bästa av vägar. Men den håller inte utan underhåll, fallgroparna och sprickorna blir för stora när resurserna för vägunderhållning blir för knappa. Då får vi räkna med att många som befinner sig på vägen faller ner i groparna och fastnar i sprickorna. Som jag ser det är det där vi befinner oss idag i den svenska skolan.

Jag kan inte se det på något annat sätt. Hur fint det än låter med alla våra nya läroplaner och nya lagar, det är inte där vi befinner oss, hur vi än låtsas som att det faktiskt är så.

Vi lever i en värld med papptallrikar, plastbestick och sprickor och gropar. Hur ska vi kunna servera oxfilé på porslinstallrikar, när vi bara har råd med blodpudding och papptallrikar? Vem kan försäkra sig emot det? Den som kan starta upp en sådan verksamhet är bara att gratulera. Det kommer att finnas hur mycket jobb som helst att göra, bara folk betalar för det. Och det kommer de att göra. Jag lovar och svär på hedersord att de kommer att göra det.