Oj, vad har jag nu gett mig in på?

Jag har funderat på det här med att blogga ett tag, kanske för att jag har hört att det är kul att ha en blogg, kanske för att flera på Facebook har tyckt att jag borde skaffa mig en blogg (för du skriver ju så mycket!) eller rätt och slätt för att jag älskar att skriva, och jag tycker att jag har en hel del tankar och funderingar att skriva i en egen blogg om. Varför terrorisera mina vänner med långa mejl, när jag i stället kan skriva här?

Ärligt talat var det en insändare i Aftonbladet som var det som gjorde att jag förstod att jag faktiskt har något att berätta för den som är intresserad. Jag har erfarenhet av att med en hårsmån gå in i väggen, det började 2008-2009. Jag vet knappt hur jag lyckades med bedriften att hantera det, utan att totalt krashlanda, men jag hade väl enorm tur som lyckades hoppa på rätt tuvor i rätt ögonblick. Jag träffade rätt personer, både i verkligheten och på Facebook, som lyssnade, gav mig råd, och stärkte mig att gå vidare.

Kvinnan som hade skrivit insändaren hade exakt samma syn på det hela som jag, att utbrändhet är något som man plötsligt hamnar i, utan att man känner några som helst signaler innan:

                                                                                      Aftonbladet, 9 juli 2011
Inkorgen

" Svar till Claes, AB 4 juli. Är det någon som ska sluta snacka skit så är det du Claes! Du verkar inte veta vad utbrändhet är.
   Jag har själv varit utbränd så jag vet vad jag snackar om. Utbrändhet handlar definitivt inte om slöhet! Utbrändhet är inre stress och har inget med hur mycket man jobbar att göra. Inom vården, socialtjänsten med mer, där man jobbar med människor men styrs helt och hållet av budget, känner många sig otillräckliga och inte kan göra sitt bästa. Andra faktorer spelar också in, som konkurrens på arbetsmarknaden, höga krav på sig själv, att man inte trivs på arbetsplatsen med mer. Dessa människor är allt annat än slöa, det är ofta oerhört ambitiösa och duktiga människor.
  Så du Claes, läs på innan du uttalar dig om människor och utbrändhet och kallar oss för slöa.   Nettan

Tack Nettan! Jag håller med dig fullständigt. Det var precis så det var för mig, ett hårt, intensivt arbete både hemma, med tre barn och ett hus som ständigt behövde renoveras, och ett jobb i en F-2a i en kommunal skola som hade det knackigt ekonomiskt och som vred ur oss all kraft under dagarna. All kraft bara försvann, sakta men säkert sipprade den ur mig, och till slut fanns ingenting kvar. Men det tänker jag ta nästa gång.

Nu är jag på gång! Härligt!