Insändare i DN 29 juli 2011 som förklarar lite av vår yrkeskårs dilemma

Skriv i DN / "Läraryrket attraherar inte längre de skarpaste hjärnorna utan har för många blivit räddningsplankan när de inte kommit in på någon annan utbildning."

"Länge har attackerna pågått mot läraryrket i Sverige. Man har målat upp bilden av lata lärare som arbetar för lite och utgångspunkten är att lärare bara arbetar under sin undervisningstid och att övrig tid är inproduktiv slötid. Om denna princip också skulle gälla andra yrken där förberedelsetid och efterarbete skall räknas in i lönesättningen , skulle journalisten aldrig kunna syssla med research, skådespelaren aldrig med att repetera, Zlatan aldrig med att träna och så vidare.
  Om man tycker att en lärare ska vara kunnig i sin ämnen och att det är vederbörandes ansvar att genom didaktiken och pedagogiken se till att inlärning sker hos mina elever  - då behövs både för- och efterarbetstid.
   Som lärare i svenska och engelska på en högstadieskola undervisar jag cirka 100 elever. De behöver feedback och rättningar av prov och läxförhör för att stimuleras till att utvecklas. Med undervisningstid, rättningstid och planeringstid uppgår min veckoarbetstid till minst 30 timmar. Till det tillkommer konferenstid, mentorskap för ett tjugotal elever, rastvaktid, projektarbetstid, omdömesskrivning, dokumentation av elevutveckling, möten med elever med speciella behov och utvecklingssamtal.

  
Men om man tycker att läraryrket är ett omsorgsarbete där huvudsyftet är att ge barn och tonåringar sysselsättning under dagtid kan läraren i stället bli en fritidsledare, en vuxenkompis, en handledare eller en coach. Då behöver man inte betala för planeringstid och rättningstid. Då kan man få bort alla lektioner och eleverna kan om de vill arbeta lite grann med förproducerat självstudiemateriel. Det här förekommer redan i friskolorna där man hela tiden lyfter ersättning för ett arbete som man inte utför, nämligen undervisningsarbetet.
  Slutligen vet jag inget annat land där man kontinuerligt kränker sina lärare. Vi får dagligen höra att vi gör ett dåligt jobb eftersom tjänstemän, politiker och okunniga förståsigpåare läser statistik och rapporter som fan läser bibeln. Vi fick det sämsta löneutfallet i avtalsrörelsen. Läraryrket attraherar inte längre de skarpaste hjärnorna utan har för många blivit räddningsplankan när de inte kommit in på någon annan utbildning. Samtidigt som nedmonteringen av läraryrket pågår presterar svenska elever allt sämre i internationella jämförelser. Finns det ett samband?

Vem kan då fortfarande tro att vi ska kunna bygga världens bästa skola?                                                LINDA NIKLASSON