torsdag 21 juli 2011

De märkliga tårarna

Jag svänger in från den gamla grusvägen och strax är jag framme vid familjens gula tegelhus. De har verkligen en makalös utsikt över den lilla Hessesjön, som alltid sjuder av fågelliv. Flickorna är ute och leker i sluttningen ner emot sjön, det är alltid full fart här i trädgården. Barnens mamma sitter med kompisens lillebror på trappan. De ser ut att ha det så skönt där på stentrappan... Jag ställer mig och pratar en stund med henne, lutar emot trappräcket av metall, känner hur lugnet hos kvinnan omfamnar både henne och barnet.
Vi börjar prata om vädret, sedan om det fantastiska fågellivet på sjön, och sen är vi där igen och pratar om flickorna och skolan. Jag är lärare på samma skola som våra tjejer, och jag har parallellklassen till våra döttrars ett-tvåa.
  - Vad tycker du om matteläxan den här veckan? Det var ganska klurigt att hjälpa till den här gången, tycker jag.
  - Ja, vilken läxa är det nu de har den här veckan? hör jag mig själv säga. Jag har så fullt upp i huvudet med mina egna elevers matteläxor, så jag har knappt koll på vad min egen dotter har för läxor.
  - Den där med kaninerna, man skulle räkna både lodrätt, vågrätt och diagonalt och så skulle det bli rätt svar åt alla håll.
  - Ja, just det den. Ja, den är klurig, den där. Men den läxan är rolig när då de kommer på knepet.

Jag vet precis vilken läxa det är. Jag har ju själv suttit och försökt att få mina elever att förstå logiken i uträknandet. Vi har ju samma räknebok, den är inte alla gånger lätt att förstå sig på, varken för mig som lärare eller för eleverna. Inte något sidräknande sida upp och sida ner här inte, nya moment varje uppslag, med nya förklaringar, med nya moment att gå igenom. Den är fantastisk på det sättet, men de får heller aldrig någon chans att befästa allt det nya heller, eftersom det är nya moment i boken hela tiden. Men läromedelsförfattaren är bra, en av dem som Skolverket har anlitat för att utforma de nationella diagnoserna i matte för årskurs två.


Jag känner mig så trött att behöva prata skola, men samtidigt är jag så insatt, jag kan ju de här åldrarna på barn utan och innan, så jag behöver inte ens tänka längre.
  - Det är bra att de kan välja vilken svårighetsgrad de vill ha på sin matteläxa, tycker jag. Ibland tar hon hem en svårare, ibland en lättare. Har du det också så?
Livet stannar igen och jag känner hur det kommer över mig. Inte det också. Inte flera krav än vad jag orkar med. Jag förbereder en läxa åt ettorna och en läxa åt tvåorna varje vecka, men jag orkar inte mer än så, det finns inte tid till mer, jag fixar det inte. Men jag borde nog fixa det, självklart, alla ligger ju inte på samma nivå i matte, och de borde få ha olika läxor också, men jag fixar det inte. Jag hinner inte. Jag orkar inte.


Det är då tårarna kommer. De bar sköljer ur mig och jag bara känner hur förtvivlad jag blir. Det går bara inte att hejda, förtvivlan och frustration bara fyller hela min kropp och jag känner mig helt värdelös. Men jag orkar inte med ett enda krav till. Jag orkar inte, jag är så kravfylld redan att det räcker. Både utifrån och inifrån. Jag kan inte lägga på ett enda krav till, då dör jag, känns det som.

Tårarna rinner och jag står där i vårsolen. Jag har inte ens kraft att stå emot hur gråten väller ur mig. Jag hulkar inte, ingenting, men tårarna bara rinner ur mina ögon.
  - Men oj, har det hänt något? frågar min väninna.
  - Nej då, inte alls. Jag är bara så otroligt trött. Jag sover ju så dåligt på nätterna, och jag får ingen chans att komma ifatt alla de här nätterna när tankarna bara snurrar i huvudet, och jag är klarvaken. Det är så jobbigt att inte kunna sova ordentligt.

Jag ropar på lilltjejen, vi går och hämtar hennes skolväska och går bort till bilen. Tårarna rinner inte längre nu, men jag känner det väldigt obehagligt att de bara kom, utan minsta lilla förvarning. Det har inte hänt mig tidigare, att tårarna bara kommer helt utan förvarning, men det är väl som jag sa, jag kan ju inte sova så bra längre. Det är väl därför jag är så trött.

----------

Jag känner nu att det här med att berätta om det som hände mig för drygt två år sedan, börjar bli ganska jobbigt. Jag har fått tillbaka min magkatarr nu, på grund av att jag nu går tillbaka och in i de känslor jag hade just våren 2009. Det är jobbigt att minnas svåra upplevelser helt enkelt. Jag tar därför ett uppehåll i bloggandet och återkommer om ett tag framöver. Det får bli första augusti, det är enkelt att komma ihåg. Jag hoppas att ni som läser det jag skriver vill fortsätta att följa min blogg. Så jag säger bienvenue, på återseende.

1 kommentar:

  1. Hej du,
    bloggandet får inte bli ännu ett måste som man lägger på sig - det ska vara lustfyllt eller givande, helst båda delarna! Å vill man skriva varje dag, så gör man det för sin egen skull, inte för att andra ska ha nåt att läsa... annars skriver man när man känner för det, orkar eller tycker man har nåt att säga...


    SV: Det är sååå skönt att vara ”ledig”… nåja, men bara det att slippa passa tider andra bestämt åt en är ganska skönt. Sovmorgon. Sena varma sköna sommarkvällar.

    Nej, jag vet inte skillnaden på sidvyer och sidvisningar – kan det ena avse dom som går in på din blogg på startsidan o det andra dom som har en länk o kommer direkt till ett inlägg? Nån sån variant har WordPress, att jag kan se hur många som gått till startsidan eller dom som gått direkt till ett visst inlägg? Kan även se hur många som från min blogg länkat vidare till andras bloggar.

    Vi har fortfarande inte planerat nåt för semestern … Men vi har ju våran gamla husvagn så vi kan ju kvista iväg med kort varsel åt vilket håll som helst. Men jag måste ju vara i Falun o dra igång grundkursen den 6 augusti – DET ska bli skoj!

    SvaraRadera