Första nyckeln till frihet

Nionde juli 2009. Det är förmiddag. Jag står och putsar ett av våra blyinfattade fönster, det är trixigt och klurigt att få rent på de små glasrutorna mellan blyspåren. Telefonen ringer. Typiskt. Nu blev jag avbruten igen. Jag suckar och hämtar luren. Det är en okänd rektor, jag känner till hans namn, men har inte sett honom annat än som presentatör några gånger på någon fortbildningsdag.

  - Ja, jo, det gäller den här tjänsten du har sökt som förskollärare i Montessoriskolans förskoleklass. Jag är bara tillfällig rektor nu, alla andra har semester, så det är jag som sitter här med listan på sökande. Ja, jag ser ju att du är ju inte förskollärare, men jag ser det som att det är du som är mest lämplig ändå. Vi har inte fått någon sökande som har montessorilärarutbildning, så att jag har tittat på er andra som sökt tjänsten. Ja, du känner ju barnen, eftersom du har ju också varit lärare på skolan. Är du fortfarande intresserad?

Ibland stannar livet och fastnar. Kvar blir det starka minnet av vad jag gjorde, vad jag såg, vad jag hade i handen. Det var alldeles tyst i huset. Jag hör mig säga något om lönen...
  - Ja, jag är inte intresserad om jag måste gå ner i förskollärarlön. Då får det vara. Jag måste få behålla min lärarlön.
  - Det tar jag reda på på en gång. Jag ringer tillbaka.

Han försvinner bort när samtalet bryts. Jag står tyst och väntar. Svarta klor griper tag i mig, och de svarta tankarna tar mig till djupet. Mina elever, vad ska de säga, mina föräldrar i klassen, sviker jag dem nu? Får de tag på en ny lärare till min klass?
Jag börjar svikta, kan jag lämna min tjänst och flytta med Montessoriskolan bort från vår idyll, in till stan? De som flyttar, de som skulle få lämna vår vackra, nyrenoverade skola för en ny framtid inne i centrum av stan? Varför ville jag så oerhört gärna flytta med dem?

Jag visste vad det var. Det var kamratskapen med de kollegorna, montessorilärarna. Jag kände känslan av att vi talade samma språk. Vi hade samma syn på barnen. Vi delade samma ideologi om att barnen ska ges chansen att växa inifrån. Men montessorilärarna skulle lämna mig kvar, och flytta iväg. Flyttlasset hade redan gått, och där Montessoriskolan hade funnits, i skolans flygelbyggnad, fanns nu bara tomma lokaler, damm och smuts. Kvar var den vanliga skolan, den som funnits där sedan 1921, och där skulle den förbli.

Han ringer strax tillbaka, och jag står där fortfarande med hushållspapperet i handen. Det var inga problem alls, sa han, lönen står kvar. Jag drar efter andan och säger ja, jag vill ha tjänsten. Jag tar den.

Det samtalet gav mig min första nyckel till frihet. Klick! Jag stoppade nyckeln i låset och låste upp.

Det första steget att kunna komma tillbaka till mig själv var nu avklarat. Vad lätt det var! Var det så lätt att byta jobb inom kommunen? Några raden om mig själv på ett mejl, inte mycket till funderingar alls, sen klicka på sänd, och så detta enkla telefonsamtal några veckor senare. Det var alltså så man gjorde? Att det var så enkelt? Det hade jag inte trott!

Jag hade fått nyckeln till att låsa upp det första låset till mitt inre, det som jag inte längre kände igen, och som gjorde att jag mådde så otroligt dåligt. Nu väntade en ny resa. Bort från det svarta, underjordiska. Nu hade resan tillbaka till livet äntligen påbörjats. Jag hade hoppat av i farten, bytt tåg i motsatt riktning och var på väg tillbaka. Tack och lov för det!