onsdag 20 juli 2011

Jag måste fixa det... Så är det bara...

Jag sneddar över parkeringen och låser upp bilen. Jag vet att det var många saker jag borde ha fixat till nästa dag, men jag hann ju inte det. Jag har sagt till mig själv att jag inte ska vara kvar på jobbet längre än till fyra. Fast jag borde vara kvar längre, det finns så otroligt mycket kvar att göra. Det finns det jämt. Jag hinner aldrig med allt jag ska. Ändå är jag kvar nästan sist av alla lärare på eftermiddagarna, ändå har jag alltid väskan full med böcker att rätta hemma. Vi ska sluta att rätta böckerna, säger rektorn. Men om jag inte rättar böckerna, då kommer jag inte veta vad barnen gör för fel. Då kan jag ju inte hjälpa dem heller. Hur är jag då som lärare? Då vet jag ju inte deras styrkor eller svagheter, och jag vet inte vilken hjälp jag ska ge dem.


Så jag slänger in den tunga väskan med elevernas böcker i baksätet, som jag alltid gör. Kliver in i bilen, och rullar ut från parkeringen. Var ska jag hämta lilltjejen idag då? Vilken kompis hade hon åkt till idag? Jag tänker efter, just det, hon var i Hesse. Vad underbart skönt att hon alltid fixar en lekkompis att åka till efter skolan. Hon avskyr att vara på fritids, det är så stökigt där, tycker hon, för många barn, för mycket av allting. För mycket bråk, för mycket tjafs, för mycket av allt... Jag förstår henne.

Det är inte klokt vad ungar det går på skolan, det finns inte ett enda rum kvar att vända sig på. Till och med lärarrummet har vi fått dela av för att få plats med ett till klassrum. Jag har inte ens ett skrivbord kvar i lärarrummet, det är fullt efter att vi var tvungna att lämna plats åt fler elever. Fler elever, mer pengar. Mer pengar, bättre ekonomi åt skolan. Om vi får trängas spelar ingen roll. Det är viktigare att vi får in fler elever, än att vi har varsin arbetsplats. Jag får nöja mig med att jag har ett litet skrivbord och en liten bokhylla i klassrummet. Men där har jag mest musikpärmar och sångböcker...

Sen har jag ju ett källarkontor hemma. Där har jag allt mitt materiel för skolan. Jag vet att det är tokigt, men då har jag koll på mina grejer. Men det är mycket släpande fram och tillbaka jämt. Alla pärmar, allt mitt arbete har jag hemma och släpar det fram och tillbaka. För det fanns ju ingen arbetsplats kvar till mig. Alla arbetsplatser var ju redan upptagna. Dessutom jobbade jag ju mest i klassrummet ändå, det var ju där jag behövde vara på eftermiddagarna. Jag tog ju extralektioner också, ungar som behövde extrahjälp kom ju in lite då och då och fick extraläsning. Det var ju så jag hade löst det, eftersom specialläraren inte hade tid att ta mina elever. Det fanns så många andra elever som behövde henne så mycket mer. Jag fick ju vara klasslärare och speciallärare åt dem av mina elever som egentligen skulle gå hos henne. Hon hann ju inte med dem alla, så var det ju bara. 184 elever på skolan och en halv speciallärartjänst, 20 timmar i veckan var hon hos oss. Eller egentligen inte ens det. Hon kom vissa veckor, eftersom den andra halvan var hon på en annan skola. Med lika många elever. Så hon hade fullt upp. Jämt. Det förstår väl vem som helst att hon bara hann med de gravaste fallen. Inte mina ettor och tvåor. De kanske kom igång själva. De fick jag klara själv. Hon hade fullt upp med de äldre. Hon hade dessutom varit hemma ett halvt år för att hon hade varit utbränd. Stackarn. Det kan inte vara lätt att bli utbränd.

Så jag fixar det själv. Jobbar heltid med klassen, så länge eleverna var kvar. Så tar jag extra tid med mina svaga elever på eftermiddagen, när de andra hade åkt hem. Inte undra på att jag fick med mig så mycket jobb med hem varje dag. Men det var ju så. Alla barn måste nå målen i svenska och matte. Alla. Även de svaga, de som inte fattade ett dugg vad skolan och det gick ut på. Så jag måste fortsätta så här. Heltid med klassen, och spec-tid på eftermiddagen. Det fanns ingen annan utväg. För alla måste nå målen. Det bara var så. Det hade rektorn sagt så tydligt.



Om jag inte bara var så trött jämt... Kanske min Levaxin ändå var feldoserad. För varför var jag annars så trött? Men blodprovena visade ju att jag låg rätt i doseringen efter att jag opererade bort sköldkörteln 2002. Så det kan inte vara fel på doseringen. Men jag är ju alltid så oerhört trött...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar