Lyckan med att ha ett kreativt arbete

Jag blir så glad när människor jag känner frågar mig om jag inte ska skriva något i bloggen snart. Det värmer så gott att jag har vänner och läsare som tycker om det jag skriver, och jag blir så glad över att höra att de tycker om att läsa bloggen för att de tycker att jag skriver så bra. Tyvärr blir det inte så mycket under de perioder som jag arbetar. Mitt yrke kräver så mycket av mig, att jag är alldeles slut på kvällar och helger. Men ändå är jag nöjd, eftersom jag vet att jag har gett allt vad jag kan till mina elever. Som lärare är det 100 procents arbetsinsats som gäller för att hinna med, någon slötid finns inte att få ut under arbetsdagarna. Det passar mig som hand i handske, jag tycker om att dagarna går fort, och jag har oftast väldigt roligt på jobbigt. Det är viktigt för mig.

Min man berättade för mig i morse att en kvinna på hans jobb har tagit tjänstledigt en dag i veckan för att få tid att skriva på en påbörjad bok. Den kvinnan har en inre dröm om att bli författare, en dröm som hon nu hoppas att hon kan hinna med parallellt med det vanliga jobbet.

Jag kan lova att den inre drömmen delar hon med många. Vi har väl alla drömmar om att göra något annat? Vi bär väl alla med oss hemliga drömmar om olika yrken som vi burit med oss sen vi var små?

Jag hade som ung några yrkesinriktingar som jag hoppades att jag skulle få ägna mig åt i livet. Det var kreativa yrken som lockade mig, jag drömde om att bli författare, journalist, copy writer eller arkitekt. Jag hade inga som helst tankar på att jobba med människor, märkligt nog. Det var ingenting som lockade över huvud taget, att jobba med skrikiga och bråkiga ungar, det kunde väl ändå inte vara något för en sån som mig? Det konstiga är ändå att jag hittade rätt då jag valde lärarjobbet. Jag kan faktiskt säga att jag älskar mitt jobb som lärare i grundskolan, lärarjobbet är ett oerhört kreativt och aktivt yrke, och jag inte kan tänka mig något bättre för kreativa människor som jag själv.

Insikten om att jag passerat 50 har nu kommit för att stanna. Jag står inför ett dilemma som jag säkert delar med enormt många människor runt om i världen. Ska jag fortsätta att satsa på mitt yrke, eller ska jag satsa på mitt författarskap? Jag måste ju säga att det är underbart att ha en inkomst som rullar in varje månad, hur skulle det vara att ständigt gå med ett tomt konto på banken? Jag har några påbörjade romaner i mina gömmor, som jag vet kommer att kunna utvecklas till något riktigt bra, bara jag satte mig ner och började skriva. Men tiden finns inte, det är bara att inse. Tiden rinner iväg, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Jag har ju förstått nu att livet inte finns för alltid. Jag måste fatta ett beslut och välja snart, innan jag blir alldeles för gråhårig och gaggig. Den tiden kommer, jag är väl medveten om det.

Men än så länge ångrar jag inte mitt yrkesval, det har varit tufft och oerhört stressigt vissa år, men oerhört lärorikt och utvecklande på många olika sätt. Jag har insett att jag inte kan ge 110% av mig själv i jobbet, så jag har taggat ner på mina ambitioner nu, och gör det jag måste göra för att stå pall resten av mitt yrkesliv. Att vara lärare är oerhört roligt, och framför allt nu, efter 27 års arbete med barn, kan jag vila mycket på min yrkeserfarenhet. Det är tryggt och skönt. Jag vil absolut inte arbeta så hårt igen att jag hamnar där jag var 2009, rakt på väg emot mitt livs kraschlandning. Men jag är medveten nu om de varningssignaler som jag känner i kroppen, då backar jag och drar mig tillbaka. Jag måste för att överleva. Det vet jag, det vet mina arbetskamrater och min chef. De vet att jag varit nära väggen, och det känns tryggt. Jag är trygg där jag är, för de känner mig så väl. Kan en arbetsplats bli bättre än så?

Jag har inte alltid jobbat som lärare. Jag har haft några andra "ungdomssynder", innan jag började att utbilda mig till grundskollärare 1988. Mitt första riktiga jobb var som tidningsreporter på Borlänge Tidning, där blev jag kvar i ett par kreativa år, innan den ungdomliga rastlösheten slog till och jag flyttade ifrån Borlänge till Stockholm. Vi var många som lämnade småstaden för att prova på något annat, och det visade sig att det fanns en hel koloni av dalmasar och kullor där nere som var pigga på att knyta kontakter med varandra.

Jag flyttade till Stockholm i januari 1982. Jag lämnade Stockholm i december 1990, och återvände med man och en liten dotter tillbaka till den småstad där jag levde som tonåring. Det valet har jag inte ångrat. Jag trivs jättebra med småstadslivet, allt är nära och finns tillgängligt. Stockholm finns där med sitt utbud bara två och en halv timmes resa bort, när vi känner att vi behöver lite högre puls. Men det känns inte så viktigt, faktiskt. Det är tiden som är viktigast, och att få ut så mycket som möjligt av den tid vi har. Tiden ska inte slösas bort, utan användas väl. Det är det viktigaste just nu.