söndag 18 december 2011

Hur långt kan man gå utan att straffas?

Ibland är jag rädd för att jag ska få repressalier för det jag har skrivit. Jag är oerhört kritisk till hur den svenska skolan sköts, och jag är oerhört kritisk till hur de kommunala skattepengarna fördelas i den kommun där jag arbetar och bor. Jag skulle önska att våra barn fick uppleva samma skola som den vi mötte under 70-talet. Jag började skolan i Avesta kommun 1968, lämnade Avesta 1974, fortsatte sedan min skolgång i Borlänge kommun, fram till att jag gick ut gymnasiet 1980. Den skolan jag gick i är inte samma skola som den skola som finns idag. Saker och ting håller på att rätta till sig, ja, men allt är långt ifrån bra som det är nu. Resurstilldelningen till exempel. Så tro inte att skolan idag är som den du själv gick i. Det finns likheter, men det finns också olikheter. Den ständiga bristen på pengar till exempel.

Det är därför jag ibland känner rädsla över att jag går ut offentligt med vad jag tycker och tänker här i bloggen. Den rädslan slår ner i mig med näbbar och klor, den får mitt hjärta att slå snabbare, mina andetag att påskyndas, men jag lugnar ner mig efterhand. Jag måste ju få pysa ut min irritation någonstans. Att gå ut offentligt kanske inte är det smartaste valet, men vad ska mina tankar göra i en byrålåda? Ingenting. Så jag går ut offentligt med mina åsikter. För jag står för varenda ord jag skriver.

Det är utbrändheten som har gjort mig till den jag är idag. En verksamhet som så hårt slår emot de anställdas hälsa, genom så kraftiga nedskärningar som det varit de senaste åren, ska inte få finnas. Jag är oerhört kritisk till att barn med särskilda behov inte får den resurstilldelning som de har rätt till, och jag mår till och med dåligt av detta. Men som tjänsteman i den offentliga sektorn måste jag vara lojal emot min arbetsgivare och tiga om verkligheten. Trots att den är helt åt pepparn. Men jag kan inte tiga för barnens skull, för de utbrändas skull, för hela den sektor som ska bekostas av skattepengar. För den är totalt feldimensionerad.

Pengarna räcker bara åt det nödvändigaste, resten får vara. Det är en låt gå-mentalitet där pengarna styr kvalitén, inte regelboken. Och detta gör att vi som arbetar i den offentliga sektorn vacklar mellan att knyta an till låt-gå mentaliteten eller fortsätta kämpa för en bättre kvalitet i skolan. Men vi klarar det inte med den resurstilldelning vi får idag. Vi räcker inte till för eleverna helt enkelt. Hur vi än gör räcker vi inte till.

Under en skoldebatt som Dagens Nyheter hade ordnat i våras i Stockholm var det en av debattörerna som sa någonting så här:
  -  Skolverket sade till oss 1994, när Lpo 94 kom, det här är er nya läroplan. Det här är det redskap som gäller från och med nu. Men de gav oss inga nycklar eller någon vidareutbildning om hur den nya läroplanen skulle användas. Skolverket slängde oss rakt ut i sjön, och vände oss sedan ryggen, utan att ge oss hjälpmedel att hålla oss över ytan eller lära oss hur vi skulle simma. Sedan har Skolverket stått med ryggen emot oss, ända fram till att det framgick att svenska elevers resultat i läsförståelse, matematik och naturvetenskap har rasat i placering internationellt sätt. Då började det hända saker.

I min oro för att jag ska straffas för mina åsikter, har jag börjat samla på mig tidningsklipp om hur det egentligen står till med den där lojaliteten emot arbetsgivaren. Vad får vi offentliggöra och vad måste vi tiga om?



I Dagens Nyheter för ett par veckor sedan, den 27 november, när Carema-avslöjandena inom äldrevården skakade om Sverige som mest, var det ett inslag om hur långt en arbetsgivare kan driva sina anställda utan att de kan offentliggöra sin kritik:

" Så vågar du larma om fel på jobbet
DN:s avslöjande om missförhållandena på vårdföretaget Carema hade aldrig hänt om ingen vågat larma. Men vågar man säga ifrån? Vad ska man tänka på för att inte råka illa ut? DN Jobb berättar om vad som gäller för dig som är privat eller offentligt anställd.

Rätten för offentliganställda att anonymt kunna slå larm har en stark historisk tradition i Sverige. Men den har delvis satts ur spel på senare år i och med att allt mer skattefinansierad verksamhet läggs ut på entreprenad. Debatten om detta har pågått i många år i riksdagen och i en rad utredningar. Men alla förslag om att utvidga meddelarfriheten till privat verksamhet har hittills stoppats av politikerna med motiveringen att det inte går att kombinera med näringslivets behov av att värna affärshemligheter.
I förra veckan efter den stora rapporteringen om missförhållanden i privat vård, gav regeringen besked att det ska utredas på nytt.

...

Organisationsforskaren Per-Ola Börnfelt håller tillsammans med juristen Susanne Fransson på att slutföra en undersökning om yttrandefrihet i vård- och utbildningssektorn. På hela 40 procent av de undersökta arbetsplatserna fanns chefer som signalerade till medarbetarna att det är olämpligt att prata med medier eller klaga hos facket.
Det finns också en ny trend som enligt Per-Ola Börnfelt beror på konkurrensutsättningen av utbildning och vård. Den enskilda medarbetaren tystar sig själv för att värna ett varumärke.
– Lärare berättar för oss att de avstår från att prata med föräldrar och andra om resursbrist, mobbning, hot eller våld. Om problem kommer ut får skolan färre elever och resurserna minskar ännu mer, säger Per-Ola Börnfelt."
Sara Stenman

Fakta: Detta gäller om du väljer att larma
Alla anställda
Har lojalitetsplikt mot sin arbetsgivare.
Anställd inom vård och socialtjänst ska alltid börja med att göra anmälan om missförhållande enligt Lex Maria respektive Lex Sarah. Då ska arbetsgivaren utreda, åtgärda och eventuellt anmäla vidare till Socialstyrelsen.
Om arbetsgivaren inte agerar kan man begära hjälp av facket angående arbetsmiljön.
Det är svårt att bevisa att löneutveckling eller karriär har bromsats på grund av att man framfört kritik.
Det finns inget absolut skydd mot att bli av med jobbet för att man framfört kritik. Man kan bli utköpt av arbetsgivaren enligt paragraf 38 i LAS och kan få 6–32 månadslöner i skadestånd beroende på anställningstid.

Offentligt anställd
Yttrandefriheten är starkare än lojalitetsplikten.
Har rätt att prata om verksamheten anonymt med journalister – meddelarfrihet och meddelarskydd.
Chefen får enligt lag inte försöka ta reda på vem som har haft kontakt med medier – efterforskningsförbud.
Arbetsgivaren får inte straffa den som slagit larm - repressalieförbud.
Får ändå inte avslöja uppgifter som har stark sekretess, till exempel med hänsyn till patients integritet eller rikets säkerhet.

Privat anställd
Lojalitetsplikten mot företaget är starkare än yttrandefriheten.
Har anonymitetsskydd. Har rätt att tala med medier under anonymitet.
Kan bli uppsagd om man skadat företaget, till exempel genom att sprida information som skadar företaget – även om den är sann.
Om missförhållanden är tillräckligt allvarliga har man enligt domar i Arbetsdomstolen, ändå viss rätt att slå larm även om det skadar företaget.
Se till att du tagit upp din kritik tydligt med chefer innan du pratar med journalister eller andra utanför företaget.

Källa: Susanne Fransson, docent rättsvetenskap, Göteborgs Universitet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar