Hur många bollar klarar vi att hålla i luften samtidigt?

Jag vill återkomma till Bodil Jönssons bok "Tankar om tid" även idag. Eftersom jag har haft glädjen att lyssna på henne under en matematikföreläsning för några år sedan, då publiken nästan bubblade av skratt på grund av hennes lustiga sätt att förklara om hur vi skulle lyckas fånga barns matematikintresse, så tror jag att jag njuter mer av hennes böcker än många andra.

Hon berör saker som är viktiga för mig:

* Vad gör jag med min tid?

* Upplevelsen av brist på tid

* Ställtid

* Negativ stress

* Humor

* Vetenskaplig trovärdighet

* Logiskt synsätt

Jag tycker att vi pratar om tid som om det vore en slit-och slängvara. Jag minns exakt vissa stunder i livet som om de stannat för evigt i mitt minne. Stunder som, när jag befann mig i dem, har tänkt att det rimligtvis borde finnas en möjlighet att stanna tiden. Tiden borde ha kunnat stannats därför att stunden var så fantastiskt underbar. Kan det finnas runt femtio-hundra sådana minnen i en människas liv? Från de första barndomsminnena, till starka naturupplevelser, stunder av inre trygghet, lugn, enorm frihet, kroppslig styrka, stunder av gränslös kärlek till stunder av ofattbar lycka. Mina stunder av lycka vill jag i min fantasi trä upp på ett grässtrå som om de vore smultron. De finns där inne i mitt hjärta, de värmer mig och ger mig då och då en enorm inre glädje. De stunderna kan ingen ta ifrån mig.

Alla bär vi på många, starka minnen som aldrig försvinner. De minnena finns bara där inom oss. Du kan inte överföra dem till någon annan. Det kan ha funnits andra personer där, men de minns ju självklart inte stunden som du. Om de överhuvudtaget minns den alls.

Då önskade vi att tiden hade stått still. Det lyckades ju nästan, eftersom stunden för alltid finns kvar i vårt inre.
                                                             -   -   -

Bodil Jönsson skriver om motsatserna - att ha ont om tid och att ha tidsfrihet (sid 19). Jag har fetmarkerat de ord som jag upplever som viktiga i mitt inre arbete att bli fri från mitt utbrändhetssyndrom. Det som är markerat med fet stil här i texten, är normalmarkerad i boken:

"FRI TID
Antingen man bekänner sig till livslögnen att man har ont om tid eller till den att man har gott om tid, leder ändrat tidsmedvetande till nya prioriteringar i vad man gör och hur man använder sin tid. Personen med den fullskrivna almanackan tvingas notera hur alla markeringar och noteringar slår ut varandra. Hur han måste prioritera och prioritera om. Men även den som vill uppleva tidsfrihet måste prioritera. Välja bort något för att kunna unna sig. Ordna livet omkring sig så att företeelsen fri tid gör entré. Så att man kan tänka och göra nytt. Detta kräver tid och rum och att omgivningen visar mer hänsyn och stör mindre. Och - framför allt - att du slutar störa dig själv och att du upphör med att låta alla dessa små företeelser dominera ditt liv.

   Att ha många bollar i luften betyder inte alls att du måste hålla på med alla samtidigt. Du måste kanske vara ostörd när du fångar dem, en i taget. Sedan kan de ibland få växla i snabb följd, men de får inte bli för många. Var den gränsen går är olika. Själv klarar jag väldigt många bollar i luften betyder inte alls att du måste hålla på med alla samtidigt. Du kanske måste vara ostörd när du fångar dem, en i taget. Sedan kan de ibland få växla i snabb följd, men de får inte bli för många. Var den gränsen går är olika. Själv klarar jag väldigt många bollar men när jag lägger till ytterligare en och så en till kommer det en gräns som är skrattretande tydlig. Passerar jag den så förlorar jag kontrollen och tappar även den enda boll som jag så maniskt försöker hålla fast vid. Förstadierna till detta är att tanke och handling tar längre och längre tid ju fler bollar jag tillför."

                                                        -    -    -

Jag har märkt att när jag har för många bollar i luften slutar mitt känsloliv att fungera. Jag blir en känslolös robot. En äldre lärarkollega, som berättade om sin utbrändhet, förklarade sin ohållbara situation så här:

 - Det var när jag fick barnbarn. Jag åkte in till BB och kände - ingenting. Det var då jag förstod att det här fick inte fortsätta. Jag måste bryta med mitt liv och återhämta mig.

Det är så för oss som arbetar med människor i en för slimmad verksamhet. Vi ger allt till alla andra

runt omkring oss, så att vi en dag märker att vi själva, vårt inre, våra känslor, försvann någonstans på vägen. Vi är bara några tomma skal som mekaniskt utför det som vi har utbildat oss att göra. Och det är en oerhört skrämmande upplevelse.