Första gången kändes det inte bra, det var något som kändes fel med publiceringen här på bloggen. Andra gången jag publicerade den förändrade inledningen kändes det mycket bättre, och den inledningen kunde ha fått vara kvar. Men eftersom vägen till publicering känns så oändligt lång ännu, känns det inte rätt att offentliggöra något som kan ta mig ett år att färdigställa. Så jag raderade båda mina inlägg med vetskapen att det är min egen rätt att göra så, eftersom det är min egen blogg.
- - -
På juldagen körde jag bil från Borlänge till Norbo. Det tar ungefär en halvtimme. På radion samtalade två reportrar från P1s Morgonpasset med fysikern och professorn Bodil Jönsson om begreppet Tid. Jag har varit på en föreläsning med Bodil Jönsson, men då gällde det matteundervisning, inte tidsbegrepp. Hon är en fantastiskt rolig kvinna, en riktigt härlig galenpanna, även om det inte märks i radioprogrammet. Jag kände att jag ville höra eller läsa mer om hennes tankar om tid, ställtid, bristen på tid och det nutida fenomenet negativ stress.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3328&artikel=4872120
Bodil Jönsson har gett ut två böcker om ämnet tid, "Tio tankar om tid", Brobergs förlag, 1999, och "Tio år senare - tio tankar om tid", Brombergs Bokförlag, 2009. Böckerna är, i mina ögon, oerhört intressanta.
Idag vill jag delge några av hennes kloka tankar om tid, det är det avsnitt i den första boken som berättar om hur hon som naturvetare började fundera på detta med tid (sid 16-17):
--------------
" För egen del började jag tänka kring detta när jag var drygt 30 år. Jag hade tre små barn och ett spännande jobb - och tiden gick fortare för varje dag. Jag pratade med en som jag då tyckte uråldrig kvinna - hon hade nog fyllt femtio. När jag lite trevande försökte få ur mig att det kändes så ångestfyllt att tiden gick fortare för varje dag sa hon: "Skall du säga som är så ung! Vänta skall du få se."
Hennes ord gick jag rakt in. De tog! För är det något som en naturvetare kan så är det att tänka logiskt. Om det nu var så att den accelererande snabbheten, som jag hade börjat lägga märke till, bara skulle bli värre - i så fall var ju snart hela livet slut. Och det ville jag absolut inte, för jag tyckte ju det var så roligt att leva.
TIME-OUT
Ett frö var sått. Jag började i all tysthet mitt privata projekt "stoppa tiden". Jag provade ett mycket verksamt medel, nämligen att under en period göra ingenting i stället för att fara runt som en skållad råtta. Nåja, ingenting och ingenting. Jag är ju som jag är, så det var väl en hel del i alla fall.
Till det yttre såg det ut så här. Efter jul tog jag en time-out från jobbet på nästan två månader. ...
Jag var inte sjuk, inte utbränd, inte deprimerad. Jag skulle bara stoppa tiden. Första veckan städade jag vinden och började förbereda för att slipa om parkettgolv, men efterhand lugnade jag ner mig. Jag var kvar hemma hela tiden. Det var viktigt. Inte resa bort, inte göra något alternativt, bara vänta. Och då kom tidsevigheten så sakta tillbaka. Paniken "vad var det jag skulle göra, vad är det jag har glömt" och ångesten "men, men, men, tomt, tomt, tomt - vad ska jag göra nu" tonade bort undan för undan. Faktum är, när jag ser tillbaka, att tiden aldrig har gått så fort för mig som den gjorde före den där time-outen. Dessutom inbillar jag mig att knepet skulle fungera igen. Om jag åter känner mig som en ekorre i hjulet skulle jag nog kunna ta en lång time-out igen och därmed återvända till ett liv i hyfsat harmoni med tidsvågen.
Till vardags återanvänder jag ständigt det gamla knepet fast i liten, liten skala. Så klart att livet kör ihop sig för mig också. Alltför ofta. Men jag känner igen det och jag kan oftast dra mig undan en liten bit, andas och börja om igen. I ett annat tillstånd."
Det här kändes så spännande för mig! Tänk att kunna stoppa tiden! Det här vore intressant att testa i en tid när allt ska gå så fort, så mycket ska uträttas, så mycket ska hinnas med. Frågan är, om vi skulle klara det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar