Vad gör man egentligen med all uppdämd inre ilska?

Det är inte fint att vara arg. Ilska tyder på att personen i fråga har svårt att kontrollera sina känslor, och det anses inte OK att visa känslor som en vuxen individ i Sverige. Håller ni med? Om en person emellanåt blir så där väldigt arg, exploderar för minsta lilla och beter sig allmänt otrevligt emot sin omgivning, då är man faktiskt inte helt OK. Eller? Man är nog ganska knäpp i andras ögon faktiskt.

Men om personen i fråga hade bott i Italien, hade det nog däremot varit helt OK att bli lite fly förbannad emellanåt. Att visa sin ilska i södra Europa visar bara att man är en äkta italienare och att man har ett italienskt temperament, d.v.s. hett och impulsivt. Det är inget konstigt med det, italienare får gräla på öppen gata utan att någon höjer på ögonbrynen av förvåning.

I Sverige är vi ju inte italienare, vi är ju av ett helt annat släkte. Därmed får vi inte heller visa att vi blir förbannade lite då och då. Skandinaviskt svala ska vi vara, milda och trevliga i alla lägen, även om vi är skitförbannade inuti. Vi biter ihop, vi ler milt och trevligt, trots att den inre ilskan sjuder och kokar där inne i våra innersta gömslen. Men vi får inte visa att vi blir arga utåt, utan vi väntar tålmodigt för att till slut kunna ställa till ett rent helvete där hemma, bakom stängda dörrar. Det är däremot helt OK för att vara svensk. Håller ni med?

Så här håller vi på. Vi behärskar oss och biter ihop tills vi rämnar av all den här trevligheten och till slut bara exploderar gång på gång utav minsta lilla motgång. Tro mig, jag vet. Efter min explosion på Paris flygplats, sommaren 2009, som jag har berättat om tidigare i bloggen, pyser ilskan faktiskt ur mig med jämna mellanrum. Jag har blivit helt ostyrd, jag kan vare sig stoppa tårar eller explosioner. Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt och sunt att jag äntligen direkt visar vad jag faktiskt känner.

Jag kan inte spela teater längre.

Det positiva är att jag blir så evinnerligt glad och lycklig emellanåt också. Jag kan nå sådana glädjehöjder att jag har svårt för att finna ord för dem. Jag känner att jag lever. Utan känslor är jag död. Om jag upplever starka känslor lever jag. Jag finns, jag känner och jag reagerar. Det är ett av det som är det allra bästa med att springa rakt in i väggen, trots allt. Även om det är väldigt jobbigt för omgivningen att ha en sådan explosionsrisk i närheten. Men de i min omgivning får väl gilla läget, antar jag. För att gilla läget måste ju även jag. Jag får inte tillbaka den person som jag var före 2009, och ärligt talat, det vill jag inte heller.