När livet är lite upp och ner och hit och dit - då gäller det att rulla bollen vidare

Jag nämnde förut att jag känner några andra som också har blivit utbrända. Jag skrev också att vi känner en vänskap som kan beskrivas som djupare än andra vänskapsförhållanden, tack vare att vi sitter i samma båt. Vi inleder alltid våra möten med frågan:
  - Hur är det nu?
Med den frågan är det inte frågan om den vanliga standardfrasen när man möter någon bekant:
 - Hur är läget?
Den senare frågan vill bara få svar på frågan hur den andra mår kroppsligt. Det är sällan jag får den frågan av någon annan i den utbrända skaran, nej vi undrar om andra saker.

När jag möter någon annan tidigare utbränd person vill jag ställa frågan om hur det är med symptomen som vi delar, som inga andra vet om. Jag är medveten om att inte alla delar samma symptom, men oftast har vi liknande kroppsliga och mentala reaktioner. För min del gäller det symptom som till exempel sömnlöshet, hjärtflimmer, humörsvängningar, och en annorlunda känsla inombords.

Oftast är svaret:

  - Upp och ner, du vet hur det är.

Då vet jag hur det är, för det är precis så det är. Uppåt för det mesta, och sen, nattsvarta dalar när allt känns fel och världens alla problem tynger oss. Hur ska det gå för världen? Hur ska vi kunna överleva på den här planeten? Hur ska vi rädda miljön? Hur ska vi ha en rättvis fördelning av jordens resurser? Hur ska vi få ekonomin att gå ihop? Hur ska vi hinna med det vi vill få gjort, innan... Det finns enorma problem att fundera över, det är inga problem att hitta dessa i livet, det är bara att slå upp morgonens tidning.

Ibland är svaret:

 - Toppen!

Då är det också så det känns, ingenting känns svart och dystert, allt går att fixa och allt känns faktiskt så då.

I natt har jag inte sovit så värst bra. Jag har legat och funderat över ett mejl som jag skickade iväg under gårdagen, ett mejl som gjorde att jag kunde släppa en bit av ett tungt ansvar som mentor. Jag hade formulerat tre bärande frågor till min chef, hittat länkar och hänvisningar till våra lagar och förordningar för att ge ett djup åt frågeställningarna, för att sedan kunna dela med mig av min oro och min förfrågan vidare uppåt i hierarkin.

Orsaken till att jag inte kunde inte sova var inte negativ, tvärtom, jag kände mig lättad. Jag låg och tänkte på hur bra det kändes att ha delegerat ett ansvar vidare till nästa instans. Mina frågor i mejlet kanske leder någonstans, det kanske stannar där det är, men det kändes oerhört bra att lyfta en del av ansvaret från mina axlar på ett genomarbetat och professionellt sätt.

Jag har levt så länge nu att jag tycker att det jag säger är genomtänkt och professionellt, jag upplever att människor lyssnar på vad jag har att säga, och jag upplever att jag har fog för mina uttalanden. Det jag väntar på nu är någon form av feed-back. Tänker jag rätt i det jag så ihärdigt vill få fram i mina uttalanden, både skriftliga och muntliga?

Men nu är bollen kastad, och jag inväntar ett svar. Det känns väldigt skönt.

Så just nu skulle jag ge svaret att allt är bra. Det känns skönt att kunna svara så.