Min inbyggda känslobarometer

Det är märkligt hur det har blivit. Jag har under årens lopp blivit allt bättre på att läsa av människor. Träffar jag en människa, pratar en stund med den, känns det som om jag vore en spårhund. Några minuters samtal och min människobarometer är på och analyserar. Det här är ingenting som jag vill ska hända, men det händer hela tiden. Varje dag, året om.

Denna avkännare kan nosa upp minsta lilla vibration av osäkerhet eller lögner. Efter alla år som lärare har jag märkt att min lögndetektor är alltid på, min vibrationsdetektor likaså. Det är säkert en egenskap som jag har utvecklat genom åren i yrket, vi måste lära oss att tyda barnen för att försöka förstå vad de tänker och känner, se deras känslospel för att veta om vi kan gå vidare eller om vi måste backa. Att vara pedagog är ett finlir som en urmakare, fast på det känslomässiga planet. Det gäller att hitta luckorna hos barnen, sätta in rätt förklaring eller puff åt rätt riktning, och sedan peppa dem exakt lagom mycket.

För mycket peppning, och de vägrar fortsätta. För lite peppning, och deras intresse stannar upp. Det här lär man sig efter alla år tillsammans med olika klasser och olika elever. Genom att titta noga på eleven, betrakta dess minspel och sedan bedöma dagsläget, går det att bedöma hur mycket eller lite de kommer att jobba under dagen. Det går att se i deras ögon om de mår bra eller dåligt. Jag känner i luften om de är stressade eller lugna. Jag läser av det inre känslospelet som om det vore en klocka. Det är faktiskt väldigt märkligt hur bra jag har blivit på det här.

Detta har inneburit att jag också har blivit bättre på att läsa av vuxna också. Under ett samtal med en bekant eller en kollega läser jag av ansikten, röster och ögon. Det är otäckt vad jag kan se när jag läser av ett ansikte, jag ser osäkerhet, stress, prestationsångest och lögner. Jag ser naturligtvis också att de som mår bra innesluts av ett lugn, ett självförtroende och en god självkänsla. De utstrålar lugn och harmoni. Men även lugna och trygga människor kan visa luckor ibland. Fråga mig, jag ramlar själv ner i dessa luckor när jag får för många pålagor och blir för stressad. Då rasar det mesta ihop.

Människor som inte tittar på mig när vi pratar klarar jag inte av att umgås med, det känns jobbigt. Jag förstår att det är av blyghet eller osäkerhet, men jag är inte van vid att människor inte kan titta på mig när vi möts. Barn som är blyga kan vändas till oblyghet genom uppmuntran eller humor. Vuxna är det värre med. Deras blyghet sitter väl så djupt rotad att det är svårt att förändra.

Igår träffade jag en före detta kollega. Vi pratade en stund utanför jobbet och jag blev alldeles kall inombords. Med en gång var min inbyggda känslobarometer på. Jag kände med en gång att under hennes fasad rasar ett inre krig. Efter bara några minuter kunde jag konstatera att hon inom en snar framtid kommer att gå in i väggen, jag lovar. Hela hon var som ett darrande blad, trots att hon gång på gång förklarade att hon hade det jättebra på det nya jobbet. Det är lugnare där, i skolan var det ju så stressigt att jobba.
- Vi är tre som jobbar med barngruppen, och all planering ligger inte på mig. Det är skönt.

Jag ville krama om henne och be henne att varva ner, inte ta på sig extrauppgifter och bara glida med de andra. Men hon bedyrade att allt det där extra gjorde hon bara för att det var så kul med att vara med i projektgrupper, att se förändringarna växa fram och se hur mycket bättre barnen skulle få det.

Jag förstår henne, jag tar ju också alltid på mig extrauppgifter för att jag tycker om att lära mig nya saker. Jag älskar känslan av att kunna behärska ett helt nytt område, även om jag håller på att stressa ihjäl mig för att nå den lyckokänslan. Likaså var det med henne. Det går inte att säga till en sådan kreativ människa, som min tidigare kollega, att hon måste varva ner. Hon lever för att göra ett bra jobb, hon älskar känslan av att lyckas med nya utmaningar och att arbeta hårt. Jag förstår henne, för hon är en sådan som jag är, en sorts tvillingsjälar. Och jag vet att vi som föds med dessa egenskaper förr eller senare brinner upp eller ger upp. För vi kan inte reglera all vår brinnande energi som andra kan, utan vi jobbar på i någon sorts glädjeeufori tills vi kraschar. För vi älskar att arbeta och vi älskar att prestera bra ifrån oss. Ingen kan ta ifrån oss den glädjen. För utan den skulle vi nog helt enkelt slockna och försvinna in i någon sorglig passivitet utan livsglädje. Så frågan är då, vem vill leva ett sådant liv?