Jaha. Då börjas det igen. Nattvaket. Jag vaknade klockan 3 och kom på att jag hade tappat bort kuvertet med personalens presentkassa. Vem tusan kan somna om då? Efter en stunds nattligt funderande på var jag kunde ha lagt kuvertet, sedan jag sist såg det i fredags, insåg jag att jag måste gå ner i hallen och leta. Skulle kuvertet med pengarna inte vara där, måste jag gå ut i bilen och leta i handsfacket. Det går inte att bara ligga kvar i sängen och tro att det går att somna om, när man nyss har kommit på att man tappat bort över 500 kronor. Pengar som jag ansvarar för, och som ska finnas till hands för oss på jobbet att använda när vi behöver ha lite guldkant på tillvaron. Som i fredags när vi skulle gå ut och äta med vår senaste jubilar. Då bjuder vi andra på middag, och pengarna tas ur presentkassan. Presentkassan har jag ansvar för. Den ska finnas någonstans, och jag vet inte var jag lade det skrynkliga kuvertet med pengarna i fredags... Så det är bara att klä på sig och gå upp för att börja leta.
Jag tog med mig kuvertet med personalkassan samma eftermiddag när jag åkte hem från jobbet. Vi hade bestämt att vi skulle träffas på stan klockan 18, för att äta på den grekiska restaurangen som har stenkolsgrill. När jag kom hem ställde jag kuvertet på vår spiselkrans i hallen. Vi har en öppen spis i hallen, och ovanför braskaminen finns en spiselkrans. Det är ett ställe där vi ställer saker som ska någonstans nästa gång vi ska ge sig iväg någonstans. Som kläder som ska bytas. Som DVD-filmer som ska lämnas tillbaka till videoaffären. Jag tänkte ta med mig kuvertet till restaurangen på kvällen och betala jubilarens middag kontant i kassan efteråt.
När jag kommer fram till restaurangen har jag naturligtvis glömt kuvertet. En av mina arbetskamrater erbjuder sig att betala, och jag tackar för det. Kuvertet står ju hemma, på spiselkransen, så hon kan få pengarna hon lägger ut på måndag. Det är bara det att jag glömmer bort alltsammans så fort jag kommer hem efter middagen på fredagskvällen, och har inte en tanke på varken pengar eller kuvert förrän efter lite drygt tre dygn. Tanken på pengarna slår mig klockan tre natten till tisdag, då jag behöver sova, för att orka arbeta nästa dag. Men så går det som det går, och i stället för att ligga sömnlös är det bara att gå upp ur sängen för att börja leta efter kuvertet.
Naturligtvis var kuvertet inte i hallen och inte heller ute i bilen. Jag letar igenom min dunjacka tre gånger, men det är inte i jackan. Lugn, bara lugn, antingen har någon stulit kuvertet, eller också finns det någonstans, ett kuvert kan ju inte bara försvinna, eller hur? I värsta fall får jag betala notan själv, och förklara att jag har har tappat bort kuvertet med presentkassan nästa gång saken kommer på tal. Det gör mig lite lugnare. Då kanske någon annan ta över ansvaret för pengarna, någon annan som har bättre koll på sina grejer än vad jag har.
Och till slut hittar jag det. Efter att jag har letat en stund, så står det skrynkliga kuvertet där, undanstoppat i skåpet där vi förvarar glödlampor, syattiraljer och solcrémer. Det är ett bra-att-ha skåp. Där förvarar vi allt som är bra att ha, men inte riktigt har en självklar plats. Kuvertet hade alltså inte försvunnit. Det hade inte blivit stulet. Jag hade helt enkelt stoppat undan det i skåpet när jag kommit hem från restaurangen, och snabbt glömt bort det. För på spiselkransen kan det ju inte stå och skräpa hela helgen, då försvinner det ju. Och det vill jag ju inte. För jag är ju ansvarig för pengarna som ska förgylla personalens vardag. Så är det bara. Men nu är det lugnt, och jag kan gå och lägga mig igen två timmar senare. Jag kan krypa till sängs i en timme innan jag ska gå upp igen, men det är det värt. Det var bra att jag gick upp, letade reda på kuvertet och uppdaterade min blogg. God natt då, cyberspace.
tisdag 14 februari 2012
torsdag 5 januari 2012
En hjärnforskares tankar om stress
Jag har precis köpt Torkel Klingbergs bok Den lärande hjärnan - om barns minne och utveckling, 2011, Natur och Kultur. Han skriver lättfattligt och lättförståeligt om hur hjärnan formas under barndomen, och hur vi kan ta del av hjärnforskning för att få våra barn och ungdomar att lära sig bättre, hur hjärnans mognad påverkar ungdomars beteende och hur hjärnan påverkas av allt ifrån gener till stress, fysisk aktivitet och nära relationer.
Eftersom min blogg handlar om inre stress och hur vi kan ta itu med den för att må bättre, vill jag delge några stressrelaterade stycken ur boken. Kapitel 8 beskriver det under kapitelnamnet "Fallskärmshoppning och förväntningar":
"Vid stress utsöndras ... adrenalin och kortisol i blodet, vilket påverkar nästan alla kroppens organ. Adrenalinet kan inte passera från blodet in till hjärnan, men kortisol sprids i hjärnan och fäster på glukokortikoidreceptorerna som finns i många områden. ... vilket påverkar både stressreaktion och minne. ....
Stress har en komplex effekt på minnet. Långtidsminne och arbetsminne påverkas olika, och effekten beror på graden av stress. Kronisk stress är också ett separat fenomen.
Vid akut stress leder kortisol, noradrenalin och aktivering av amygdala till att inkodningen av långtidsminnen faktiskt förbättras. .... Det optimala läget är lagom mycket stress, både mindre och mer stress ger sämre prestation. Orsaken till det här förhållandet är återigen kortisol och noradrenalin." (sid 128-129)
"Stresspåslagen vid fallskärmshoppning, föreläsningar och vid stereotypt hot är akuta reaktioner där effekten försvinner inom en timme. Men om stressen blir kronisk, och hjärnan inte får chans att återhämta sig, uppstår förändringar av nervceller och receptorer som leder till nedsatt funktion. Dessutom förändras stress-systemet så att det inte reagerar på samma sätt vid ny stress. En teori är att nervcellerna i amygdala omformas så att de aktiverade kopplingarna blir fler, medan de signaler som ska minska stressreaktionen blir färre. Amygdala blir på så sätt hyperaktiv, vilket leder till patologisk oro och ängslan." (sid 133 - refererat utifrån Roozendaal, B. et al. (2009). Stress, memory and the amygdala. Nature Rewiews Neuroscience, 10, 410-422)
"Kronisk stress har flera påtagliga effekter på hjärnan. ... Hjärnbalken bokstavligen krymper. Lyckligtvis är förändringarna reversibla. Hos möss där tjugo dagars stress leder till minskade utskott, återgår nervcellerna till normal storlek efter tre veckor utan stress. ...
Effekterna av kronisk stress har framför allt studerats hos djur samt vuxna människor. Hur vanlig kronisk stress är hos barn, och vilka effekter den har, är mindre känt. Som vi sett tidigare påverkar mammans omhändertagande tidigt i livet barnets senare stresskänslighet även som vuxen." (sid 134)
"Det finns många farhågor om att framväxten av IT-samhället och informationsfloden, med krav på ständig uppkoppling, en inkorg av e-post som aldrig töms, Facebook, Twitter och dataspelande, skulle kunna leda till en allmänt ökad stressnivå. ... Man måste också skilja mellan att hantera mycket information, å ena sidan, och att känna oro och stress, å andra sidan. Någon som jobbar i långvården kan bli utbränd av sin ständiga oro, medan en vd för ett mångmiljardföretag inte blir utbränd, trots att hon hanterar mångdubbelt mer information. Det är snarare hur vi reagerar på omgivningen som spelar roll. Strömmen av sms kanske ger dig stresspåslag, men för din tonåriga dotter kanske sms:en är positiv social interaktion som minskar hennes stressnivå." (sid 135-136)
"Det finns också en uppsjö av olika metoder för att motverka symptomen, även om man inte kommer åt orsakerna. Avslappning, yoga, mindfulnessträning och meditation har studerats hos vuxna, och kan ha positiva effekter genom att tillfälligt minska stressnivån. ... Som vi ska se senare (i boken) verkar motion också vara en effektiv metod för att minska stress." (sid 136 - 137)
---
Jag återkommer till det kapitlet en annan dag. Idag har det gått två veckor med en stressfri time-out, och jag känner mig faktiskt piggare än på mycket länge. Jag är långt ifrån stressfri, men åtminstone inte så fruktansvärt trött som jag varit det senaste året. Jag kanske har nått ett steg närmare en besvärsfri vardag, vem vet. Jag får tacka Bodil Jönsson, radioprogrammet på juldagen i P1 och hennes böcker Tankar om tid, 1999, och Tio år senare, 2009, för det.
Eftersom min blogg handlar om inre stress och hur vi kan ta itu med den för att må bättre, vill jag delge några stressrelaterade stycken ur boken. Kapitel 8 beskriver det under kapitelnamnet "Fallskärmshoppning och förväntningar":
"Vid stress utsöndras ... adrenalin och kortisol i blodet, vilket påverkar nästan alla kroppens organ. Adrenalinet kan inte passera från blodet in till hjärnan, men kortisol sprids i hjärnan och fäster på glukokortikoidreceptorerna som finns i många områden. ... vilket påverkar både stressreaktion och minne. ....
Stress har en komplex effekt på minnet. Långtidsminne och arbetsminne påverkas olika, och effekten beror på graden av stress. Kronisk stress är också ett separat fenomen.
Vid akut stress leder kortisol, noradrenalin och aktivering av amygdala till att inkodningen av långtidsminnen faktiskt förbättras. .... Det optimala läget är lagom mycket stress, både mindre och mer stress ger sämre prestation. Orsaken till det här förhållandet är återigen kortisol och noradrenalin." (sid 128-129)
"Stresspåslagen vid fallskärmshoppning, föreläsningar och vid stereotypt hot är akuta reaktioner där effekten försvinner inom en timme. Men om stressen blir kronisk, och hjärnan inte får chans att återhämta sig, uppstår förändringar av nervceller och receptorer som leder till nedsatt funktion. Dessutom förändras stress-systemet så att det inte reagerar på samma sätt vid ny stress. En teori är att nervcellerna i amygdala omformas så att de aktiverade kopplingarna blir fler, medan de signaler som ska minska stressreaktionen blir färre. Amygdala blir på så sätt hyperaktiv, vilket leder till patologisk oro och ängslan." (sid 133 - refererat utifrån Roozendaal, B. et al. (2009). Stress, memory and the amygdala. Nature Rewiews Neuroscience, 10, 410-422)
"Kronisk stress har flera påtagliga effekter på hjärnan. ... Hjärnbalken bokstavligen krymper. Lyckligtvis är förändringarna reversibla. Hos möss där tjugo dagars stress leder till minskade utskott, återgår nervcellerna till normal storlek efter tre veckor utan stress. ...
Effekterna av kronisk stress har framför allt studerats hos djur samt vuxna människor. Hur vanlig kronisk stress är hos barn, och vilka effekter den har, är mindre känt. Som vi sett tidigare påverkar mammans omhändertagande tidigt i livet barnets senare stresskänslighet även som vuxen." (sid 134)
"Det finns många farhågor om att framväxten av IT-samhället och informationsfloden, med krav på ständig uppkoppling, en inkorg av e-post som aldrig töms, Facebook, Twitter och dataspelande, skulle kunna leda till en allmänt ökad stressnivå. ... Man måste också skilja mellan att hantera mycket information, å ena sidan, och att känna oro och stress, å andra sidan. Någon som jobbar i långvården kan bli utbränd av sin ständiga oro, medan en vd för ett mångmiljardföretag inte blir utbränd, trots att hon hanterar mångdubbelt mer information. Det är snarare hur vi reagerar på omgivningen som spelar roll. Strömmen av sms kanske ger dig stresspåslag, men för din tonåriga dotter kanske sms:en är positiv social interaktion som minskar hennes stressnivå." (sid 135-136)
"Det finns också en uppsjö av olika metoder för att motverka symptomen, även om man inte kommer åt orsakerna. Avslappning, yoga, mindfulnessträning och meditation har studerats hos vuxna, och kan ha positiva effekter genom att tillfälligt minska stressnivån. ... Som vi ska se senare (i boken) verkar motion också vara en effektiv metod för att minska stress." (sid 136 - 137)
---
Jag återkommer till det kapitlet en annan dag. Idag har det gått två veckor med en stressfri time-out, och jag känner mig faktiskt piggare än på mycket länge. Jag är långt ifrån stressfri, men åtminstone inte så fruktansvärt trött som jag varit det senaste året. Jag kanske har nått ett steg närmare en besvärsfri vardag, vem vet. Jag får tacka Bodil Jönsson, radioprogrammet på juldagen i P1 och hennes böcker Tankar om tid, 1999, och Tio år senare, 2009, för det.
onsdag 4 januari 2012
En av den orsaker som leder till inre stress: otillräcklighet att hjälpa
En av de saker som slår mig när jag arbetar, är hur otillräcklig jag känner mig. Jag vet vad jag vill göra, men jag räcker inte till. Jag känner mig alltid som jag inte uträttar tillräckligt, trots att jag jobbar det hårdaste jag kan.
Jag hittade en artikel ur Wermlands Folkblad idag 4 januari 2012 idag på nätet. Kan det vara just det här som gör att jag aldrig mår riktigt bra, när jag är på jobbet? Jag ser problemen, jag förstår hur de ska kunna rättas till, men jag är bara en person, och jag kan inte lösa problemen själv.
Situationen är faktiskt ohållbar, och ingen mår bra av den, varken elever, föräldrar, lärare eller rektorer. När ska det bli någon ändring?
Simon Strinnholm
Jag hittade en artikel ur Wermlands Folkblad idag 4 januari 2012 idag på nätet. Kan det vara just det här som gör att jag aldrig mår riktigt bra, när jag är på jobbet? Jag ser problemen, jag förstår hur de ska kunna rättas till, men jag är bara en person, och jag kan inte lösa problemen själv.
Situationen är faktiskt ohållbar, och ingen mår bra av den, varken elever, föräldrar, lärare eller rektorer. När ska det bli någon ändring?
”Lärarna talar för döva öron”
Karlstad
Fyra av fem grundskolelärare kan inte ge tillräckligt stöd åt elever som behöver det. Detta enligt en undersökning av Lärarförbundet. Nu vill ordförande Eva-Lis Sirén att lärare ska ges ordinationsrätt.
– Lärare och rektorer ska ha rätt att sätta in åtgärder för elever, säger hon.
– Lärare och rektorer ska ha rätt att sätta in åtgärder för elever, säger hon.
Att elever inte får det stöd och hjälp de behöver, oavsett om det handlar om extra timmar matematik, modersmål eller läxhjälp är ett brott mot skollagstiftningen och kommer också kosta samhället åtskilliga miljarder i framtiden, menar Eva-Lis Sirén.
– Tittar vi på dagens skollag är den tydlig. Alla elever ska nå målen. Kommunen och skolan ska göra allt för att man ska nå dit. Lärare och rektorer ska ha rätt att sätta in åtgärder för elever.
– Lärarna talar för döva öron, de möts allt för ofta av ett nej, säger hon.
Nu menar hon att lärarna i samband med att de får lärarlegitimationen också ska ges ordinationsrätt.
– Precis som läkare som har möjlighet att sätta in all nödvändig medicinering och behandling för att hjälpa skadade och sjuka personer ska också lärare kunna bestämma över medlen som ska hjälpa de som behöver stöd.
Hon framhåller skolsystemet i Finland som ett bra exempel.
– Där får var tredje elev stöd av något slag i något ämne. Det hör till vanligheterna och man slipper de stora kvalitetsbristskostnader som uppstår när eleven inte klarar målen.
Torbjörn Strömberg arbetar som lärare i Filipstad och han står bakom Eva-Lis Syréns åsikter.
– Det är ju vi lärare som sitter på kunskapen så när det kommer till de här besluten borde det vara vi som ska ta dem. Precis som när läkare ordinerar något till patienten, säger han.
Han menar också att politikerna borde se det hela som en investering.
– Många politiker ser det bara som en drift, men det borde betraktas som en investering som betalar av sig under 45-50 år.
Eva-Lis Sirén håller med:
– Man måste investera i förebyggande syfte och uppfylla skollagens krav. När det handlar om skolan gäller det att tänka långsiktigt.
– Tittar vi på dagens skollag är den tydlig. Alla elever ska nå målen. Kommunen och skolan ska göra allt för att man ska nå dit. Lärare och rektorer ska ha rätt att sätta in åtgärder för elever.
– Lärarna talar för döva öron, de möts allt för ofta av ett nej, säger hon.
Nu menar hon att lärarna i samband med att de får lärarlegitimationen också ska ges ordinationsrätt.
– Precis som läkare som har möjlighet att sätta in all nödvändig medicinering och behandling för att hjälpa skadade och sjuka personer ska också lärare kunna bestämma över medlen som ska hjälpa de som behöver stöd.
Hon framhåller skolsystemet i Finland som ett bra exempel.
– Där får var tredje elev stöd av något slag i något ämne. Det hör till vanligheterna och man slipper de stora kvalitetsbristskostnader som uppstår när eleven inte klarar målen.
Torbjörn Strömberg arbetar som lärare i Filipstad och han står bakom Eva-Lis Syréns åsikter.
– Det är ju vi lärare som sitter på kunskapen så när det kommer till de här besluten borde det vara vi som ska ta dem. Precis som när läkare ordinerar något till patienten, säger han.
Han menar också att politikerna borde se det hela som en investering.
– Många politiker ser det bara som en drift, men det borde betraktas som en investering som betalar av sig under 45-50 år.
Eva-Lis Sirén håller med:
– Man måste investera i förebyggande syfte och uppfylla skollagens krav. När det handlar om skolan gäller det att tänka långsiktigt.
Simon Strinnholm
måndag 2 januari 2012
Varför hamnade jag där jag är idag?
Jag försöker verkligen ta det lugnt det här jullovet, och det är skönt. Jag har bestämt mig för att leva i en tidslös time-out fram till den 9 januari, då jag börjar arbeta igen. Men det är oerhört svårt.
Jag genomkorsas av så många tankar om varför jag hamnade här, mitt i ett eldhav av brinnande pilar, utan förmågan att ta mig härifrån. Alla säger att det inte är bara jobbet som får en människa att brinna upp, utan det även är andra saker. Jag har ju sett mitt jobb som det största problemet, kombinerat med min energiska personlighet.
Jag har försökt strukturera upp vad det är som har gått fel, och jag kan se det så här:
1) Min energiska personlighet. Jag ger alltid järnet när någonting är roligt, och efteråt infinner sig en enorm trötthetskänsla. Eftersom jag har ett sånt fantastiskt roligt jobb, händer precis just det här syndromet varje dag. Jag ger järnet, jag ger precis 100 procent av mig själv varje arbetsdag, och efteråt är jag fullkomligt slut.
2) För att inte totalt kollapsa när jag kommer hem, måste jag aktivera mig till max. Jag kan ju inte somna klockan sex varje kväll, eller hur? För att kunna reglera trötthetsnivån sätter jag ny fart, och kör hela kvällen tills jag stupar i säng.
3) Vi bor i ett timmerhus, byggt 1949. Det var verkligen i behov av renovering när vi flyttade in, det var enormt nedslitet och krävande. Alla lediga eftermiddagar, lov och kvällar har vi renoverat. Det har alltid funnits saker att göra i huset eller trädgården. Alltid. När vi dessutom köpte en lägenhet i Falun i februari 2007 till vår äldsta dotter, hade vi två ställen som skulle fixas. Allt för att kunna sälja den med åtminstonde lite vinst. Renoveringen kostade på, men gav bra med vinst. Vi åkte bland annat till Tunisien för pengarna och bodde på ett riktigt lyxigt hotell alla fem. Det var vi värda.
4) Vi har tre barn som vi har ägnat mycket tid och kraft åt. Vi har inte bara varit föräldrar, utan också varit ledare i olika föreningar för att engagera oss i våra barns fritid, simmat, åkt skidor och skridskor, lekt, badat, spelat spel och tittat på matcher. Många tar allt det där för givet, men det tar tid och kraft och det pågår under många år.
5) Min oförmåga att kunna gena i kurvorna eller att misslyckas. Jag fuskar aldrig. Jag gör alltid det jag ska, utan att kunna hoppa över ett enda steg. Oflexibel skulle man kunna säga, eller statisk. Det var därför jag fick svårt med matte, jag var tvungen att göra alla steg i en uppgift på rätt sätt. Då blir man inget mattegeni, för man är som en trägubbe. Det mesta blir rätt, men ingenting är roligt, för att det är ett mekaniskt räknande utan förståelse.
När en person inte kan misslyckas, krävs i stället enormt med planering och förberedelse inför allt man företar sig. Jag blev mästare på att planera och förbereda. Jag blev mästare på att arbeta minitiöst med all planering. Det tar tid och kraft. Jag satt och jobbade till långt in på nätterna, söndag till torsdag med skoljobb. Jag ville vara en bra lärare, och jag blev med åren en bra lärare. Men jag höll sakta på att gräva min egen grav. Lika minitiöst, lika noggrant. Det var tur att kroppen började säga ifrån.
6) Perioden med tonårsbarn var enormt jobbig. När jag kraschade var våra äldsta barn 17 och 19. Den äldste flyttade hemifrån när hon var 17. Det gick inte att ha dem båda i samma hus under några år, det var totalt kaos. Men så är det att få barn med starka viljor, som strävar åt två olika håll. Det är svårt att bibehålla lugnet som förälder då.
7) Jag fick panikartad magkatarr när det var som allra bråkigast på morgonen, vilket ledde till att magen kollapsade. Jag fixade ingenting då. Inte jobbet, ingenting. Jag är glad att jag fick en bra magkatarrsmedicin, som kunde lindra magsmärtorna och få mig att gå mig vidare.
8) Tonåringar och barn kostar pengar. Jakten på att få in pengar gjorde att jag jobbade fast jag var väldigt sjuk. Jag gick till exempel och jobbade våren 2008 med influensa i kroppen. Jag hade ju inte feber, bara ont i huvudet, i kroppen och så svår hosta, att jag hostade mig igenom arbetsdagarna. Men jag var ju inte sjuk. Jag hade ju bara influensa. Och som lärare är det svårt att vara hemma med vikarie. Man måste nästan vara döende för att vara hemma från jobbet. Vilket jag inte var. Därför gick jag och jobbade, fast jag absolut inte borde ha gjort det. Kroppen behövde vila. Jag vilade inte. Jag körde på till max som jag alltid har gjort. Katastrofläget började.
9) Så långe föräldrar och elever har fungerat, så har jag fungerat. När så inte är fallet, så inträffar en inre kollaps. Jag kan inte starta ett världskrig med en förälder, bara för att försvara en skola som inte kan hålla en garanterad nivå på undervisning. Det är fruktansvärt att stå mellan två parter, inse att den ena här rätt, och behöva försvara den andra parten. Ekonomin går före kvaliteten på skolan. Och där emellan står vi, som kommunala tjänstemän. Det är oerhört slitsamt.
10) När föräldrar i min klass började bråka, när jag inte kunde förbereda mig på saker som hände runt omkring mig längre, började jag sova dåligt. Sömnsvårigheter bryter snabbt ner en människa. Jag sov dåligt i 10 månader, det ger resultat i vardagslivet. Nu började stressymptomen verkligen smyga på.
11) Med allt detta omkring mig, klarar jag inte längre att hålla alla bollar i luften samtidigt. Jag som brukar kunna ha full koll på allting, hela tiden. Nu börjar jag bli rejält stressad.
12) Jag börjar prata med en förälder på skolan som är utbildad i stress och stresshantering. Våra samtal blir fler och fler, och jag börjar alltmer att längta efter dessa spontana samtal. Skamkänslorna, som kom efter att längta så efter dessa samtal, började att bryta ner mig. Jag känner att samtalen inte längre räcker, utan jag börjar dessutom mejla honom. Jag skäms för vad jag gör, men kan inte sluta. Nu är sammanbrottet nära.
13) Februari-mars 2009. Jag kan inte reglera mina känslor längre. När jag blir tvungen att ha ett utvecklingssamtal med en oerhört negativ förälder, där jag inte har någonting att komma med för att hitta en lösning på elevens problem, börjar jag att bryta ihop. Nu finns det ingen väg tillbaka. Jag faller igenom.
14) Jag arbetar fram till skolavslutningen som ett totalt vrak. Jag gråter konstant, sover uselt och kan inte längre prata med människor utan att gråta. Som tur är har jag fantastiska människor omkring mig som stöttar mig under denna vår och sommar. Jag byter i augusti 2009 arbetsplats och arbetsuppgifter. Nu kan jag börja på en helt ny bana.
15) Som terapi startar jag denn blogg sommaren 2011, vilket har lett till att jag alltmer börjar läkas. Jag söker hela tiden efter förståelse för hur mina problem började. Jag söker i böcker och tidskrifter. Jag samtalar med människor som kan och vet. Nu vet jag allt mer varför och hur det hela började.
Jag vet också att det kan hända vem som helst, när som helst. Jag tror också att det är vi som är starka som drabbas hårdast.
16) Januari 2012. Jag börjar alltmer kunna känna signaler i kroppen som jag tar på allvar. Jag vilar och varvar ner när jag kan. Jag sover bra och kan säga ifrån som jag aldrig förr har kunnat. Det finns bara en väg för mig nu, och det är att finna en väg tillbaka till lugn och harmoni. Det är dit vill jag komma.
Jag genomkorsas av så många tankar om varför jag hamnade här, mitt i ett eldhav av brinnande pilar, utan förmågan att ta mig härifrån. Alla säger att det inte är bara jobbet som får en människa att brinna upp, utan det även är andra saker. Jag har ju sett mitt jobb som det största problemet, kombinerat med min energiska personlighet.
Jag har försökt strukturera upp vad det är som har gått fel, och jag kan se det så här:
1) Min energiska personlighet. Jag ger alltid järnet när någonting är roligt, och efteråt infinner sig en enorm trötthetskänsla. Eftersom jag har ett sånt fantastiskt roligt jobb, händer precis just det här syndromet varje dag. Jag ger järnet, jag ger precis 100 procent av mig själv varje arbetsdag, och efteråt är jag fullkomligt slut.
2) För att inte totalt kollapsa när jag kommer hem, måste jag aktivera mig till max. Jag kan ju inte somna klockan sex varje kväll, eller hur? För att kunna reglera trötthetsnivån sätter jag ny fart, och kör hela kvällen tills jag stupar i säng.
3) Vi bor i ett timmerhus, byggt 1949. Det var verkligen i behov av renovering när vi flyttade in, det var enormt nedslitet och krävande. Alla lediga eftermiddagar, lov och kvällar har vi renoverat. Det har alltid funnits saker att göra i huset eller trädgården. Alltid. När vi dessutom köpte en lägenhet i Falun i februari 2007 till vår äldsta dotter, hade vi två ställen som skulle fixas. Allt för att kunna sälja den med åtminstonde lite vinst. Renoveringen kostade på, men gav bra med vinst. Vi åkte bland annat till Tunisien för pengarna och bodde på ett riktigt lyxigt hotell alla fem. Det var vi värda.
4) Vi har tre barn som vi har ägnat mycket tid och kraft åt. Vi har inte bara varit föräldrar, utan också varit ledare i olika föreningar för att engagera oss i våra barns fritid, simmat, åkt skidor och skridskor, lekt, badat, spelat spel och tittat på matcher. Många tar allt det där för givet, men det tar tid och kraft och det pågår under många år.
5) Min oförmåga att kunna gena i kurvorna eller att misslyckas. Jag fuskar aldrig. Jag gör alltid det jag ska, utan att kunna hoppa över ett enda steg. Oflexibel skulle man kunna säga, eller statisk. Det var därför jag fick svårt med matte, jag var tvungen att göra alla steg i en uppgift på rätt sätt. Då blir man inget mattegeni, för man är som en trägubbe. Det mesta blir rätt, men ingenting är roligt, för att det är ett mekaniskt räknande utan förståelse.
När en person inte kan misslyckas, krävs i stället enormt med planering och förberedelse inför allt man företar sig. Jag blev mästare på att planera och förbereda. Jag blev mästare på att arbeta minitiöst med all planering. Det tar tid och kraft. Jag satt och jobbade till långt in på nätterna, söndag till torsdag med skoljobb. Jag ville vara en bra lärare, och jag blev med åren en bra lärare. Men jag höll sakta på att gräva min egen grav. Lika minitiöst, lika noggrant. Det var tur att kroppen började säga ifrån.
6) Perioden med tonårsbarn var enormt jobbig. När jag kraschade var våra äldsta barn 17 och 19. Den äldste flyttade hemifrån när hon var 17. Det gick inte att ha dem båda i samma hus under några år, det var totalt kaos. Men så är det att få barn med starka viljor, som strävar åt två olika håll. Det är svårt att bibehålla lugnet som förälder då.
7) Jag fick panikartad magkatarr när det var som allra bråkigast på morgonen, vilket ledde till att magen kollapsade. Jag fixade ingenting då. Inte jobbet, ingenting. Jag är glad att jag fick en bra magkatarrsmedicin, som kunde lindra magsmärtorna och få mig att gå mig vidare.
8) Tonåringar och barn kostar pengar. Jakten på att få in pengar gjorde att jag jobbade fast jag var väldigt sjuk. Jag gick till exempel och jobbade våren 2008 med influensa i kroppen. Jag hade ju inte feber, bara ont i huvudet, i kroppen och så svår hosta, att jag hostade mig igenom arbetsdagarna. Men jag var ju inte sjuk. Jag hade ju bara influensa. Och som lärare är det svårt att vara hemma med vikarie. Man måste nästan vara döende för att vara hemma från jobbet. Vilket jag inte var. Därför gick jag och jobbade, fast jag absolut inte borde ha gjort det. Kroppen behövde vila. Jag vilade inte. Jag körde på till max som jag alltid har gjort. Katastrofläget började.
9) Så långe föräldrar och elever har fungerat, så har jag fungerat. När så inte är fallet, så inträffar en inre kollaps. Jag kan inte starta ett världskrig med en förälder, bara för att försvara en skola som inte kan hålla en garanterad nivå på undervisning. Det är fruktansvärt att stå mellan två parter, inse att den ena här rätt, och behöva försvara den andra parten. Ekonomin går före kvaliteten på skolan. Och där emellan står vi, som kommunala tjänstemän. Det är oerhört slitsamt.
10) När föräldrar i min klass började bråka, när jag inte kunde förbereda mig på saker som hände runt omkring mig längre, började jag sova dåligt. Sömnsvårigheter bryter snabbt ner en människa. Jag sov dåligt i 10 månader, det ger resultat i vardagslivet. Nu började stressymptomen verkligen smyga på.
11) Med allt detta omkring mig, klarar jag inte längre att hålla alla bollar i luften samtidigt. Jag som brukar kunna ha full koll på allting, hela tiden. Nu börjar jag bli rejält stressad.
12) Jag börjar prata med en förälder på skolan som är utbildad i stress och stresshantering. Våra samtal blir fler och fler, och jag börjar alltmer att längta efter dessa spontana samtal. Skamkänslorna, som kom efter att längta så efter dessa samtal, började att bryta ner mig. Jag känner att samtalen inte längre räcker, utan jag börjar dessutom mejla honom. Jag skäms för vad jag gör, men kan inte sluta. Nu är sammanbrottet nära.
13) Februari-mars 2009. Jag kan inte reglera mina känslor längre. När jag blir tvungen att ha ett utvecklingssamtal med en oerhört negativ förälder, där jag inte har någonting att komma med för att hitta en lösning på elevens problem, börjar jag att bryta ihop. Nu finns det ingen väg tillbaka. Jag faller igenom.
14) Jag arbetar fram till skolavslutningen som ett totalt vrak. Jag gråter konstant, sover uselt och kan inte längre prata med människor utan att gråta. Som tur är har jag fantastiska människor omkring mig som stöttar mig under denna vår och sommar. Jag byter i augusti 2009 arbetsplats och arbetsuppgifter. Nu kan jag börja på en helt ny bana.
15) Som terapi startar jag denn blogg sommaren 2011, vilket har lett till att jag alltmer börjar läkas. Jag söker hela tiden efter förståelse för hur mina problem började. Jag söker i böcker och tidskrifter. Jag samtalar med människor som kan och vet. Nu vet jag allt mer varför och hur det hela började.
Jag vet också att det kan hända vem som helst, när som helst. Jag tror också att det är vi som är starka som drabbas hårdast.
16) Januari 2012. Jag börjar alltmer kunna känna signaler i kroppen som jag tar på allvar. Jag vilar och varvar ner när jag kan. Jag sover bra och kan säga ifrån som jag aldrig förr har kunnat. Det finns bara en väg för mig nu, och det är att finna en väg tillbaka till lugn och harmoni. Det är dit vill jag komma.
fredag 30 december 2011
Det finns fler än jag som tänker på tid...
Charles Dickens till exempel. Han var ju var en populär brittisk författare som levde på 1800-talet, och hade en mycket fattig uppväxt. Han gillade inte orättvisor, och brydde sig även mycket om dem som hade det svårt. Dickens berättelser har ofta sjävbiografiska inslag.
Lysande utsikter är en av hans mest kända böcker, och där kan vi läsa följande:
"Det var en minnesvärd dag för mig, för den förändrade mig mycket. Men, det är detsamma med varje liv. Föreställ dig en utvald dag som plockats bort ur det, och fundera över hur annorlunda dess bana hade blivit. Stanna upp, du som läser detta, och fundera en stund över den långa kedjan av järn eller guld, av törnen eller blommor, som aldrig skulle fjättrat dig om det inte hade varit för den allra första länken på den där minnesvärda dagen."
Även poeten Philip Larkin skriver i sin dikt Days om sin speciella upplevelse av tid:
Så alla ni nu som av en eller anledning har råkat hittat hit min blogg, ha nu ett riktigt gott nytt 2012 med mycket god läsning kring temat tid, eller vad ni nu har för favoritteman vad det gäller skönlitteratur. I´ll be back in 2012!
Lysande utsikter är en av hans mest kända böcker, och där kan vi läsa följande:
"Det var en minnesvärd dag för mig, för den förändrade mig mycket. Men, det är detsamma med varje liv. Föreställ dig en utvald dag som plockats bort ur det, och fundera över hur annorlunda dess bana hade blivit. Stanna upp, du som läser detta, och fundera en stund över den långa kedjan av järn eller guld, av törnen eller blommor, som aldrig skulle fjättrat dig om det inte hade varit för den allra första länken på den där minnesvärda dagen."
Även poeten Philip Larkin skriver i sin dikt Days om sin speciella upplevelse av tid:
What are days for?
Days are where we live.
They come, they wake us
Time and time over.
They are to be happy in:
Where can we live but days?
Ah, solving that question
Brings the priest and the doctor
In their long coats
Running over the fields.
Båda utdragen om tid har jag hittat i inledningen av romanen En dag av David Nicholls, 2011.
Så alla ni nu som av en eller anledning har råkat hittat hit min blogg, ha nu ett riktigt gott nytt 2012 med mycket god läsning kring temat tid, eller vad ni nu har för favoritteman vad det gäller skönlitteratur. I´ll be back in 2012!
torsdag 29 december 2011
Hur många bollar klarar vi att hålla i luften samtidigt?
Jag vill återkomma till Bodil Jönssons bok "Tankar om tid" även idag. Eftersom jag har haft glädjen att lyssna på henne under en matematikföreläsning för några år sedan, då publiken nästan bubblade av skratt på grund av hennes lustiga sätt att förklara om hur vi skulle lyckas fånga barns matematikintresse, så tror jag att jag njuter mer av hennes böcker än många andra.
Jag tycker att vi pratar om tid som om det vore en slit-och slängvara. Jag minns exakt vissa stunder i livet som om de stannat för evigt i mitt minne. Stunder som, när jag befann mig i dem, har tänkt att det rimligtvis borde finnas en möjlighet att stanna tiden. Tiden borde ha kunnat stannats därför att stunden var så fantastiskt underbar. Kan det finnas runt femtio-hundra sådana minnen i en människas liv? Från de första barndomsminnena, till starka naturupplevelser, stunder av inre trygghet, lugn, enorm frihet, kroppslig styrka, stunder av gränslös kärlek till stunder av ofattbar lycka. Mina stunder av lycka vill jag i min fantasi trä upp på ett grässtrå som om de vore smultron. De finns där inne i mitt hjärta, de värmer mig och ger mig då och då en enorm inre glädje. De stunderna kan ingen ta ifrån mig.
Alla bär vi på många, starka minnen som aldrig försvinner. De minnena finns bara där inom oss. Du kan inte överföra dem till någon annan. Det kan ha funnits andra personer där, men de minns ju självklart inte stunden som du. Om de överhuvudtaget minns den alls.
Då önskade vi att tiden hade stått still. Det lyckades ju nästan, eftersom stunden för alltid finns kvar i vårt inre.
- - -
Bodil Jönsson skriver om motsatserna - att ha ont om tid och att ha tidsfrihet (sid 19). Jag har fetmarkerat de ord som jag upplever som viktiga i mitt inre arbete att bli fri från mitt utbrändhetssyndrom. Det som är markerat med fet stil här i texten, är normalmarkerad i boken:
"FRI TID
Antingen man bekänner sig till livslögnen att man har ont om tid eller till den att man har gott om tid, leder ändrat tidsmedvetande till nya prioriteringar i vad man gör och hur man använder sin tid. Personen med den fullskrivna almanackan tvingas notera hur alla markeringar och noteringar slår ut varandra. Hur han måste prioritera och prioritera om. Men även den som vill uppleva tidsfrihet måste prioritera. Välja bort något för att kunna unna sig. Ordna livet omkring sig så att företeelsen fri tid gör entré. Så att man kan tänka och göra nytt. Detta kräver tid och rum och att omgivningen visar mer hänsyn och stör mindre. Och - framför allt - att du slutar störa dig själv och att du upphör med att låta alla dessa små företeelser dominera ditt liv.
Att ha många bollar i luften betyder inte alls att du måste hålla på med alla samtidigt. Du måste kanske vara ostörd när du fångar dem, en i taget. Sedan kan de ibland få växla i snabb följd, men de får inte bli för många. Var den gränsen går är olika. Själv klarar jag väldigt många bollar i luften betyder inte alls att du måste hålla på med alla samtidigt. Du kanske måste vara ostörd när du fångar dem, en i taget. Sedan kan de ibland få växla i snabb följd, men de får inte bli för många. Var den gränsen går är olika. Själv klarar jag väldigt många bollar men när jag lägger till ytterligare en och så en till kommer det en gräns som är skrattretande tydlig. Passerar jag den så förlorar jag kontrollen och tappar även den enda boll som jag så maniskt försöker hålla fast vid. Förstadierna till detta är att tanke och handling tar längre och längre tid ju fler bollar jag tillför."
- - -
Jag har märkt att när jag har för många bollar i luften slutar mitt känsloliv att fungera. Jag blir en känslolös robot. En äldre lärarkollega, som berättade om sin utbrändhet, förklarade sin ohållbara situation så här:
- Det var när jag fick barnbarn. Jag åkte in till BB och kände - ingenting. Det var då jag förstod att det här fick inte fortsätta. Jag måste bryta med mitt liv och återhämta mig.
Hon berör saker som är viktiga för mig:
* Vad gör jag med min tid?
* Upplevelsen av brist på tid
* Ställtid
* Negativ stress
* Humor
* Vetenskaplig trovärdighet
* Logiskt synsätt
Jag tycker att vi pratar om tid som om det vore en slit-och slängvara. Jag minns exakt vissa stunder i livet som om de stannat för evigt i mitt minne. Stunder som, när jag befann mig i dem, har tänkt att det rimligtvis borde finnas en möjlighet att stanna tiden. Tiden borde ha kunnat stannats därför att stunden var så fantastiskt underbar. Kan det finnas runt femtio-hundra sådana minnen i en människas liv? Från de första barndomsminnena, till starka naturupplevelser, stunder av inre trygghet, lugn, enorm frihet, kroppslig styrka, stunder av gränslös kärlek till stunder av ofattbar lycka. Mina stunder av lycka vill jag i min fantasi trä upp på ett grässtrå som om de vore smultron. De finns där inne i mitt hjärta, de värmer mig och ger mig då och då en enorm inre glädje. De stunderna kan ingen ta ifrån mig.
Alla bär vi på många, starka minnen som aldrig försvinner. De minnena finns bara där inom oss. Du kan inte överföra dem till någon annan. Det kan ha funnits andra personer där, men de minns ju självklart inte stunden som du. Om de överhuvudtaget minns den alls.
Då önskade vi att tiden hade stått still. Det lyckades ju nästan, eftersom stunden för alltid finns kvar i vårt inre.
- - -
Bodil Jönsson skriver om motsatserna - att ha ont om tid och att ha tidsfrihet (sid 19). Jag har fetmarkerat de ord som jag upplever som viktiga i mitt inre arbete att bli fri från mitt utbrändhetssyndrom. Det som är markerat med fet stil här i texten, är normalmarkerad i boken:
"FRI TID
Antingen man bekänner sig till livslögnen att man har ont om tid eller till den att man har gott om tid, leder ändrat tidsmedvetande till nya prioriteringar i vad man gör och hur man använder sin tid. Personen med den fullskrivna almanackan tvingas notera hur alla markeringar och noteringar slår ut varandra. Hur han måste prioritera och prioritera om. Men även den som vill uppleva tidsfrihet måste prioritera. Välja bort något för att kunna unna sig. Ordna livet omkring sig så att företeelsen fri tid gör entré. Så att man kan tänka och göra nytt. Detta kräver tid och rum och att omgivningen visar mer hänsyn och stör mindre. Och - framför allt - att du slutar störa dig själv och att du upphör med att låta alla dessa små företeelser dominera ditt liv.
Att ha många bollar i luften betyder inte alls att du måste hålla på med alla samtidigt. Du måste kanske vara ostörd när du fångar dem, en i taget. Sedan kan de ibland få växla i snabb följd, men de får inte bli för många. Var den gränsen går är olika. Själv klarar jag väldigt många bollar i luften betyder inte alls att du måste hålla på med alla samtidigt. Du kanske måste vara ostörd när du fångar dem, en i taget. Sedan kan de ibland få växla i snabb följd, men de får inte bli för många. Var den gränsen går är olika. Själv klarar jag väldigt många bollar men när jag lägger till ytterligare en och så en till kommer det en gräns som är skrattretande tydlig. Passerar jag den så förlorar jag kontrollen och tappar även den enda boll som jag så maniskt försöker hålla fast vid. Förstadierna till detta är att tanke och handling tar längre och längre tid ju fler bollar jag tillför."
- - -
Jag har märkt att när jag har för många bollar i luften slutar mitt känsloliv att fungera. Jag blir en känslolös robot. En äldre lärarkollega, som berättade om sin utbrändhet, förklarade sin ohållbara situation så här:
- Det var när jag fick barnbarn. Jag åkte in till BB och kände - ingenting. Det var då jag förstod att det här fick inte fortsätta. Jag måste bryta med mitt liv och återhämta mig.
Det är så för oss som arbetar med människor i en för slimmad verksamhet. Vi ger allt till alla andra
runt omkring oss, så att vi en dag märker att vi själva, vårt inre, våra känslor, försvann någonstans på vägen. Vi är bara några tomma skal som mekaniskt utför det som vi har utbildat oss att göra. Och det är en oerhört skrämmande upplevelse.
onsdag 28 december 2011
Bloggarens makt och tankar kring begreppet tid
Två gånger har jag publicerat inlägg här i bloggen, inlägg som jag efter några timmar raderat. Det är en frihet vi bloggare har, att kunna publicera, för att sedan ta bort. Jag ville prova hur det kändes att publicera en liten bit ur min bortglömda 80-talsroman, om det kändes rätt eller fel att offentliggöra mina ord från en svunnen tid.
Första gången kändes det inte bra, det var något som kändes fel med publiceringen här på bloggen. Andra gången jag publicerade den förändrade inledningen kändes det mycket bättre, och den inledningen kunde ha fått vara kvar. Men eftersom vägen till publicering känns så oändligt lång ännu, känns det inte rätt att offentliggöra något som kan ta mig ett år att färdigställa. Så jag raderade båda mina inlägg med vetskapen att det är min egen rätt att göra så, eftersom det är min egen blogg.
- - -
På juldagen körde jag bil från Borlänge till Norbo. Det tar ungefär en halvtimme. På radion samtalade två reportrar från P1s Morgonpasset med fysikern och professorn Bodil Jönsson om begreppet Tid. Jag har varit på en föreläsning med Bodil Jönsson, men då gällde det matteundervisning, inte tidsbegrepp. Hon är en fantastiskt rolig kvinna, en riktigt härlig galenpanna, även om det inte märks i radioprogrammet. Jag kände att jag ville höra eller läsa mer om hennes tankar om tid, ställtid, bristen på tid och det nutida fenomenet negativ stress.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3328&artikel=4872120
Bodil Jönsson har gett ut två böcker om ämnet tid, "Tio tankar om tid", Brobergs förlag, 1999, och "Tio år senare - tio tankar om tid", Brombergs Bokförlag, 2009. Böckerna är, i mina ögon, oerhört intressanta.
Idag vill jag delge några av hennes kloka tankar om tid, det är det avsnitt i den första boken som berättar om hur hon som naturvetare började fundera på detta med tid (sid 16-17):
--------------
" För egen del började jag tänka kring detta när jag var drygt 30 år. Jag hade tre små barn och ett spännande jobb - och tiden gick fortare för varje dag. Jag pratade med en som jag då tyckte uråldrig kvinna - hon hade nog fyllt femtio. När jag lite trevande försökte få ur mig att det kändes så ångestfyllt att tiden gick fortare för varje dag sa hon: "Skall du säga som är så ung! Vänta skall du få se."
Hennes ord gick jag rakt in. De tog! För är det något som en naturvetare kan så är det att tänka logiskt. Om det nu var så att den accelererande snabbheten, som jag hade börjat lägga märke till, bara skulle bli värre - i så fall var ju snart hela livet slut. Och det ville jag absolut inte, för jag tyckte ju det var så roligt att leva.
TIME-OUT
Ett frö var sått. Jag började i all tysthet mitt privata projekt "stoppa tiden". Jag provade ett mycket verksamt medel, nämligen att under en period göra ingenting i stället för att fara runt som en skållad råtta. Nåja, ingenting och ingenting. Jag är ju som jag är, så det var väl en hel del i alla fall.
Till det yttre såg det ut så här. Efter jul tog jag en time-out från jobbet på nästan två månader. ...
Jag var inte sjuk, inte utbränd, inte deprimerad. Jag skulle bara stoppa tiden. Första veckan städade jag vinden och började förbereda för att slipa om parkettgolv, men efterhand lugnade jag ner mig. Jag var kvar hemma hela tiden. Det var viktigt. Inte resa bort, inte göra något alternativt, bara vänta. Och då kom tidsevigheten så sakta tillbaka. Paniken "vad var det jag skulle göra, vad är det jag har glömt" och ångesten "men, men, men, tomt, tomt, tomt - vad ska jag göra nu" tonade bort undan för undan. Faktum är, när jag ser tillbaka, att tiden aldrig har gått så fort för mig som den gjorde före den där time-outen. Dessutom inbillar jag mig att knepet skulle fungera igen. Om jag åter känner mig som en ekorre i hjulet skulle jag nog kunna ta en lång time-out igen och därmed återvända till ett liv i hyfsat harmoni med tidsvågen.
Till vardags återanvänder jag ständigt det gamla knepet fast i liten, liten skala. Så klart att livet kör ihop sig för mig också. Alltför ofta. Men jag känner igen det och jag kan oftast dra mig undan en liten bit, andas och börja om igen. I ett annat tillstånd."
Första gången kändes det inte bra, det var något som kändes fel med publiceringen här på bloggen. Andra gången jag publicerade den förändrade inledningen kändes det mycket bättre, och den inledningen kunde ha fått vara kvar. Men eftersom vägen till publicering känns så oändligt lång ännu, känns det inte rätt att offentliggöra något som kan ta mig ett år att färdigställa. Så jag raderade båda mina inlägg med vetskapen att det är min egen rätt att göra så, eftersom det är min egen blogg.
- - -
På juldagen körde jag bil från Borlänge till Norbo. Det tar ungefär en halvtimme. På radion samtalade två reportrar från P1s Morgonpasset med fysikern och professorn Bodil Jönsson om begreppet Tid. Jag har varit på en föreläsning med Bodil Jönsson, men då gällde det matteundervisning, inte tidsbegrepp. Hon är en fantastiskt rolig kvinna, en riktigt härlig galenpanna, även om det inte märks i radioprogrammet. Jag kände att jag ville höra eller läsa mer om hennes tankar om tid, ställtid, bristen på tid och det nutida fenomenet negativ stress.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3328&artikel=4872120
Bodil Jönsson har gett ut två böcker om ämnet tid, "Tio tankar om tid", Brobergs förlag, 1999, och "Tio år senare - tio tankar om tid", Brombergs Bokförlag, 2009. Böckerna är, i mina ögon, oerhört intressanta.
Idag vill jag delge några av hennes kloka tankar om tid, det är det avsnitt i den första boken som berättar om hur hon som naturvetare började fundera på detta med tid (sid 16-17):
--------------
" För egen del började jag tänka kring detta när jag var drygt 30 år. Jag hade tre små barn och ett spännande jobb - och tiden gick fortare för varje dag. Jag pratade med en som jag då tyckte uråldrig kvinna - hon hade nog fyllt femtio. När jag lite trevande försökte få ur mig att det kändes så ångestfyllt att tiden gick fortare för varje dag sa hon: "Skall du säga som är så ung! Vänta skall du få se."
Hennes ord gick jag rakt in. De tog! För är det något som en naturvetare kan så är det att tänka logiskt. Om det nu var så att den accelererande snabbheten, som jag hade börjat lägga märke till, bara skulle bli värre - i så fall var ju snart hela livet slut. Och det ville jag absolut inte, för jag tyckte ju det var så roligt att leva.
TIME-OUT
Ett frö var sått. Jag började i all tysthet mitt privata projekt "stoppa tiden". Jag provade ett mycket verksamt medel, nämligen att under en period göra ingenting i stället för att fara runt som en skållad råtta. Nåja, ingenting och ingenting. Jag är ju som jag är, så det var väl en hel del i alla fall.
Till det yttre såg det ut så här. Efter jul tog jag en time-out från jobbet på nästan två månader. ...
Jag var inte sjuk, inte utbränd, inte deprimerad. Jag skulle bara stoppa tiden. Första veckan städade jag vinden och började förbereda för att slipa om parkettgolv, men efterhand lugnade jag ner mig. Jag var kvar hemma hela tiden. Det var viktigt. Inte resa bort, inte göra något alternativt, bara vänta. Och då kom tidsevigheten så sakta tillbaka. Paniken "vad var det jag skulle göra, vad är det jag har glömt" och ångesten "men, men, men, tomt, tomt, tomt - vad ska jag göra nu" tonade bort undan för undan. Faktum är, när jag ser tillbaka, att tiden aldrig har gått så fort för mig som den gjorde före den där time-outen. Dessutom inbillar jag mig att knepet skulle fungera igen. Om jag åter känner mig som en ekorre i hjulet skulle jag nog kunna ta en lång time-out igen och därmed återvända till ett liv i hyfsat harmoni med tidsvågen.
Till vardags återanvänder jag ständigt det gamla knepet fast i liten, liten skala. Så klart att livet kör ihop sig för mig också. Alltför ofta. Men jag känner igen det och jag kan oftast dra mig undan en liten bit, andas och börja om igen. I ett annat tillstånd."
Det här kändes så spännande för mig! Tänk att kunna stoppa tiden! Det här vore intressant att testa i en tid när allt ska gå så fort, så mycket ska uträttas, så mycket ska hinnas med. Frågan är, om vi skulle klara det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)