Jag genomkorsas av så många tankar om varför jag hamnade här, mitt i ett eldhav av brinnande pilar, utan förmågan att ta mig härifrån. Alla säger att det inte är bara jobbet som får en människa att brinna upp, utan det även är andra saker. Jag har ju sett mitt jobb som det största problemet, kombinerat med min energiska personlighet.
Jag har försökt strukturera upp vad det är som har gått fel, och jag kan se det så här:
1) Min energiska personlighet. Jag ger alltid järnet när någonting är roligt, och efteråt infinner sig en enorm trötthetskänsla. Eftersom jag har ett sånt fantastiskt roligt jobb, händer precis just det här syndromet varje dag. Jag ger järnet, jag ger precis 100 procent av mig själv varje arbetsdag, och efteråt är jag fullkomligt slut.
2) För att inte totalt kollapsa när jag kommer hem, måste jag aktivera mig till max. Jag kan ju inte somna klockan sex varje kväll, eller hur? För att kunna reglera trötthetsnivån sätter jag ny fart, och kör hela kvällen tills jag stupar i säng.
3) Vi bor i ett timmerhus, byggt 1949. Det var verkligen i behov av renovering när vi flyttade in, det var enormt nedslitet och krävande. Alla lediga eftermiddagar, lov och kvällar har vi renoverat. Det har alltid funnits saker att göra i huset eller trädgården. Alltid. När vi dessutom köpte en lägenhet i Falun i februari 2007 till vår äldsta dotter, hade vi två ställen som skulle fixas. Allt för att kunna sälja den med åtminstonde lite vinst. Renoveringen kostade på, men gav bra med vinst. Vi åkte bland annat till Tunisien för pengarna och bodde på ett riktigt lyxigt hotell alla fem. Det var vi värda.
4) Vi har tre barn som vi har ägnat mycket tid och kraft åt. Vi har inte bara varit föräldrar, utan också varit ledare i olika föreningar för att engagera oss i våra barns fritid, simmat, åkt skidor och skridskor, lekt, badat, spelat spel och tittat på matcher. Många tar allt det där för givet, men det tar tid och kraft och det pågår under många år.
5) Min oförmåga att kunna gena i kurvorna eller att misslyckas. Jag fuskar aldrig. Jag gör alltid det jag ska, utan att kunna hoppa över ett enda steg. Oflexibel skulle man kunna säga, eller statisk. Det var därför jag fick svårt med matte, jag var tvungen att göra alla steg i en uppgift på rätt sätt. Då blir man inget mattegeni, för man är som en trägubbe. Det mesta blir rätt, men ingenting är roligt, för att det är ett mekaniskt räknande utan förståelse.
När en person inte kan misslyckas, krävs i stället enormt med planering och förberedelse inför allt man företar sig. Jag blev mästare på att planera och förbereda. Jag blev mästare på att arbeta minitiöst med all planering. Det tar tid och kraft. Jag satt och jobbade till långt in på nätterna, söndag till torsdag med skoljobb. Jag ville vara en bra lärare, och jag blev med åren en bra lärare. Men jag höll sakta på att gräva min egen grav. Lika minitiöst, lika noggrant. Det var tur att kroppen började säga ifrån.
6) Perioden med tonårsbarn var enormt jobbig. När jag kraschade var våra äldsta barn 17 och 19. Den äldste flyttade hemifrån när hon var 17. Det gick inte att ha dem båda i samma hus under några år, det var totalt kaos. Men så är det att få barn med starka viljor, som strävar åt två olika håll. Det är svårt att bibehålla lugnet som förälder då.
7) Jag fick panikartad magkatarr när det var som allra bråkigast på morgonen, vilket ledde till att magen kollapsade. Jag fixade ingenting då. Inte jobbet, ingenting. Jag är glad att jag fick en bra magkatarrsmedicin, som kunde lindra magsmärtorna och få mig att gå mig vidare.
8) Tonåringar och barn kostar pengar. Jakten på att få in pengar gjorde att jag jobbade fast jag var väldigt sjuk. Jag gick till exempel och jobbade våren 2008 med influensa i kroppen. Jag hade ju inte feber, bara ont i huvudet, i kroppen och så svår hosta, att jag hostade mig igenom arbetsdagarna. Men jag var ju inte sjuk. Jag hade ju bara influensa. Och som lärare är det svårt att vara hemma med vikarie. Man måste nästan vara döende för att vara hemma från jobbet. Vilket jag inte var. Därför gick jag och jobbade, fast jag absolut inte borde ha gjort det. Kroppen behövde vila. Jag vilade inte. Jag körde på till max som jag alltid har gjort. Katastrofläget började.
9) Så långe föräldrar och elever har fungerat, så har jag fungerat. När så inte är fallet, så inträffar en inre kollaps. Jag kan inte starta ett världskrig med en förälder, bara för att försvara en skola som inte kan hålla en garanterad nivå på undervisning. Det är fruktansvärt att stå mellan två parter, inse att den ena här rätt, och behöva försvara den andra parten. Ekonomin går före kvaliteten på skolan. Och där emellan står vi, som kommunala tjänstemän. Det är oerhört slitsamt.
10) När föräldrar i min klass började bråka, när jag inte kunde förbereda mig på saker som hände runt omkring mig längre, började jag sova dåligt. Sömnsvårigheter bryter snabbt ner en människa. Jag sov dåligt i 10 månader, det ger resultat i vardagslivet. Nu började stressymptomen verkligen smyga på.
11) Med allt detta omkring mig, klarar jag inte längre att hålla alla bollar i luften samtidigt. Jag som brukar kunna ha full koll på allting, hela tiden. Nu börjar jag bli rejält stressad.
12) Jag börjar prata med en förälder på skolan som är utbildad i stress och stresshantering. Våra samtal blir fler och fler, och jag börjar alltmer att längta efter dessa spontana samtal. Skamkänslorna, som kom efter att längta så efter dessa samtal, började att bryta ner mig. Jag känner att samtalen inte längre räcker, utan jag börjar dessutom mejla honom. Jag skäms för vad jag gör, men kan inte sluta. Nu är sammanbrottet nära.
13) Februari-mars 2009. Jag kan inte reglera mina känslor längre. När jag blir tvungen att ha ett utvecklingssamtal med en oerhört negativ förälder, där jag inte har någonting att komma med för att hitta en lösning på elevens problem, börjar jag att bryta ihop. Nu finns det ingen väg tillbaka. Jag faller igenom.
14) Jag arbetar fram till skolavslutningen som ett totalt vrak. Jag gråter konstant, sover uselt och kan inte längre prata med människor utan att gråta. Som tur är har jag fantastiska människor omkring mig som stöttar mig under denna vår och sommar. Jag byter i augusti 2009 arbetsplats och arbetsuppgifter. Nu kan jag börja på en helt ny bana.
15) Som terapi startar jag denn blogg sommaren 2011, vilket har lett till att jag alltmer börjar läkas. Jag söker hela tiden efter förståelse för hur mina problem började. Jag söker i böcker och tidskrifter. Jag samtalar med människor som kan och vet. Nu vet jag allt mer varför och hur det hela började.
Jag vet också att det kan hända vem som helst, när som helst. Jag tror också att det är vi som är starka som drabbas hårdast.
16) Januari 2012. Jag börjar alltmer kunna känna signaler i kroppen som jag tar på allvar. Jag vilar och varvar ner när jag kan. Jag sover bra och kan säga ifrån som jag aldrig förr har kunnat. Det finns bara en väg för mig nu, och det är att finna en väg tillbaka till lugn och harmoni. Det är dit vill jag komma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar