...som detta med Trotzgatan 3 händer i den konstnärliga delen av mitt liv, går mitt yrkesliv in i en helt ny fas. Jag får svåra hjärtproblem. Jag hade skrivit in mig på Högskolan i Falun för att komplettera min lärarbehörighet. Jag saknade poäng i engelska för att få undervisa i det engelska språket. Jag saknade alldeles för många poäng i engelska för att få undervisa i åk 3-6, enligt de nya direktiven från Skolverket. Jag som alltid hade haft lätt för att lära mig nya språk, snabbt lärt mig nya ord och begrepp, och hört en röst i mitt inre som bekräftade vad som är rätt eller fel.
Under gymnasiet jobbade jag inte tillräckligt hårt för att få toppbetyg i engelska, men sopade mattan när vi kom till de centrala proven i åk 3. Full pott, med andra ord. Men ett bra betyg i engelska från gymnasiet kan man inte leva på hela livet. Jag insåg att jag måste läsa in 30 högskolepoäng engelska för att få fortsätta undervisa i det ämne som jag tyckte allra bäst om. Jag sökte därför in på en högskolekurs i engelska hösten 2011, och kom in på en enstaka kurs i engelsk grammatik. Sju och en halv poäng. Enkelt. Undervisning på Högskolan varannan fredag eftermiddag, resten hemstudier. Helt OK, tyckte jag, det fixar man om man är motiverad och vill fortsätta med det som känns kul.
Men...
Min kropp tyckte att det blev för mycket. På väg hem från Falun efter första föreläsningen i slutet av januari 2011, sade den stopp och belägg. På hemvägen hade jag svårt att andas, och fick en sådan hjärtklappning på väg hem i bilen, att jag fick stanna på en parkeringsplats efter vägen. Jag var tvungen att sitta still en stund, att andas lugnt, allt för att få hjärta och kropp att lugna sig. Jag hade ju ägnat hela jullovet åt Bodil Jönssons två böcker om tid och ställtid, och kände att jag inte kunde få till den tid som denna kvartskurs på Högskolan krävde.
Min kropp däremot krävde ett läkarbesök, eftersom hjärtklappningen fortsatte. Ett läkarbesök som blev tre olika läkarbesök, och som fastställde att jag inte hade problem med hjärtat. Det som orsakade mina hjärtproblem var däremot min kropps brist på östrogen, kombinerat med psykisk stress. Recept skrevs ut på en östrogendos som skulle lugna min oro, och sjukskrivning i några dagar för att komma ner till ett normalläge igen. Efter tre timmar med den nya medicinen, kände jag hur kroppen slappnade av, och hjärtat åter började återfå en lugnare rytm. Jag kunde börja slappna av, och jag insåg att den där engelskakursen kunde fara och flyga.
För första gången i mitt liv, struntade jag i vad jag borde göra, och lyssnade på vad min kropp sade åt mig att göra. Ingen mer högskola. Jag var färdig med allt pluggande och fann mig nu i att gilla läget. Jag förstod att jag var tillräckligt kompetent för att lära mellanstadieelever vardagsengelska, utan att ha ett papper på de där 30 högskolepoängen i engelska.
Jag var hemma några dagar och lät det kvinnliga hormonet östrogen återta kontrollen över min klimakteriebesvärade kropp. Jag lät kroppen bestämma över den mentala viljan, och det kändes så skönt. Jag var helt övertygad om att jag inte ville mer. Jag orkade inte mer. Jag bestämde mig för att gilla läget som det var. Jag bestämde mig för att jag helt enkelt var good enough.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar