Torsdagen den 1 mars 2012 träffade jag ägaren av Konstnärsbutiken Aqua på Trotzgatan i Falun. I 17 år har Aqua funnits och sett till att dalakonstnärer, etablerade eller hobbymålare, fått möjlighet att köpa de varor som de behövt för att utöva sitt yrke eller sin hobby. Alla konstnärer åker inte till Stockholm för att handla. Alla hobbymålare handlar inte på färghandeln för att kunna utöva sitt hobbymåleri. Många i Dalarna har åkt till Aqua konstnärsbutik i Falun för att köpa det de behövt. Inte jag, för jag har passat på att handla det jag behövt för mitt akvarellmåleri på Kreatima i Stockholm, när jag ändå varit där och pluggat.
Eva Sandström och jag kom den 1 mars 2012 överens om att jag skulle ta över hennes butik. Jag kunde inte ta över butiken i Falun, eftersom hennes hyreskontrakt på Trotzgatan 3 gick ut den 31 mars. Jag fick erbjudandet att köpa namnet på butiken, hennes resterande varulager och en del av hennes inventarier i Falubutiken. Kan man få ett bättre erbjudande, när man älskar allt som har med konst och handens kreativa arbete att göra? Kan man få en bättre språngbräda ut i livet när man är ganska trött på att hålla tusen bollar i luften samtidigt under dagarna? Kan man få ett bättre sätt att göra något annat i livet när man har fyllt 50 år och undrar vad man ska göra med resten av sitt liv?
Ett sådant här erbjudande kommer bara en gång i livet. För mig var det erbjudandet dessutom helt perfekt i tid i mitt liv. Det kunde faktiskt inte bli bättre, eftersom våra barn börjar bli stora (de är ju faktiskt 22, 20 och 11 nu), jag har växt som person sedan den stora krisen i mitt liv tog sin början 2009 (utbrändheten som jag berättat om) och jag verkligen gång på gång undrat vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag har inte kunnat se mig själv som lärare tills jag fyller 65. Då skulle jag hellre sälja grönsaker på torget. Jag är klar med läraryrket, helt klart.
Egentligen var det bara slumpmässiga händelser under några få veckor som fick mitt liv att ändra riktning. En elev som inte fungerade strax före sportlovet. Ett telefonsamtal hem på eftermiddagen till elevens förälder där jag tydligt markerade att agerandet hos eleven inte var acceptabelt. En förälder som överreagerar över hur jag framförde mina åsikter per telefon. Ett telefonsamtal från föräldern till rektor dagen därpå. Ett samtal med rektor samma dag om hur vi som lärare på ett milt och vänligt ska framföra klagomål av detta slag till berörda föräldrar.
Efter dessa händelser kände jag att jag fått nog av allt som vi lärare ska klara av. Blir vi upprörda, ska vi vara trevliga och glada när vi ringer och framför klagomålet, inte tydliga och klara över vad som faktisk är OK och vad som inte är OK under en skoldag. Det är inte OK att vara rak och bestämd på rösten. Då skäller vi, och det får vi inte göra. Tydligen var det det jag hade gjort, enligt föräldern. Jag får väl hålla med då, det kanske lät som om jag skällde. Men så såg jag inte på saken då, och så ser jag inte på saken nu. Jag framförde mitt budskap, och jag förväntade mig en ändring av elevens beteende. Ganska enkelt om man förstår de spelregler som gäller i skolan. Men det köpte inte föräldern, utan hon var tvungen att markera att jag hade gått över gränsen i det här fallet. Inte hennes son. För sonen kan naturligtvis inte göra fel. Det kan bara läraren. Vilken i detta fall var jag och ingen annan.
Men resultatet blev att jag tydligt och klart kände att det får vara bra nu det här med läreriet. Det var dags att ta tag i livet och komma därifrån. Och det på allvar.
Någonstans i mitt bakhuvud fanns vetskapen om att Aqua konstnärsbutik fanns till salu. Jag var där och handlade ett skissblock efter en krokisittning på Dalarnas museum den 31 januari. Överallt i butiken fanns det skyltar om att allt reades ut med 15 % rabatt, eftersom butiken skulle upphöra. Jag såg skyltarna, men tog inte till mig budskapet. Jag hade hört av en barndomskamrat som målar aktivt att butiken funnits till salu ute på Blocket i två år. Men jag hade inte tagit det till mig. Jag hade hört av en målarkompis i min akvarellgrupp att den bästa konstnärsbutiken med det bästa sortimentet fanns i Falun, och att det var värt tiden att göra ett besök. Jag hörde, men tog inte det till mig.
Förrän allt detta med telefonsamtalet strax före sportlovet. Där någonstans kände jag att allt det här omöjliga någonstans måste ta slut. Jag hade fått nog av allt detta negativa som gång på gång hände mig i kontakten med dessa evigt curlande föräldrar. En förälder ska kunna sätta stopp för sitt barns felaktiga beteende, genom att säga till läraren att de har hört vad som hänt, och bekräfta att det inte är OK, det deras barn har gjort. Sedan är det upp till föräldern att ta tag i uppfostrandet där hemma, inte jamsa med och tycka att det hela var lärarens fel alltsammans. Det är så lätt att skylla sina barns felaktiga beteende på andra runtomkring. Men så fungerar det faktiskt inte.
Tro mig, jag vet, eftersom jag haft ett sådant barn, som ständigt försökt tänja på regelverket, både hemma och i skolan. Han har inte fått något utrymme för detta, vare sig hemma eller i skolan. Om både förälder och lärare är överens om detta, då fungerar kontakten mellan hem och skola, samtidigt som mentorn och föräldern får en fortsatt bra kontakt, både under utvecklingssamtalen och vid telefonkontakter. Då kan båda parter vara ett bra stöd för barnet under uppväxten. För livet går inte smärtfritt rakt igenom. Ibland är det tufft. Jävligt tufft!
Då står jag alltså där, den första dagen på sportlovet 2012, och vet att det här eviga tramset måste få ett slut. Jag vet att jag inte längre orkar ta allt detta med föräldrafostrande en gång till. Jag känner mig helt övertygad om att jag inte längre orkar. Jag har fyllt 50 år, och jag orkar inte uppfostra barn och föräldrar så mycket längre till. Det är 27 år sedan jag började arbeta med barn. Det är 18 år sedan jag började arbeta som lärare. Någonstans får det vara bra, och i mitt fall var det nu. Punkt slut.
Någonstans dyker all denna bakgrundsinformation upp. 18 år som lärare. Det finns en konstnärsbutik till salu. En konstnärsbutik i Falun lägger ner den 31 mars. Butiken är till salu. Gör ett försök att köpa butiken. Butiken är till salu. Det är dags att göra något annat nu. Det är dags att köpa butiken. Konstnärsbutiken. Nu. Innan det är för sent.
Därefter SMS:ar jag febrilt med min barndomskamrat om försäljningen av butiken, telefonnumret till ägaren, och får massor av information som jag behöver. Jag får inte tag på Eva, men jag ser till att jag skickar en intresseanmälan via mail. En seriös intresseanmälan, där jag ber henne ta kontakt med mig. Vilket hon gör, och vi bestämmer oss för att träffas den 1 mars 2012. Det är den dagen som förändrar mitt liv. Den dagen som innebär att jag köper en butikslogo och ett butiksnamn. Den dagen som gör mitt liv så fantastiskt roligt igen. För nu ser jag inte bakåt. Bara framåt. Så det är så det är just nu. för mig. Full fart framåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar