Det var bara en dag kvar att jobba, fredag, och det var ju en enkel match. Om inte bara inte hade funnits. För jag visste ju inte den där morgonen att det inte skulle bli någon Elvis-imitation för min del, ingen fest, inget jubilerande, ingenting. Bara för ett ynkligt litet pappers skull så missade jag hela festen...
Fredag morgon. 32 barn satt runt den röda mattan i klassrummet. Min kollega höll alltid i samlingen på fredagarna. Jag hade plockat ut något barn och jobbade med några matteövningar, min andra kollega höll på att gå igenom elevernas kontaktböcker och mappar med läxor. Alla utvecklingssamtal var klara för hösten, jag samlade nu bara in alla underskrivna Individuella Utvecklingsplaner, IUP:er, för kopiering och inplacering under rätt flik i elevpärmen. Enkelt! Jag var glad, det var nästan helg, och jag skulle gå på fest med många av mina olika roliga och glada kollegor. Det var vi personal som stod för underhållningen, och många hade lagt ner mycket jobb på sina olika rollfigurer, musiker från olika tidsepoker.
Som vanligt får jag en hög med kontaktböcker och mappar att skriva några rader i. Det kunde vara ett tandläkarbesök, det kunde vara en läxa som någon inte har hunnit titta på, saker som jag lätt kunde svara på
med ett par meningar, inget jobbigt alls. Det var bara det att det inte alls var så lätta saker i en av mapparna den här gången. Ett papper fyllt med röda, ilskna bokstäver, överkryssade överenskommelser och ett ilsket kort meddelande tvärs över arket:
DET HÄR HAR VI INTE KOMMIT ÖVERENS OM!!!!!!!!!!!!!!!!!
I min glada fredagsstämning stirrar jag på papperet där det ligger där framför mig. Först förstår jag ingenting. Vadå kommit överens om? Sedan ser jag att det överkryssade är en elevs IUP, och jag ser min egen handstil under den ilsket skrivna texten. Jag tror jag nästan slutade andas, men jag minns att jag river åt mig IUP:n och går bort till personalrummet. Jag måste få tag en telefon. Jag måste få tag på min rektor. Vad jag gör jag nu?
Sedan minns jag bara fragment av resten av dagen. Jag minns en kollega som läser IUP:n, ruskar på huvudet och undrar varför föräldrarna har reagerat som de har gjort, "det är väl inga konstiga saker som du har skrivit i IUP:n?" "Hur kan man som förälder reagera så här?" Jag minns att rektorn sade i telefon att jag inte behövde skriva en ny utvecklingsplan tillsammans med föräldrarna, en IUP var ju faktiskt skriven, och det skulle räcka. Att vi inte var överens om innehållet, det kunde ju inte lastas på mig.
Det är lätt att säga så här efteråt, att jag bara skulle ha ryckt på axlarna, ruskat på huvudet, och gått på festen på kvällen, och haft en riktigt roligt kväll iklädd Elvis-utstyrsel. Men det gjorde jag inte. Jag kände mig totalt misslyckad, jag blev helt knäckt av denna rödmålade utvecklingsplan om låg framför min näthinna hela kvällen. Det spelade ingen roll hur många som sade till mig att jag inte skulle bry mig om det hela, det spelade ingen roll hur många som tyckte att jag skulle gå på festen och ha en trevlig kväll. Jag fixade det inte, det var bara för mycket. Jag var djupt kränkt, och tårarna ville inte sluta rinna. Det blev en kväll hemma framför TV:n i stället, snörvlande och gråtande.
Men jag glömmer aldrig kvällen, då jag skulle ha kört "A little more conversation" med Elvis-kläder och gitarr på magen. Jävlar vad det skulle ha svängt loss bland tallrikarna på Vägverkets restaurang.
http://www.youtube.com/watch?v=Zx1_6F-nCaw&ob=av2n
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar