Ett politiskt beslut som ledde till ett personligt viktigt beslut

... det som jag vill säga med det som hände mig efter introduktionen på Högskolan för ett år sedan, är att politiska beslut på hög nivå, faktiskt kan leda till att de som måste leva efter beslutet, måste lämna sitt arbete så att de inte blir sjuka.

1) Jag undervisade i engelska i åk 5, men ansågs som obehörig, trots att jag har grundskollärarexamen i årskurs 1-7, samt flera påbyggnadskurser ovanpå det. Jag har totalt över fyra års heltidsstudier på högskola och universitet med pedagogisk inriktning.

2) Riksdagen beslutar att alla lärare som undervisar på grundskolan måste vara behöriga i alla ämnen de undervisar i. Denna fortbildning ska vara klar 2015.

3) Jag undervisade förra läsåret 2011-2012 i matte i åk 4-6, NO i åk 4-6, idrott i åk 3-6 samt engelska i åk 5. Sammanlagt blev det mycket som jag behövde läsa in för att fortsätta att undervisa på mellanstadiet. Min examen är inriktad emot svenska, SO och bild, där jag är fullt behörig att undervisa i upp till och med årskurs sju.

4) Detta innebar att jag skulle läsa in alla dessa ämnen på min fritid fram till och med 2015. Jag beslutade mig för att börja med engelskan, eftersom det ämnet ligger mig varmast om hjärtat.

Vilka arbetsgrupper skulle acceptera att all fortbildning sker på arbetstagarnas egna fria tid, efter långa arbetsdagar, efter ett fullgjort heltidsjobb?

5) Jag hittar en utbildning på närmaste högskola, kommer in, köper in litteraturen, och påbörjar kursen på kvartsfart. Engelsk grammatik, 7,5 högskolepoäng.

6) Min kropp säger ifrån och jag sjukskriver mig på grund av hjärtflimmer och hög puls. Jag inser att det jag har framför mig är omöjligt. Läkarna skriver ut östrogen och ber mig vara hemma några dagar för att få ner den höga hjärtfrekvensen.

7) Två månader senare säger jag upp min tjänst i grundskolan. Jag beslutar mig för att köpa en butik som är till salu, och jobba med min egna verksamhet i stället för att vara kommunalt anställd.

8) Jag går en Starta Eget-kurs under våren 2012 och påbörjar arbetat med att starta upp butiken.

9) Den första juni 2012 arbetar jag min sista dag som lärare i grundskolan.

10) Jag har besökt skolan en gång efter sommaren. Vid det tillfället drabbades jag av akut andnöd, hjärtklappning och magkramp. Efter tio minuter fick jag nog, och gick därifrån.

11) Jag kommer inte att återvända till den svenska grundskolan.

I samma stund...

...som detta med Trotzgatan 3 händer i den konstnärliga delen av mitt liv, går mitt yrkesliv in i en helt ny fas. Jag får svåra hjärtproblem. Jag hade skrivit in mig på Högskolan i Falun för att komplettera min lärarbehörighet. Jag saknade poäng i engelska för att få undervisa i det engelska språket. Jag saknade alldeles för många poäng i engelska för att få undervisa i åk 3-6, enligt de nya direktiven från Skolverket. Jag som alltid hade haft lätt för att lära mig nya språk, snabbt lärt mig nya ord och begrepp, och hört en röst i mitt inre som bekräftade vad som är rätt eller fel.

Under gymnasiet jobbade jag inte tillräckligt hårt för att få toppbetyg i engelska, men sopade mattan när vi kom till de centrala proven i åk 3. Full pott, med andra ord. Men ett bra betyg i engelska från gymnasiet kan man inte leva på hela livet. Jag insåg att jag måste läsa in 30 högskolepoäng engelska för att få fortsätta undervisa i det ämne som jag tyckte allra bäst om. Jag sökte därför in på en högskolekurs i engelska hösten 2011, och kom in på en enstaka kurs i engelsk grammatik. Sju och en halv poäng.  Enkelt. Undervisning på Högskolan varannan fredag eftermiddag, resten hemstudier. Helt OK, tyckte jag, det fixar man om man är motiverad och vill fortsätta med det som känns kul.

Men...

Min kropp tyckte att det blev för mycket. På väg hem från Falun efter första föreläsningen i slutet av januari 2011, sade den stopp och belägg. På hemvägen hade jag svårt att andas, och fick en sådan hjärtklappning på väg hem i bilen, att jag fick stanna på en parkeringsplats efter vägen. Jag var tvungen att sitta still en stund, att andas lugnt, allt för att få hjärta och kropp att lugna sig. Jag hade ju ägnat hela jullovet åt Bodil Jönssons två böcker om tid och ställtid, och kände att jag inte kunde få till den tid som denna kvartskurs på Högskolan krävde.

Min kropp däremot krävde ett läkarbesök, eftersom hjärtklappningen fortsatte. Ett läkarbesök som blev tre olika läkarbesök, och som fastställde att jag inte hade problem med hjärtat. Det som orsakade mina hjärtproblem var däremot min kropps brist på östrogen, kombinerat med psykisk stress. Recept skrevs ut på en östrogendos som skulle lugna min oro, och sjukskrivning i några dagar för att komma ner till ett normalläge igen. Efter tre timmar med den nya medicinen, kände jag hur kroppen slappnade av, och hjärtat åter började återfå en lugnare rytm. Jag kunde börja slappna av, och jag insåg att den där engelskakursen kunde fara och flyga.

För första gången i mitt liv, struntade jag i vad jag borde göra, och lyssnade på vad min kropp sade åt mig att göra. Ingen mer högskola. Jag var färdig med allt pluggande och fann mig nu i att gilla läget. Jag förstod att jag var tillräckligt kompetent för att lära mellanstadieelever vardagsengelska, utan att ha ett papper på de där 30 högskolepoängen i engelska.

Jag var hemma några dagar och lät det kvinnliga hormonet östrogen återta kontrollen över min klimakteriebesvärade kropp. Jag lät kroppen bestämma över den mentala viljan, och det kändes så skönt. Jag var helt övertygad om att jag inte ville mer. Jag orkade inte mer. Jag bestämde mig för att gilla läget som det var. Jag bestämde mig för att jag helt enkelt var good enough.

Besöket på Trotzgatan

Nytt år. Nya tankar om tid och framtid. Vi närmar oss den 31 januari, det var den dagen för ett år sedan som hela den här sanna historien om mig och AQUA Konstnärsbutik började. Allt började med ett ordinärt krokibesök på Dalarnas museum lördagen den 31 januari 2012.

Jag har alltid gillat att teckna och skissa, men det här med att skissa människor har varit rätt svårt och komplicerat. Min kompis Lena från Avesta hade sagt åt mig gång på gång att jag borde följa med på krokiteckning i Falun. Så långt är det ju inte mellan Falun och Borlänge, så under hösten 2011 började jag att åka in till museet för att delta i krokisittningarna.

Nakenteckning, kan det vara något det? Det är kul, jag lovar. Särskilt med ett stort A3 block i bra kvalitet, och kol att teckna med. Wow, vad det känns proffsigt att sitta där och skissa av modellen tillsammans med andra intresserade. Ben, rumpa, axlar, underarmar, fingrar, nacke, det är faktiskt som om man ser dessa kroppsdelar för första gången. Jag har ritat människor, men med kläder på, och då behöver man inte vara så exakt i rörelserna för att få till den rätta snirklingen runt höfter eller axelpartier.

Efter sittningen är man ganska utpumpad mentalt sett. Jag såg att jag bara hade några få ark kvar i mitt skissblock, och jag ville direkt ha ett nytt. Clas Ohlson inne i centrum säljer visserligen skissblock, men även Aqua Konstnärsbutik nere på Trotzgatan 3. Min målarkompis Ann hade många gånger pratat om Aquabutiken, och hur kunniga personalen i butiken var, och hon menade att det var väl värt ett besök att gå dit och titta på deras sortiment.

Tillsammans med min målarkompis Lena från Åselby, lägger jag in en spurt för att hinna till butiken innan de stängde klockan två på lördagseftermiddagen. Krokin slutade två, så det var alltid svårt att få till det där besöket på Aqua efter krokisittningarna. Jag visste inte var Trotzgatan låg, Lena hade en diffus gissning, men sagt och gjort, vi låg på som två streck nere i Faluns centrum för att hinna i tid.

Dörren flög upp, och så stod vi där med andan i halsen fem minuter efter två en kall lördagseftermiddag i slutet av januari. Bakom disken stod en äldre dam och log lite blygt åt oss, hon såg inte ut att ha någon brådska att stänga, så vi log tillbaka och undrade om det var öppet. Givetvis var det fortfarande öppet.

Vi såg oss omkring. Härligt! Färger, penslar, pennor, kritor i ett överflöd som gjorde att jag bara rös av välbehag. Men... Överallt i butiken satt det lappar om att varorna såldes ut med 15% rabatt? Va?  Skulle butiken skulle upphöra den 31 mars? Vilken otur. Här hade vi äntligen hittat till en riktig godisbutik, och så skulle butiken stänga ner om två månader. Hur det kan vara egentligen... Inte mycket att fundera över, jag hittade mitt skissblock och några rejäla bitar med svart kartong som jag kunde montera upp bilder på. Inte någon storshopping direkt, men det gav mig och Lena ändå en första överblick av vad som fanns i butiken. Vi betalade vad vi hade hittat, och gick därifrån, ivrigt pratande om vad som fanns att köpa i butiken. Men det var ju lite bråttom ändå, eftersom den snart skulle stängas ner. Det fick bli fler besök före den 31 mars, det var vi överens om.

Ett djupt fall, men skrovet höll för påfrestningen

Hals över huvud lämnade jag alltså den offentliga sektorn, med det enorma atlantångarperspektiv som en så kolossal företeelse som den svenska skolan är, för att hoppa rätt ner i galen tunna. Galen och galen, jag vet inte vad kultursektorn kallas, men det känns ganska galet, så här tio månader efter mitt beslut att hoppa ner i den livbåt som kallas kulturliv.

Många tyckte att jag var modig, några tyckte säkert att jag inte var riktigt klok, andra uppmuntrade mig, och de allra flesta höll med mig om att jag tog rätt beslut som lämnade det skepp, som jag anser snart kommer att sjunka.

När flera kunder kommer in till butiken och handlar, passar de på att fråga hur det går för butiken. Jag säger som det är, att jag jämför mitt företag med den tyska filmen Das Baat från 1981. Det är nog inte många som förstår vad jag menar, men de som sett den fantastiska filmen, förstår nog min anspelning. I filmen får tittarna följa en tysk besättning under andra världskriget, som har allt annat än en trevlig upplevelse att dela. Under en krigsdrabbning, måste besättningen låta den tyska u-båten sjunka nedåt, nedåt, ner i djupet, ner på djupaste havsbotten för att undkomma angreppen från de allierade. Medan u-båten sjunker och sjunker tror inte besättningen att den kommer att hålla för ytterligare påfrestningar, då den sakta men säkert börjar att gå sönder, på grund av trycket utifrån. Men så, stannar u-båten, den håller för påfrestningarna, som det djupa fallet utsatt plåtskrovet för. De är räddade!

Det är där jag befinner mig just nu. Längst nere på bottnen, med min tyska u-båt, och nu håller jag andan. Företaget och jag har fallit, fallit, djupt ner på bottnen, men vi stannar där ett tag nu, så att vi kan andas ut ett tag. Jag lovar att vi kommer att klara ut det hela, för vi har en mängd lösningar i beredskap för att rädda oss upp till ytan igen. Triumfkort i rockärmen eller vad man nu kan kalla det, det som nätverkandet och kursdeltagandet i kultursektorn har gett mig.

Skruvar och nitar har knakat och knirrat under det djupa fallet, men med god manövrering och tålamod, hittade u-båten en god plattform att utgå ifrån för att arbeta företaget uppåt igen. Det ska gå det här, jag lovar!

http://www.imdb.com/title/tt0082096/

Tillbaka igen med ny syn på livet

Det här med att bli företagare och att livnära sig på de inkomster som jag själv kan dra in till mitt bolag, är en helt ny upplevelse för mig. Jag som aldrig varit arbetslös, alltid haft anställning, alltid haft en lön, står nu på andra sidan och ser plötsligt världen ur företagarperspektiv.

Plötsligt har en värld, där jag tagit allt för givet som anställd, som regelbunden lön och pensionsinsättningar varje månad, ställts på ända. Ingenting är längre som förut. Det är jag själv nu som ska se till att det strömmar in pengar i företaget, så att jag kan betala företagets fakturor och eventuellt se till att även jag får lite lön för mödan. Än så länge har det varit fakturorna som blivit betalda, själv har jag bara kunnat ta ut någon tusenlapp här och där, när möjlighet funnits. Ingenting av det självklara är självklart längre. 

Varför ska det vara självklart att få ett arbete? Varför ska det vara självklart att kunna ta ut en lön? Varför tror alla att ett företag kan generera en inkomst till den som arbetar där, när utgifterna är större än inkomsterna?

Jag arbetar hårdare än vad jag gjort i hela mitt liv, och jag har arbetat oerhört hårt i mitt tidigare yrkesliv också. Många ser med förakt på pizzerior och butiker som sköts av invandrare, att det är de som tar över våra butiker och rörelser. Gör inte det, det är ett oerhört tufft och hårt liv att försörja sig själv med eget företag, ekonomin är A och O, det finns inga andra vägar uppåt. Det gäller att vara påhittig och hela tiden hitta nya vägar till nya inkomster. Det finns inga skattemedel som kan rädda företaget, det finns inga garantier att just den här dagen kommer att inbringa någon som helst inkomst. Samtidigt som just den här dagen kan ge kassan flera tusen i inkomst.

Jag är ändå oerhört lycklig, piggare än på många år, och njuter av mitt liv som egenföretagare och att vara min egen chef. Det finns ingen som bestämmer vad jag ska göra med min egen tid, inga riktlinjer som pekar ut vad som måste rymmas inom arbetstiden, det finns inga arbetskamrater som gnäller över hur usla arbetsvillkoren är.

Det är jag som bestämmer var jag vill lägga min tid. Det är jag som vänder mitt företag dit jag vill, och satsar på de aktiviteter som jag vill lägga min kraft på. Jag älskar mitt företag och mitt liv just nu, trots att jag aldrig har några pengar. Det känns märkligt, men så är det.

Så...

... är det augusti och jag har jobbat varenda dag sedan mitten av april. Det gör mig ingenting, för det är så fantastiskt roligt!
Att vara egen företagare har sina fördelar, det inser jag nu. Att jobba för sig själv, dra in sina egna inkomster och fatta sina egna beslut utan att behöva fråga någon. That´s cool!

Positiva möten i min butik

Fördelen med att ha bytt karriär, att lämna lärarjobbet och satsa på något eget, är att jag nu har gett mig in i en bransch där positiva krafter ligger i fokus. Att skapa, måla, utveckla sitt konstnärsskap, ger positiva människor som bubblar av glädje när de besöker mig och min konstnärsaffär.

I skolan var det inte så ofta jag möttes att denna bubblande glädje, oftast var det gnäll och beklaganden över att det var jobbigt att vara i skolan, att behöva lära sig något, att anstränga sig och koncentrera sig. Jag hoppas att jag slipper höra det gnället i fortsättningen nu.

Det är en fantastisk gåva att få leva och att utvecklas. Det är synd att många elever i skolan inte har förstått det, utan i stället utvecklar en negativ gnällrutin, där det mesta är tråkigt.

Men hos mig i butiken är det inte tråkigt. Här vilar inga tunga tankar. I min konstnärsbutik fladdrar lycklighetsmoln runt och gör alla glada. De molnen vill jag dela med alla. Välkomna in!