Mindfulness på schemat - att lära sig av hantera sin stress för livet

Jag har insett att jag har ett oerhört stressigt yrke. I en undersökning som TCO nyligen har gjort har det framkommit att lärare arbetar mest övertid och har minst möjlighet av alla tjänstemannagrupper att påverka sin arbetstid. Det visar en statistiksammanställning som TCO har gjort. Vi har svårt att släppa jobbet när vi är hemma, över 70 procent säger i undersökningen att att lärare inte kan koppla bort arbetet när de är lediga.
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2011/11/03/larare-stressar-mest

För att klara av yrket måste vi få hjälp att hantera all denna inre stress. Försök pågår på olika håll i landet, och för mig känns det viktigt att få ge hur olika skolor ger sina anställda och elever redskap för att kunna hantera situationen:

I Lärarnas Tidning nr 17, kunde jag läsa om ett nytt grepp som har lanserats på Farsta gymnasium, mindfulness på schemat. På sidan 22 i min fackliga tidskrift, kunde jag läsa om att skolan sedan 2009 har fått elever och lärare att lära sig konsten att kontrollera sin inre stress genom olika övningar. Mindfulness, medveten närvaro eller sinnesnärvaro på svenska, är ett sätt att hantera stress genom att vara fokuserad, men att ändå ha en avspänd uppmärksamhet på de egna tankarna – utan att döma och värdera. Mindfulness är inte bara en metod för att snabbt komma ner i varv. Det handlar också om att vara medveten och närvarande i vardagliga situationer.

Målet med sinnesnärvaron är att stärka jaget, att minska upplevelsen av stress och att leva mer i nuet. Övningarna har inget filosofiskt eller religiöst innehåll, och meditationen sker utan mantra. Metoden verkar minska och förebygga stress. Mindfulness har prövats i flera vetenskapliga studier som visar att träning ger positiva psykologiska effekter, till exempel i form av ett större inre lugn.
När vi blir stressade börjar vi ofta att älta saker. Målet med övningarna är att koncentrera sig på det som är viktigt och på det som vi själva kan påverka, annat måste vi lära oss att släppa problemet.

I vårt yrke finns det hela tiden en mängd saker som man kan reagera på, men det är viktigt att veta att allt går det inte att påverka. Vi måste bli bättre på att välja bort det som inte rör oss.

I artikeln är det eleverna på handelsprogrammet som får möta hälsopedagog Hanna Edgren. Efter att eleverna har tagit av sig skorna, tagit plats på varsin matta på golvet, och intagit ryggläge, så inleder hälsopedagogen med att hälsa dem välkomna.

Jag läser vidare:

"Hanna Edgren vill att eleverna tänker på ett berg. Hon uppmanar dem att tänka på bergets färg och form, hur det ser ut när solen går upp och ner, när det passerar moln och regn.
 - Om dina tankar far i väg så gör det ingenting, för dem bara tillbaka till berget igen, säger Hanna Edgren. ....  Fokus har legat på korta övningar som passar att använda i klassrummet och tanken är att lärarna så småningom ska klara sig själva. ... Några klasser har kommit till avslappningsrummet regelbundet, tre gånger i veckan under ett halvår. "

"Ett första steg är att eleverna ska förstå hur kroppen, våra tankar och våra beteenden förändras när vi är stressade.
  Nästa steg är att lära sig att hantera stressen, få distans till sina tankar och acceptera att livet inte alltid är toppen.
  - Över allt matas vi med att vi ska vara så lyckliga hela tiden. Men livet ser ju inte ut så, det går upp och ner och det är helt normalt att oroa sig över vissa saker, säger Hanna Edgren."

Två elever är intervjuade och de tycker att stunderna med mindfulness har lärt dem att känna igen stress och kunna hantera den. En av eleverna i åk 3 beskriver det så här:

" - Innan kunde jag känna om något var fel men jag visste vad det var. Nu kan jag göra en övning och försöka tänka ut hur jag ska lösa det som stressar mig. "

Det är själva lotsningen mot medveten närvaro som är målet med övningarna. Artikeln avslutas med tips på böcker som lärare kan inhandla för att jobba med stresshantering i klassen.

En annan artikel i Lärarnas Tidning den 10 juni beskriver hur lärarna på Beckombergaskolan har fått coachning i stresshantering. Där erbjöds personalen en kurs i mindfulness av sin arbetsgivare. Ett år senare tycker många att de klarar av stressiga situationer bättre. Jag citerar en bit ur artikeln som ligger ute på nätet:

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2010/06/10/mindfulness-far-larare-slappna-av

" — Det här är en jättebra skola. Alla trivs. Varje år gör vi en psykosocial enkät och vi toppar på de flesta områden. Utom när det gäller stress och hög arbetsbelastning. Där hade vi inte lika bra resultat, berättar Inger Haglund som är barnskötare på skolans fritids.

Lärarna på Beckombergaskolan är inte ensamma om att vara stressade. I en undersökning som Lärarnas tidning gjorde för drygt ett år sedan uppgav över 70 procent av Sveriges lärare att de känner sig stressade en eller flera gånger under en vanlig vecka. Lika många uppskattade att arbetsbördan ökat markant de senaste tio åren. Många upplevde en känsla av otillräcklighet, irritation, koncentrationssvårigheter och sömnproblem. ....

Kursen bestod av sju kurstillfällen, före och efter sommarlovet, med uppgifter att göra mellan varje gång och över sommaren."

" Mindfulness, eller medveten närvaro, handlar om att öka vår medvetenhet kring vad som pågår här och nu och att rikta vår uppmärksamhet mot det vi vill. Något som ofta är betydligt svårare än det låter. Den mänskliga hjärnan har en tendens att antingen vilja uppehålla sig i det som varit — förlora sig i minnen eller älta ouppklarade saker — eller tänka framåt — genom att drömma eller planera.

För att träna sig i att vara närvarande i nuet fick lärarna på Beckombergaskolan en rad övningar som efter hand har utvecklats till verktyg att ta till i vardagen:

ANDNING. Andas och går igenom hur det känns. Börja med magen och går vidare upp i lungorna till näsan.

KÄNNA. Bli mer uppmärksam på dina tankar och känslor.

SMAKA. Hur smakar ett äpple egentligen?

LUKTA. Känn dofter.

NJUTA. Ta tid att njuta av ledigheten i sommar.

FOKUSERA. Koncentrera dig på en daglig rutin — som att borsta tänderna och känna hur det känns i munnen, eller äta en frukt och verkligen känna alla smaker.

.........

I artikel kan vi läsa hur en av kursdeltagarna, Nahid Ayat,  försöker hitta till en lugn andning när hon känner sig stressad. Är hon hemma och kan lägga sig på sängen, gör hon i stället något som hon kallar för en kroppsscanning. Hon börjar nere vid tårna och fokuserar sedan på kroppen bit för bit upp till huvudet.

— När jag blir stressad börjar jag ofta att älta saker. Nu tycker jag att jag lättare kan koncentrera mig på det som är viktigt och på det som jag kan påverka, annat kan jag släppa, säger Nahid Ayat."

Det här verkar fungera, och är något som jag vill ta till mig i min läkeprocess tillbaka till en hel människa. Vi får väl se vad som händer, jag vill nu beställa böckerna som visar vägen till ett lugnare inre liv, för att prova detta själv.

Min inbyggda känslobarometer

Det är märkligt hur det har blivit. Jag har under årens lopp blivit allt bättre på att läsa av människor. Träffar jag en människa, pratar en stund med den, känns det som om jag vore en spårhund. Några minuters samtal och min människobarometer är på och analyserar. Det här är ingenting som jag vill ska hända, men det händer hela tiden. Varje dag, året om.

Denna avkännare kan nosa upp minsta lilla vibration av osäkerhet eller lögner. Efter alla år som lärare har jag märkt att min lögndetektor är alltid på, min vibrationsdetektor likaså. Det är säkert en egenskap som jag har utvecklat genom åren i yrket, vi måste lära oss att tyda barnen för att försöka förstå vad de tänker och känner, se deras känslospel för att veta om vi kan gå vidare eller om vi måste backa. Att vara pedagog är ett finlir som en urmakare, fast på det känslomässiga planet. Det gäller att hitta luckorna hos barnen, sätta in rätt förklaring eller puff åt rätt riktning, och sedan peppa dem exakt lagom mycket.

För mycket peppning, och de vägrar fortsätta. För lite peppning, och deras intresse stannar upp. Det här lär man sig efter alla år tillsammans med olika klasser och olika elever. Genom att titta noga på eleven, betrakta dess minspel och sedan bedöma dagsläget, går det att bedöma hur mycket eller lite de kommer att jobba under dagen. Det går att se i deras ögon om de mår bra eller dåligt. Jag känner i luften om de är stressade eller lugna. Jag läser av det inre känslospelet som om det vore en klocka. Det är faktiskt väldigt märkligt hur bra jag har blivit på det här.

Detta har inneburit att jag också har blivit bättre på att läsa av vuxna också. Under ett samtal med en bekant eller en kollega läser jag av ansikten, röster och ögon. Det är otäckt vad jag kan se när jag läser av ett ansikte, jag ser osäkerhet, stress, prestationsångest och lögner. Jag ser naturligtvis också att de som mår bra innesluts av ett lugn, ett självförtroende och en god självkänsla. De utstrålar lugn och harmoni. Men även lugna och trygga människor kan visa luckor ibland. Fråga mig, jag ramlar själv ner i dessa luckor när jag får för många pålagor och blir för stressad. Då rasar det mesta ihop.

Människor som inte tittar på mig när vi pratar klarar jag inte av att umgås med, det känns jobbigt. Jag förstår att det är av blyghet eller osäkerhet, men jag är inte van vid att människor inte kan titta på mig när vi möts. Barn som är blyga kan vändas till oblyghet genom uppmuntran eller humor. Vuxna är det värre med. Deras blyghet sitter väl så djupt rotad att det är svårt att förändra.

Igår träffade jag en före detta kollega. Vi pratade en stund utanför jobbet och jag blev alldeles kall inombords. Med en gång var min inbyggda känslobarometer på. Jag kände med en gång att under hennes fasad rasar ett inre krig. Efter bara några minuter kunde jag konstatera att hon inom en snar framtid kommer att gå in i väggen, jag lovar. Hela hon var som ett darrande blad, trots att hon gång på gång förklarade att hon hade det jättebra på det nya jobbet. Det är lugnare där, i skolan var det ju så stressigt att jobba.
- Vi är tre som jobbar med barngruppen, och all planering ligger inte på mig. Det är skönt.

Jag ville krama om henne och be henne att varva ner, inte ta på sig extrauppgifter och bara glida med de andra. Men hon bedyrade att allt det där extra gjorde hon bara för att det var så kul med att vara med i projektgrupper, att se förändringarna växa fram och se hur mycket bättre barnen skulle få det.

Jag förstår henne, jag tar ju också alltid på mig extrauppgifter för att jag tycker om att lära mig nya saker. Jag älskar känslan av att kunna behärska ett helt nytt område, även om jag håller på att stressa ihjäl mig för att nå den lyckokänslan. Likaså var det med henne. Det går inte att säga till en sådan kreativ människa, som min tidigare kollega, att hon måste varva ner. Hon lever för att göra ett bra jobb, hon älskar känslan av att lyckas med nya utmaningar och att arbeta hårt. Jag förstår henne, för hon är en sådan som jag är, en sorts tvillingsjälar. Och jag vet att vi som föds med dessa egenskaper förr eller senare brinner upp eller ger upp. För vi kan inte reglera all vår brinnande energi som andra kan, utan vi jobbar på i någon sorts glädjeeufori tills vi kraschar. För vi älskar att arbeta och vi älskar att prestera bra ifrån oss. Ingen kan ta ifrån oss den glädjen. För utan den skulle vi nog helt enkelt slockna och försvinna in i någon sorglig passivitet utan livsglädje. Så frågan är då, vem vill leva ett sådant liv?

När livet är lite upp och ner och hit och dit - då gäller det att rulla bollen vidare

Jag nämnde förut att jag känner några andra som också har blivit utbrända. Jag skrev också att vi känner en vänskap som kan beskrivas som djupare än andra vänskapsförhållanden, tack vare att vi sitter i samma båt. Vi inleder alltid våra möten med frågan:
  - Hur är det nu?
Med den frågan är det inte frågan om den vanliga standardfrasen när man möter någon bekant:
 - Hur är läget?
Den senare frågan vill bara få svar på frågan hur den andra mår kroppsligt. Det är sällan jag får den frågan av någon annan i den utbrända skaran, nej vi undrar om andra saker.

När jag möter någon annan tidigare utbränd person vill jag ställa frågan om hur det är med symptomen som vi delar, som inga andra vet om. Jag är medveten om att inte alla delar samma symptom, men oftast har vi liknande kroppsliga och mentala reaktioner. För min del gäller det symptom som till exempel sömnlöshet, hjärtflimmer, humörsvängningar, och en annorlunda känsla inombords.

Oftast är svaret:

  - Upp och ner, du vet hur det är.

Då vet jag hur det är, för det är precis så det är. Uppåt för det mesta, och sen, nattsvarta dalar när allt känns fel och världens alla problem tynger oss. Hur ska det gå för världen? Hur ska vi kunna överleva på den här planeten? Hur ska vi rädda miljön? Hur ska vi ha en rättvis fördelning av jordens resurser? Hur ska vi få ekonomin att gå ihop? Hur ska vi hinna med det vi vill få gjort, innan... Det finns enorma problem att fundera över, det är inga problem att hitta dessa i livet, det är bara att slå upp morgonens tidning.

Ibland är svaret:

 - Toppen!

Då är det också så det känns, ingenting känns svart och dystert, allt går att fixa och allt känns faktiskt så då.

I natt har jag inte sovit så värst bra. Jag har legat och funderat över ett mejl som jag skickade iväg under gårdagen, ett mejl som gjorde att jag kunde släppa en bit av ett tungt ansvar som mentor. Jag hade formulerat tre bärande frågor till min chef, hittat länkar och hänvisningar till våra lagar och förordningar för att ge ett djup åt frågeställningarna, för att sedan kunna dela med mig av min oro och min förfrågan vidare uppåt i hierarkin.

Orsaken till att jag inte kunde inte sova var inte negativ, tvärtom, jag kände mig lättad. Jag låg och tänkte på hur bra det kändes att ha delegerat ett ansvar vidare till nästa instans. Mina frågor i mejlet kanske leder någonstans, det kanske stannar där det är, men det kändes oerhört bra att lyfta en del av ansvaret från mina axlar på ett genomarbetat och professionellt sätt.

Jag har levt så länge nu att jag tycker att det jag säger är genomtänkt och professionellt, jag upplever att människor lyssnar på vad jag har att säga, och jag upplever att jag har fog för mina uttalanden. Det jag väntar på nu är någon form av feed-back. Tänker jag rätt i det jag så ihärdigt vill få fram i mina uttalanden, både skriftliga och muntliga?

Men nu är bollen kastad, och jag inväntar ett svar. Det känns väldigt skönt.

Så just nu skulle jag ge svaret att allt är bra. Det känns skönt att kunna svara så.

Vad gör man egentligen med all uppdämd inre ilska?

Det är inte fint att vara arg. Ilska tyder på att personen i fråga har svårt att kontrollera sina känslor, och det anses inte OK att visa känslor som en vuxen individ i Sverige. Håller ni med? Om en person emellanåt blir så där väldigt arg, exploderar för minsta lilla och beter sig allmänt otrevligt emot sin omgivning, då är man faktiskt inte helt OK. Eller? Man är nog ganska knäpp i andras ögon faktiskt.

Men om personen i fråga hade bott i Italien, hade det nog däremot varit helt OK att bli lite fly förbannad emellanåt. Att visa sin ilska i södra Europa visar bara att man är en äkta italienare och att man har ett italienskt temperament, d.v.s. hett och impulsivt. Det är inget konstigt med det, italienare får gräla på öppen gata utan att någon höjer på ögonbrynen av förvåning.

I Sverige är vi ju inte italienare, vi är ju av ett helt annat släkte. Därmed får vi inte heller visa att vi blir förbannade lite då och då. Skandinaviskt svala ska vi vara, milda och trevliga i alla lägen, även om vi är skitförbannade inuti. Vi biter ihop, vi ler milt och trevligt, trots att den inre ilskan sjuder och kokar där inne i våra innersta gömslen. Men vi får inte visa att vi blir arga utåt, utan vi väntar tålmodigt för att till slut kunna ställa till ett rent helvete där hemma, bakom stängda dörrar. Det är däremot helt OK för att vara svensk. Håller ni med?

Så här håller vi på. Vi behärskar oss och biter ihop tills vi rämnar av all den här trevligheten och till slut bara exploderar gång på gång utav minsta lilla motgång. Tro mig, jag vet. Efter min explosion på Paris flygplats, sommaren 2009, som jag har berättat om tidigare i bloggen, pyser ilskan faktiskt ur mig med jämna mellanrum. Jag har blivit helt ostyrd, jag kan vare sig stoppa tårar eller explosioner. Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt och sunt att jag äntligen direkt visar vad jag faktiskt känner.

Jag kan inte spela teater längre.

Det positiva är att jag blir så evinnerligt glad och lycklig emellanåt också. Jag kan nå sådana glädjehöjder att jag har svårt för att finna ord för dem. Jag känner att jag lever. Utan känslor är jag död. Om jag upplever starka känslor lever jag. Jag finns, jag känner och jag reagerar. Det är ett av det som är det allra bästa med att springa rakt in i väggen, trots allt. Även om det är väldigt jobbigt för omgivningen att ha en sådan explosionsrisk i närheten. Men de i min omgivning får väl gilla läget, antar jag. För att gilla läget måste ju även jag. Jag får inte tillbaka den person som jag var före 2009, och ärligt talat, det vill jag inte heller.

Sanningen om den kommunala satsningen på skolan

Sedan 2002 utser Lärarförbundet varje år Sveriges bästa skolkommuner. Rankningen ska inspirera kommuner att satsa på dem som skapar den goda skolan – elever, lärare och skolledare.

Arvidsjaur, Lomma, Piteå och Emmaboda blev alla prisade den 5 oktober 2011 när rankningen Bästa skolkommun 2011 offentliggjordes. På internationella lärardagen den 5 oktober delade Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén ut diplom och blommor till dessa fyra kommuner. Givetvis var utbildningsminister Jan Björklund på plats när Lärarförbundet presenterade Bästa skolkommun 2011.

Årets rankning är den tionde i ordningen och en genomgång av tidigare vinnare visar att kommuner som har satsat på en hög andel behöriga lärare och hög lärartäthet också har nått höga elevresultat vilket har givit topplaceringar. Men trots att parterna är överens om att goda resultat ska visa sig i lärarnas lönekuvert verkar inte lärarna i dessa kommuner premieras.

 

Bland Dalarnas kommuner hamnade den kommun som kom bäst på rankingplats 30, och den som kom som sämst på plats 279. Jag jobbar i den kommun som rankades som kommun 279. Vilket naturligtvis inte förvånar mig det minsta, eftersom jag har funnits på plats i kommunen sedan 1996 och sett hur skolan bantats ner för varje år, med ödesdigra resultat.

Dalarnas Tidningar har inte följt denna intressanta riksnyhet. De lokala nyhetsmedierna har inte lyckats beskriva för sina läsare hur långt ner vår kommun placerade sig i rankingen av landets 290 kommuner, och vad de innebär för de yngsta av kommunens invånare, barnen och ungdomarna. Att inte media i länet inte har följt denna riksnyhet anser jag är rent förfärligt. När listan över hur svenska kommuner väljer att prioritera skolan publicerades förväntade jag mig en stor artikel i den lokala tidningen.

Hittills har det inte kommit in något annat än denna artikel, som kom i torsdags, den 20 oktober.

Borlänges skolor ska bli bättre

BORLÄNGE Borlänge hamnade i botten när Lärarförbundet rankade Sveriges skolkommuner.
– Botten är nådd, säger Mari Jonsson (S) och utlovar bättring.
I går togs flera beslut som ska lyfta skolan i kommunen.

Barn- och bildningsnämnden har bland annat ställt sig bakom en sektorsplan med mål och strategier och en ny resursfördelningsmodell. Beslut som ordförande Mari Jonsson hoppas ska bidra till en bättre skola i Borlänge och att kommunen hamnar på en mer smickrande plats nästa gång Lärarförbundet rankar landets skolkommuner.

 

Några förändringar över en natt handlar det dock inte om, och inte heller några löften om ökad lärartäthet.

Däremot togs beslut om ett delvis nytt sätt att fördela pengar mellan skolorna. Elever med invandrarbakgrund kommer att väga tyngre när resurserna delas ut. Skolor med många barn med invandrarbakgrund kommer därmed att få ett tillskott under 2012 och ökade resurser till exempelvis studiehandledning för nyanlända.

– Med en ny resursfördelningsmodell är jag övertygad om att vi bara ska bli bättre, säger Mari Jonsson som ännu inte vet hur det slår för respektive skola.

Hon sätter också stort hopp till den sektorsplan som nämnden ställt sig bakom. Här sätter politikerna upp mål för verksamheten, till det kopplas strategier för att nå målen. De sex målen är:

1. Alla i förskolan och skolan vistas i en trygg miljö som främjar hälsa och lärande.
2. Alla verksamheter präglas av ett demokratiskt och inkluderande förhållningssätt.
3. Under åk 3 kan alla elever läsa, skriva och räkna utifrån nationellt fastställda mål.
4. Alla elever som avslutar skolan är minst godkända i alla ämnen/kurser
5. Alla föräldrar/vårdnadshavare är delaktiga i barnets/elevens utveckling och lärande.
6. Gymnasieskolans och vuxenutbildningens utbildningsutbud speglar den regionala arbetsmarknadens behov av kompetens.

Bland de strategier som kopplas till målen kan nämnas att tidiga insatser ska prioriteras och att elevhälsan ska ha ett helhetsperspektiv från förskola till gymnasieskola. Samverkan med sociala sektorn, kompetensförsörjning och IT är några av de övriga delar som nämns.
– Det är mycket nytt som är på gång för att vi ska bli bättre, säger Mari Jonsson.
Jerry Brodin 
---------------------------------------

Jag bara funderar på vad det står i artikeln egentligen??? För mig som jobbar i skolan är det som framställs i artikeln som det som våra lagar kräver av en kommun för att uppfylla lagar och förordningar.

Där står ingenting konkret om att nu ska vi i vår kommun satsa på skolan, här ska tillsättas krafttag för att förbättra vår kommunala bottenposition!  

Ska vi som är skattebetalare acceptera att vi rankas sämst av länets 12 kommuner, vi rankas på plats 279 av landets 290 kommuner,  vad gäller 14 olika kriterier vad gäller resurser / utbildade lärare / lärartäthet / friska lärare / lön / avtalspart gentemot facket / meritvärden i år 9 och behöriga till gymnasiet /behöriga till gymnasiet inom 4 år / högskolebehörighet / andel som går till högskola / samt några andra kriterier som jag inte riktigt har kläm på vad det är: Andel förskola / Meritvärde Salsa i åk 9 och i Meritvärde Salsa i gymnasiet )? Är den här placeringen verkligen OK tycker vi som bor här, vi som som betalar skatt här, vi som låter våra barn gå i skola här, vi som vill tro på framtiden i vår kommun?

Varför skriker inte fler rakt ut och protestera för våra barns vägnar? Varför tiger så många? Att tiga är att hålla med. Att tiga är att acceptera. Jag tiger inte, jag accepterar inte detta. Därför ska jag iväg och demonstrera utanför vårt stadshus den 27 oktober klockan 16.

Kom med alla ni som håller med och vill förändra vår kommunala skola!

Insändare ur Lärarnas Tidning oktober 2011 som än mer klargör vår yrkeskårs frustration

Vi har fått nog nu, så är det bara. Kommer inte vi att få en bra löneutveckling och en bättre arbetssituation än vad vi har idag kommer denna yrkeskår att snart ge upp. Ingen annan yrkesgrupp skulle acceptera att ha det som vi har det idag.

Detta inlägg fanns i torsdagens Lärarnas Tidning. Maj Stoddard beskriver på pricken hur vi upplever situationen över hela landet.

Här kommer hennes insändare som jag skriver under på, ord för ord, samt de kommentarer från läsarna som följer hennes inlägg:

---------------

Säg nej till allt skrivgöra

Den omfattande dokumentationen leder till sänkt kvalitet på undervisningen, skriver läraren Maj Stoddard.

Det talas mycket om kunskap i diskussionen om den svenska skolan. Men hur definierar man egentligen kunskap? I debatten har definitionen ofta haft fokus på den sorts kunskap som lätt kan mätas och vägas, på utantill-inlärning och enkla faktakunskaper. Min definition, där-emot, är att kunskap är förståelsen för hur saker och ting hänger ihop.

Kunskap, liksom bildning, går på djupet. Den hjälper oss att se världen med andra människors ögon, lär oss samarbeta, får oss att växa som människor och utveckla kreativitet, tänkande och empati. Lärandet är en process som ger insikter, medför ställningstagande och är en förutsättning för förändring.

Den nya tidens ordning i offentliga organisationer är att göra verksamheter transparenta och lätt kontrollerbara. Det kallas för kvalitetssäkring och är ett begrepp taget från industrin. Målet är kostnadsbesparingar, mätbarhet och effektivitet. Sven-Eric Liedman skriver initierat om denna utveckling i »Hets — en bok om skolan«.

Liedman är djupt oroad över vart skolan är på väg.

»I stället för att ge eleverna verklig kunskap ägnar sig skolan åt att mäta meningslösheter och utreda sig själv i en ständigt pågående byråkrat-karusell.« Det är en viktig bok för alla som arbetar i skolan, men också för alla som analyserar och har åsikter om skolan. Vi i skolan pratar ju om detta som Liedman sätter ord på. Vi borde prata lite högre.

Vår arbetstid fylls av administrativt arbete. Det är enkäter och formulär, rapporter och åtgärdsprogram, handlingsplaner och kvalitetsredovisningar, matriser och bedömningsunderlag. Vi skriver individuella utvecklings-planer och individuella omdömen i varje ämne, varje termin. Allt ska förnyas och uppdateras varje år och varje skola ska skapa sina egna dokument.

Problemet är att vi förlorar fokus på de stora perspektiven. Tiden räcker inte till och undervisningen och våra elevers kunskapsinhämtande kommer i andra hand. För vi vet alla att bra undervisning tar tid att planera. Det är vår planeringstid som försvinner, vilket betyder en stor kvalitetssänkning av undervisningens innehåll. Vägrar vi ge avkall på planeringen blir arbetstiden orimlig.

Motiveringen till all denna dokumentation är att den ska vara till hjälp för oss och leda till högre effektivitet, med det yttersta målet att våra elever ska lära sig bättre och stå sig i den internationella konkurrensen. Men de krav på effektivitet som nu ställs leder till en förfärande ineffektivitet och de intentioner som finns i läroplanen motarbetas av den mängd skrivuppdrag vi blir överösta med. Skolan är ingen industri och arbetar inte med att tillverka varor utan med levande människor.

Politikerna målar upp en skola i kris och medierna har överlag köpt bilden av skolan som misslyckad och lärarna som inkompetenta. De rådande makthavarna har med mediernas hjälp tagit heder och ära av en hel yrkeskår.

Vi i skolans värld har en del andra förklaringsgrunder till problemen, till exempel ekonomiska nedskärningar, friskolereformen och det fria skolvalet, lärarutbildningen, påbud från politiker som inte tar hänsyn till forskning, samt allt administrativt arbete.

Vi måste lyfta blicken över alla dessa dokument som ska skrivas. Vi måste protestera mot »kvalitetssäkringen« och vägra utföra arbetsuppgifter som sänker kvaliteten i vår undervisning, men vi måste göra det tillsammans. Det är hög tid för rösterna från klassrumsgolvet att höras i debatten.

Maj stoddard Klasslärare 4—6,

Vänge skola, Uppsala

----

Jag har kopierat och använt insändaren i sin helhet. Bilden är också tagen direkt från Lärarnas Tidnings hemsida. Här kommer kommentarerna från samma hemsida:

Skrivgöra

Det krävs många sidor text av olika slag och skrivet på dator givetvis. Ett problem som uppstår är dator. Ska jag som arbetstagare hålla med dator och uppkoppling för att kunna göra mitt jobb? Att sitta på arbetsplatsen låter sig inte göras då 5-6 personer ska dela på en dator. Arbestiden på skolan är så inrutad att tid för samplanering och reflektion får göras till allt större del på förtroendetid där det ska rymmas div annat.
Våra rektorer har rätt att lägga ut hur mycket undervisningstid de önskar (max 35/v) att lägga ut en timma extra under veckan för att rastvakta är helt ok.? Där rök ännu en planeringstid/prata med eleverna tid.
Inger Tj
2011-10-20

Säg nej till allt skrivgöra

Tack Maj, för dina ord. Du beskriver vår situation på pricken! Förutom att dokumenterandet tar tid dränerar det oss på energi. Vi talar allt oftare om detta, mina kolleger och jag. Vi känner inte samma arbetsglädje och stolthet över vår insats längre. Inte konstigt när vi inte får utrymme att göra det vi är skickliga på!
Jag tänker ofta på hur man kommer att se på den här tidsperioden i framtiden. Jag tror man kommer att säga ungefär så här: "Hur kunde de tro att eleverna skulle nå bättre resultat genom att ta bort lärarnas tid för förberedelse, analys, reflektion och planering av individuella lösningar för elever med stort stödbehov?"
Det är ju så dumt så man tror inte det är sant. Du har rätt när du säger att det är dags att våra röster blir hörda. Har du också tankar om hur det kan göras?
Bitte Wahlén, Nyköping
2011-10-21

Säg nej till allt skrivgöra

Håller med Maj fullständigt! Tänk om man användde all skrivtid till att praktiskt hjälpa barn med behov av stöd i inlärningen...
Jag har tidigare mailat om det här till både skolverket och utbildningsdepartementet. De svarade väl ungefär att det är vi själva (rektorn) som får bestämma hur omfattande vi skriver. Man ändå finns det ju en massa föreskrifter och råd om hur allt ska dokumenteras i oändlighet.
Det här är väl egentligen en facklig fråga om något.
ArianevanderLans
2011-10-21

Säg nej till allt skrivgöra

Jag kan bara till fullo hålla med om ALLT du skriver i din debattartikel. Man undrar ju när skolpolitiker och tjänstemän inser vad som händer med vår skola och det gäller ju inte bara den vanliga grundskolan, utan att detta "fenomen" finns även på gymnasieskolan och inte minst även på vuxenutbildningar.
Kunskap är något som inte är så viktigt längre att eleverna får med sig. Utan det är hela tiden ekonomin som styr. Man kan ju i samma tidning läsa om gymnasiets problem och regerings förklaring att den nya gymnasieskolan ska vara billigare och det är kanske målet med det nya gymnasiet, att bli billigare. Vad det i övrigt får för följder är kanske inte så viktigt?
Jag har jobbat i grundskolan sedan 1970 i Flens kommun och kan verkligen se hur skolan har förändrats från en skola som åtminstone försökte hålla kunskapen högt. Ambitionen fanns hos både politiker och skolfolk. Sedan kom Göran Perssons "kommunalisering" och många tyckte som jag, att det fungerade bra. Man hann göra mycket av jobbet i skolan och hade inte så mycket kvälls- och helgjobb som tidigare. Men så blev det mer och mer av allt som Maj Stoddard så tydligt beskriver i sin debattartikel och helt plötsligt var man tillbaks med ännu mer hem jobb än tidigare och många lärare började ge upp.
Jag är gift med en lärare som till skillnad från mig jobbat i de lägre årskurserna på grundskolan, även hon i Flens kommun. Hon har alltid älskat sin skola och verkligen längtan efter skolstarten efter sommarlovet i augusti och har hela tiden sagt att hon ska fortsätta efter 65 år. Nu är hon där och nu har t.o.m. hon gett upp och bestämt sig för pensionering vid 65 år.
Vi har en dotter, som även hon utbildat sig till lärare men redan efter 5-6 år på grundskolans lägre årskurser har resignerat efter en ambitiös start och är just nu på Komvux i kommunen. Många känner en uppgivenhet och det värsta är ju att det är många unga som ger upp, för det är tufft att vara lärare, inte minst i Flen med en mycket stor del invandrarbarn i våra skolor, både på gott och ont men som skapar speciella problem, som vi lärare har svårt att hantera, därför att det är många problem på det sociala planet, vilket vi lärare inte är utbildad för eller har tiden för att hantera, utan att annat blir lidande.
Att Flens kommun kommer på 277 plats bland Sveriges 290 kommuner är ju inte så konstigt att förstå men det värsta är ju att de flesta av de 276 kommuner som ligger före på "rankingen" inte heller är så "duktiga" på att ge kunskap till våra "arvtagare" och det är verkligen oroande.
Var är vi på väg Björklund??
Sören i Flen
SörenSundin
2011-10-21

Säg nej till allt skrivgöra

Tack Maj Stoddard! Du skriver vad många, många lärare tänker och tycker.
Vi har ett underbart yrke där vi vill planera lärorika och roliga lektioner.
Får vi inte tid till det växer heller inte eleverna i kunskap.
Så sätt undervisningen i centrum igen!!!
Lärare med 38 års erfarenhet
tycktill
2011-10-21

Tack, tack alla ni som

Tack, tack alla ni som kommenterat Maj Stoddards utmärkta debattinlägg! Efter många lärarår börjar jag känna mig mer än mätt på all denna dokumentation.
Med glädje minns jag hur roligt och intressant det tidigare var att planera och genomföra lektioner. Jag hade rentav tid och ork att individualisera, prata pedagogik och metodik med mina kolleger, ordna redovisningskvällar för föräldrar, ställa upp med extra tid för elever som behövde det och gå kurser för att förkovra mig.
Idag är det fortfarande roligt och inspirerande att arbeta med eleverna, men mycket frustrerande att känna mig ifrågasatt av politiker och medier som påstår att kvaliteten i skolan inte håller måttet. Vem tror på allvar att kvaliteten i skolan förbättras om jag fyller i fler papper eller sätter kryss i matriser i en dator?
Låt oss återerövra glädjen i vårt viktiga arbete!
GunillaGyllerfelt
2011-10-21

Åter till bloggandet - tack vare att jag nu känner av de varnande signalerna

Det var ett tag sen nu jag skrev i bloggen, då jag kände tydligt att behövde ta en time out ifrån skrivandet. Mycket har hänt sedan sist, både för mig själv och bland mina vänner som tidigare har drabbats av burn-out. Det är tufft att gå från ledighet till skolstart, vi i skolan har ingen mjukstart med kick-offer eller team-building i form av personalsammansvetsning i början på ett läsår. Vi jobbar efter mottot: Gå in och kör direkt den 15 augusti, lägg direkt i femmans växel, kör så det ryker, så är vi nog framme i normalfart i början av oktober. Alltid något!

Jag kände själv av inre stressande signaler för ett par veckor sedan, då jag återigen fick hjärtklappning och svårt att andas på grund av stress. Återigen hade jag tagit på mig för många måsten. Men jag är väldigt glad över att jag kan läsa av mina stressymptom i ett så tidigt skede nu, att jag inte behöver drabbas av panik eller få problem med sömnen igen.

Jag har nu lärt mig att läsa av min kropp och de signaler som visar röd flagg. Jag kan dra i handbromsen direkt när jag känner att jag börjar få svårt att andas och jag känner att mitt hjärta fladdrar som en fågelvinge innanför revbenen på vänster sida. Hjärtflimmer kallas det, och det är tydligen inte så nyttigt för kroppen, sägs det.

Från att ha jobbat halvtid i skolan och pluggat halvtid på Stockholms Universitet under förra läsåret, gick jag denna hösttermin upp i heltid igen. Samtidigt bytte jag stadie, från att under 16 år ha jobbat i en 1-2a, förflyttade jag mig upp till en 4-6a med massor med nya moment att ta in. Jag intalade mig själv att jag skulle få all den tid jag behövde för att göra denna nystart i jobbet, så jag kände mig lugn. Det jag inte visste var att vi var tvungna att köra höstens utvecklingssamtal direkt efter terminsstart, så det var bara att sätta fart också med det momentet direkt. Jag fick några pärmar med elevernas gamla IUPer, de nationella proven i svenska och matematik ifrån maj då eleverna i trean, och annan gammal skåpmat, och det låter ju inte så farligt.

Det var bara det att jag också ville dra igång med det jag hade lärt mig på universitetet. Det innebar att jag tillsammans med eleverna ville påbörja nya skrivprojekt, nya matteprojekt och att få tid att befästa mina nya färdigheter i att presentera olika montessorimaterial. Barnen skulle naturligtvis få känna att de hade lite att bita i när de flyttade upp i 4-6an. Allt på en gång. Som grädde på moset ska vi nu arbeta efter den nya läroplanen, Lgr 11, så det är ganska mycket att sätta sig in i även där.

Så för två veckor sedan förstod jag att jag inte skulle fixa allt det nya med mina elever, min nya roll som dataansvarig på skolan, mina barnteatergrupp på fritiden, min akvarellmålning och bloggandet.
Nu stod jag inför ett vägskäl, stressa upp eller stressa ner. Jag valde det senare, att stressa ner. Jag måste välja bort sådant som jag inte klarar av på grund av tidsbrist. Jag kommer att fixa det, jag vet det. Jag kan hantera min stress nu, jag hoppas och tror det. Men det beror endast på att jag för några år sedan på samma sätt drev mig till att klara allt mer och mer på allt kortare tid, utan att stanna upp och tänka över vad jag måste ta bort för att hålla ihop.

Jag skulle klara av mer och mer på kortare och kortare tid, denna tid förflöt under många år, och alla måsten blev bara fler och fler. Som den obotliga optimist som jag är, trodde jag naturligtvis att jag skulle fixa det. Det var väl enkelt? Det var ju bara att köra på, eller hur?  Så var det jag tänkte då, men så är det inte jag tänker nu. Jag vet att jag måste ta min kropps signaler på allvar, jag vet att jag måste varva ner och göra något annat som lugnar mig. Jag vet att jag måste koppla bort det som stressar mig, och i stället göra något annat som ger mig lugn. Någonting lugnande. Som att skriva. Det gör mig lugn och jag får möjlighet att reda upp mina inre tankar. Tack och lov att jag har den förmågan. Det ska jag vara evigt tacksam för.