De tydliga varningssignalerna för burnout - utbrändhet

Det känns skönt att bläddra tillbaka till mina utdrag ifrån de olika föreläsningarna från sent 90-tal, eftersom dessa utdrag bekräftar det jag förstår nu, orsaken till att jag höll på att bli utbränd. Jag ser nu tydligt att den arbetssituation och livssituation som jag befann mig i för några år sedan var helt ohållbar. Jag ökade hela tiden gasen, jag ställde hela tiden högre och högre krav på mig själv, och vem som helst kan väl förstå att det är omöjligt att bara gasa utan att bromsa.
  Det jag tydligt ser nu, så här i efterhand, det var ju att jag såg varningssignalerna, men jag struntade i dem utan att reflektera över vad de innebar.

UTBRÄNDHET / efter föreläsning av BM Kjellgren

"Definitioner av utbrändhet:
* Den gradvisa förlusten av idealism, energi och mening hos personer som arbetar i klientyrken , som en följd av deras arbetsförhållanden.   (Edelwish & Brodsky)
* De fysiska, psykiska och sociala effekter som en individ eller organisation visar när man överskridit sina gränser för mycket och för länge.   (Kohlrieser)
* Burnout är konsekvensen av en strävan att "förverkliga sig", att skapa identitet och mening i tillvaron via "verksamheter", "uppgifter" eller arbete. Burnout är resultatet av en process som visar sig i förändrat engagemang inför verksamheten  och i ändrade hållningar till omvärld, framtid och den egna personen. Processen förutsätter ett initialt aktivt förhållningssätt. Processen har en krisliknande karaktär och kan resultera i stagnation eller utveckling. Fenomenet kan ses utifrån, och har sitt ursprung i, samhälleliga förhållanden som arbetsliv, värderingar och uppfostran. (Hallsten)"

För mig som läser det här, jag som har befunnit mig mitt i lågan, känns detta som självklart. Det är precis så det är, en kraftlöshet som är total, omöjlig att besegra, omöjlig att slingra sig ur. Det spelar ingen roll vad man provar med för olika peppande kurer, som förändrad kost, mera friskvård, eller vad som än föreslås. Det finns ingen kraft kvar att ta till sig det. Det är som att läsa manualen till en ny teknisk pryl. Hur än mycket bättre ens liv ska bli med den nya prylen, så orkar man inte ens ta sig igenom manualen för att få den att fungera. Man orkar inte ens ta till sig vilka fiffiga funktioner den har. När man ser prylen känner man bara en enorm trötthet över allt nytt som ska göra ens liv så mycket bättre, och så mycket roligare. När det var som värst fick jag inte igång TV:n längre, för att det var precis då vi var tvungna att gå över till satellit eller fiber-mottagning. Jag fick be någon om hjälp, för jag fick bara upp flimmer. Jag orkade inte sätta mig ner och lära mig det nya. Det var helt omöjligt. Att bestiga Kebenekajse kändes enklare än att lära mig den nya fjärrkontrollen...

Precis så var det för mig. All min kraft bara rann ur mig, jag tappade tron på mitt jobb, jag tappade tron på mig själv, jag tappade tron och all mening med vad jag gjorde, allt kändes helt meningslöst, utan värde. Det jobbiga var att det gick så oerhört fort att jag inte förstod vad som hände inom mig.

Något som är uppenbart för mig så här i efterhand är också att det var tävlingsmänniskan inom mig som ställde till det för mig. Jag har tydligen levt efter mottot att det inte räcker med att bara vara bra, utan det är oerhört viktigt att vara bäst. Något som naturligtvis inte fungerar i alla de olika grenar som livet består av. Varför tävla i allt, när det är bättre om vi kan samarbeta oss fram till en bättre lösning, en acceptabel lösning, en helt OK lösning, som kanske inte är världens allra bästa, men som fungerar just nu? Jag har aldrig tillåtit mig själv att tänka så, att det är OK att bara vara lagom....

I den situationen är det INTE läge att kräva att individerna ska sätta sig med detta:

"Vad kan organisationen göra för att förbättra/förhindra att individerna drabbas?

* Beskriva och formulera organisationens mål. "Vad är det vi ska göra och vad är det vi gör?"
* Undersöka förväntningar och attityder hos omvärlden och jämföra med organisationens uttalade mål.
* Utveckla policy, riktlinjer, gemensamma synsätt och förhållningssätt.
* Se över regler och rutiner.

* Undersöka feedbacksystemen. "Hur vet jag att det jag gör är bra och att jag gör det på ett bra sätt?"
* Undersöka och förbättra samarbete och relationer mellan människor och grupper. "Hur behandlar vi varandra?" "Hur hanterar vi våra konflikter?"

* Granska organisationsform och arbetsbelastning. "Hur fördelar vi arbetet?" "Vem ska göra vad?"
* Stödja och medverka till fortlöpande utvecklingsarbete på personal- och organisationsnivå.
* Erbjuda handledning."

När jag ser allt det som en organisation bör göra för att få personal som mår bra, så förstår jag hur det kan bli ytterligare en belastning för arbetstagarna i en ytterst slimmad organisation. Jag får nästan ont i magen av att läsa vad vi borde ha gjort för att vi skulle må bättre. Vem skulle ha tid eller kraft att ta detta på sina axlar?Jag som inte ens kunde sätta på TV:n på egen hand längre....

Insändare i DN 29 juli 2011 som förklarar lite av vår yrkeskårs dilemma

Skriv i DN / "Läraryrket attraherar inte längre de skarpaste hjärnorna utan har för många blivit räddningsplankan när de inte kommit in på någon annan utbildning."

"Länge har attackerna pågått mot läraryrket i Sverige. Man har målat upp bilden av lata lärare som arbetar för lite och utgångspunkten är att lärare bara arbetar under sin undervisningstid och att övrig tid är inproduktiv slötid. Om denna princip också skulle gälla andra yrken där förberedelsetid och efterarbete skall räknas in i lönesättningen , skulle journalisten aldrig kunna syssla med research, skådespelaren aldrig med att repetera, Zlatan aldrig med att träna och så vidare.
  Om man tycker att en lärare ska vara kunnig i sin ämnen och att det är vederbörandes ansvar att genom didaktiken och pedagogiken se till att inlärning sker hos mina elever  - då behövs både för- och efterarbetstid.
   Som lärare i svenska och engelska på en högstadieskola undervisar jag cirka 100 elever. De behöver feedback och rättningar av prov och läxförhör för att stimuleras till att utvecklas. Med undervisningstid, rättningstid och planeringstid uppgår min veckoarbetstid till minst 30 timmar. Till det tillkommer konferenstid, mentorskap för ett tjugotal elever, rastvaktid, projektarbetstid, omdömesskrivning, dokumentation av elevutveckling, möten med elever med speciella behov och utvecklingssamtal.

  
Men om man tycker att läraryrket är ett omsorgsarbete där huvudsyftet är att ge barn och tonåringar sysselsättning under dagtid kan läraren i stället bli en fritidsledare, en vuxenkompis, en handledare eller en coach. Då behöver man inte betala för planeringstid och rättningstid. Då kan man få bort alla lektioner och eleverna kan om de vill arbeta lite grann med förproducerat självstudiemateriel. Det här förekommer redan i friskolorna där man hela tiden lyfter ersättning för ett arbete som man inte utför, nämligen undervisningsarbetet.
  Slutligen vet jag inget annat land där man kontinuerligt kränker sina lärare. Vi får dagligen höra att vi gör ett dåligt jobb eftersom tjänstemän, politiker och okunniga förståsigpåare läser statistik och rapporter som fan läser bibeln. Vi fick det sämsta löneutfallet i avtalsrörelsen. Läraryrket attraherar inte längre de skarpaste hjärnorna utan har för många blivit räddningsplankan när de inte kommit in på någon annan utbildning. Samtidigt som nedmonteringen av läraryrket pågår presterar svenska elever allt sämre i internationella jämförelser. Finns det ett samband?

Vem kan då fortfarande tro att vi ska kunna bygga världens bästa skola?                                                LINDA NIKLASSON

De märkliga tårarna

Jag svänger in från den gamla grusvägen och strax är jag framme vid familjens gula tegelhus. De har verkligen en makalös utsikt över den lilla Hessesjön, som alltid sjuder av fågelliv. Flickorna är ute och leker i sluttningen ner emot sjön, det är alltid full fart här i trädgården. Barnens mamma sitter med kompisens lillebror på trappan. De ser ut att ha det så skönt där på stentrappan... Jag ställer mig och pratar en stund med henne, lutar emot trappräcket av metall, känner hur lugnet hos kvinnan omfamnar både henne och barnet.
Vi börjar prata om vädret, sedan om det fantastiska fågellivet på sjön, och sen är vi där igen och pratar om flickorna och skolan. Jag är lärare på samma skola som våra tjejer, och jag har parallellklassen till våra döttrars ett-tvåa.
  - Vad tycker du om matteläxan den här veckan? Det var ganska klurigt att hjälpa till den här gången, tycker jag.
  - Ja, vilken läxa är det nu de har den här veckan? hör jag mig själv säga. Jag har så fullt upp i huvudet med mina egna elevers matteläxor, så jag har knappt koll på vad min egen dotter har för läxor.
  - Den där med kaninerna, man skulle räkna både lodrätt, vågrätt och diagonalt och så skulle det bli rätt svar åt alla håll.
  - Ja, just det den. Ja, den är klurig, den där. Men den läxan är rolig när då de kommer på knepet.

Jag vet precis vilken läxa det är. Jag har ju själv suttit och försökt att få mina elever att förstå logiken i uträknandet. Vi har ju samma räknebok, den är inte alla gånger lätt att förstå sig på, varken för mig som lärare eller för eleverna. Inte något sidräknande sida upp och sida ner här inte, nya moment varje uppslag, med nya förklaringar, med nya moment att gå igenom. Den är fantastisk på det sättet, men de får heller aldrig någon chans att befästa allt det nya heller, eftersom det är nya moment i boken hela tiden. Men läromedelsförfattaren är bra, en av dem som Skolverket har anlitat för att utforma de nationella diagnoserna i matte för årskurs två.

Jag känner mig så trött att behöva prata skola, men samtidigt är jag så insatt, jag kan ju de här åldrarna på barn utan och innan, så jag behöver inte ens tänka längre.
  - Det är bra att de kan välja vilken svårighetsgrad de vill ha på sin matteläxa, tycker jag. Ibland tar hon hem en svårare, ibland en lättare. Har du det också så?
Livet stannar igen och jag känner hur det kommer över mig. Inte det också. Inte flera krav än vad jag orkar med. Jag förbereder en läxa åt ettorna och en läxa åt tvåorna varje vecka, men jag orkar inte mer än så, det finns inte tid till mer, jag fixar det inte. Men jag borde nog fixa det, självklart, alla ligger ju inte på samma nivå i matte, och de borde få ha olika läxor också, men jag fixar det inte. Jag hinner inte. Jag orkar inte.

Det är då tårarna kommer. De bar sköljer ur mig och jag bara känner hur förtvivlad jag blir. Det går bara inte att hejda, förtvivlan och frustration bara fyller hela min kropp och jag känner mig helt värdelös. Men jag orkar inte med ett enda krav till. Jag orkar inte, jag är så kravfylld redan att det räcker. Både utifrån och inifrån. Jag kan inte lägga på ett enda krav till, då dör jag, känns det som.

Tårarna rinner och jag står där i vårsolen. Jag har inte ens kraft att stå emot hur gråten väller ur mig. Jag hulkar inte, ingenting, men tårarna bara rinner ur mina ögon.
  - Men oj, har det hänt något? frågar min väninna.
  - Nej då, inte alls. Jag är bara så otroligt trött. Jag sover ju så dåligt på nätterna, och jag får ingen chans att komma ifatt alla de här nätterna när tankarna bara snurrar i huvudet, och jag är klarvaken. Det är så jobbigt att inte kunna sova ordentligt.

Jag ropar på lilltjejen, vi går och hämtar hennes skolväska och går bort till bilen. Tårarna rinner inte längre nu, men jag känner det väldigt obehagligt att de bara kom, utan minsta lilla förvarning. Det har inte hänt mig tidigare, att tårarna bara kommer helt utan förvarning, men det är väl som jag sa, jag kan ju inte sova så bra längre. Det är väl därför jag är så trött.

----------

Jag känner nu att det här med att berätta om det som hände mig för drygt två år sedan, börjar bli ganska jobbigt. Jag har fått tillbaka min magkatarr nu, på grund av att jag nu går tillbaka och in i de känslor jag hade just våren 2009. Det är jobbigt att minnas svåra upplevelser helt enkelt. Jag tar därför ett uppehåll i bloggandet och återkommer om ett tag framöver. Det får bli första augusti, det är enkelt att komma ihåg. Jag hoppas att ni som läser det jag skriver vill fortsätta att följa min blogg. Så jag säger bienvenue, på återseende.

Jag måste fixa det... Så är det bara...

Jag sneddar över parkeringen och låser upp bilen. Jag vet att det var många saker jag borde ha fixat till nästa dag, men jag hann ju inte det. Jag har sagt till mig själv att jag inte ska vara kvar på jobbet längre än till fyra. Fast jag borde vara kvar längre, det finns så otroligt mycket kvar att göra. Det finns det jämt. Jag hinner aldrig med allt jag ska. Ändå är jag kvar nästan sist av alla lärare på eftermiddagarna, ändå har jag alltid väskan full med böcker att rätta hemma. Vi ska sluta att rätta böckerna, säger rektorn. Men om jag inte rättar böckerna, då kommer jag inte veta vad barnen gör för fel. Då kan jag ju inte hjälpa dem heller. Hur är jag då som lärare? Då vet jag ju inte deras styrkor eller svagheter, och jag vet inte vilken hjälp jag ska ge dem.

Så jag slänger in den tunga väskan med elevernas böcker i baksätet, som jag alltid gör. Kliver in i bilen, och rullar ut från parkeringen. Var ska jag hämta lilltjejen idag då? Vilken kompis hade hon åkt till idag? Jag tänker efter, just det, hon var i Hesse. Vad underbart skönt att hon alltid fixar en lekkompis att åka till efter skolan. Hon avskyr att vara på fritids, det är så stökigt där, tycker hon, för många barn, för mycket av allting. För mycket bråk, för mycket tjafs, för mycket av allt... Jag förstår henne.

Det är inte klokt vad ungar det går på skolan, det finns inte ett enda rum kvar att vända sig på. Till och med lärarrummet har vi fått dela av för att få plats med ett till klassrum. Jag har inte ens ett skrivbord kvar i lärarrummet, det är fullt efter att vi var tvungna att lämna plats åt fler elever. Fler elever, mer pengar. Mer pengar, bättre ekonomi åt skolan. Om vi får trängas spelar ingen roll. Det är viktigare att vi får in fler elever, än att vi har varsin arbetsplats. Jag får nöja mig med att jag har ett litet skrivbord och en liten bokhylla i klassrummet. Men där har jag mest musikpärmar och sångböcker...

Sen har jag ju ett källarkontor hemma. Där har jag allt mitt materiel för skolan. Jag vet att det är tokigt, men då har jag koll på mina grejer. Men det är mycket släpande fram och tillbaka jämt. Alla pärmar, allt mitt arbete har jag hemma och släpar det fram och tillbaka. För det fanns ju ingen arbetsplats kvar till mig. Alla arbetsplatser var ju redan upptagna. Dessutom jobbade jag ju mest i klassrummet ändå, det var ju där jag behövde vara på eftermiddagarna. Jag tog ju extralektioner också, ungar som behövde extrahjälp kom ju in lite då och då och fick extraläsning. Det var ju så jag hade löst det, eftersom specialläraren inte hade tid att ta mina elever. Det fanns så många andra elever som behövde henne så mycket mer. Jag fick ju vara klasslärare och speciallärare åt dem av mina elever som egentligen skulle gå hos henne. Hon hann ju inte med dem alla, så var det ju bara. 184 elever på skolan och en halv speciallärartjänst, 20 timmar i veckan var hon hos oss. Eller egentligen inte ens det. Hon kom vissa veckor, eftersom den andra halvan var hon på en annan skola. Med lika många elever. Så hon hade fullt upp. Jämt. Det förstår väl vem som helst att hon bara hann med de gravaste fallen. Inte mina ettor och tvåor. De kanske kom igång själva. De fick jag klara själv. Hon hade fullt upp med de äldre. Hon hade dessutom varit hemma ett halvt år för att hon hade varit utbränd. Stackarn. Det kan inte vara lätt att bli utbränd.

Så jag fixar det själv. Jobbar heltid med klassen, så länge eleverna var kvar. Så tar jag extra tid med mina svaga elever på eftermiddagen, när de andra hade åkt hem. Inte undra på att jag fick med mig så mycket jobb med hem varje dag. Men det var ju så. Alla barn måste nå målen i svenska och matte. Alla. Även de svaga, de som inte fattade ett dugg vad skolan och det gick ut på. Så jag måste fortsätta så här. Heltid med klassen, och spec-tid på eftermiddagen. Det fanns ingen annan utväg. För alla måste nå målen. Det bara var så. Det hade rektorn sagt så tydligt.

Om jag inte bara var så trött jämt... Kanske min Levaxin ändå var feldoserad. För varför var jag annars så trött? Men blodprovena visade ju att jag låg rätt i doseringen efter att jag opererade bort sköldkörteln 2002. Så det kan inte vara fel på doseringen. Men jag är ju alltid så oerhört trött...

Jag vet att det är mitt fel att de inte sköter sig...

Mars 2009. Det är en underbar vårdag, en av de allra första. Solen lyser från en blå himmel, fåglarna kvittrar från dalen när jag går från jobbet. Jag ser allt det vackra, jag hör fåglarnas glädje, men jag är så eländigt trött idag med, så jag orkar inte ens vara glad.

Jag hann ju inte allt vad jag skulle idag heller. Det tog längre tid än vad jag hade räknat med att göra i ordning efter bildlektionen. Barnen vet att de ska skölja ur sina sköljmuggar med färgat vatten efter att de har målat, men många struntar i det. Färgpaletterna, där blockfärgerna ligger i, och penslarna ska rengöras, men det struntar de i, många målar så länge de kan, och sen slänger de bara ner grejerna i diskhon och sticker. Varje bildlektion berättar jag för dem hur viktigt det är att vi sköter om det materiel vi använder, och då ingår det att rengöra penseln, sköljburkarna och färgpaletten efteråt. Vem vill ha en lortig pensel eller färgpalett att måla med nästa gång? Det vill ingen, det håller med mig om att det ska vara tilltalande att få materielet framför sig när vi ska måla, ingen vill väl börja med att göra rent efter någon annan? Alla håller med och lovar att göra rent efter sig, men ändå blir det aldrig så... Mitt problem är att jag fångas av uppgiften och glömmer bort tiden. Jag tycker att det är så roligt att vara med eleverna och få dem att fångas av det vi gör, att jag glömmer tid och rum. Därför blir det alltid så att det blir jag och några andra elever som får städa upp efter dem. Men det är mitt fel att de inte inte sköter sig. Det är mitt fel att vi aldrig kan sluta i rätt tid...

Så det blir lika igen. Vi upptäcker att det är dags att plocka ihop och städa efter målandet, och klockan är mycket. Det står tre bussar utanför skolan varje dag som ska plocka upp barn. Barnen är alltid så oroliga över att missa bussen hem, ändå är det en hel kvart från det att vi slutar, tills när bussarna ska gå. Ändå är de så oroliga över att missa bussen, de förstår inte att de har faktiskt har tid att städa efter sig.

Kvar står jag, jag hade ju fastnat hos någon elev som vanligt, vi pratade om någon detalj i bilden som eleven var missnöjd med. Hur ska man kunna ändra det utan att det märks på bilden? Jag märker inte att eleverna har struntat i själva rengöringen av färgpaletterna, sköljburkarna och penslarna, utan plötsligt är det nästan tomt i klassrummet. Kvar står jag och ett par elever som är som jag. De har svårt att sluta. De är inne i uppgiften och vill gärna sitta kvar och måla ett tag till. De slipper stressen med bussen, eftersom de går på fritids på eftermiddagen. Tack och lov för det, de har en lugnare dagsrytm än bussbarnen, som varje dag är så oerhört oroliga över att missa bussen.

Ibland stannar något av fritidsbarnen kvar, de vill gärna hjälpa mig att städa. De kan hjälpa till att lägga tillbaka de fuktiga dagstidningarna i hyllan. Vi har alltid en tidning under papperet när vi har målat, som skydd för bordet. Det är de vana med. Alla är inte så bra på att lägga tillbaka tidningen bara, de knölar bara in den på hyllan, så att alla andras tidningar ramlar ner. Systemet fungerar dåligt, men jag vet inte hur vi ska lösa problemet. Jag visar om och om igen hur de ska lägga tidningen i hyllan, men det fungerar ändå inte så bra.

Alla torkar sina bord, det är de duktiga på i alla fall, det fungerar. De kan ju inte säga att någon annan suttit där, att det måste ha varit någon annan som sullat på just deras bänk, det går inte att skylla på någon annan. Det är ju alltid denna någon annan som inte sköter det de ska, när jag frågar är det alltid någon annan som har gjort fel. Jag vet inte vilka det är som inte sköter sig, för det är alltid någon annan. Och så har de alltid så bråttom till bussen...

Kay Pollaks tankar om möten

Ända sen den gång som jag lyssnade på Kay Pollaks seminarie om livet, så har jag fascinerats av tanken på mänskliga möten. Dessa möten präglar oss genom vår livsresa. Några människor stannar kvar hela livet, därför att de behövs där för oss. Andra finns där för oss en tid, sedan försvinner de då de har fullföljt sin uppgift i vårt liv. Vissa möter vi en enda gång, antingen för att helt glömmas bort eller för att aldrig glömmas. Dessa fyra sorter av mänskliga möten genom livet, har vi alla stött på. När vi tänker på en vän, en ytlig bekant eller bara någon vi mött vid något enstaka tillfälle under livet, men som ändå gjort ett stort intryck på oss, vi vet vilken form av möte det gällde den gången.

"Varje människa jag möter är min lärare

Jag har funnit att detta är helt sant.

Jag har något att lära av varje människa jag möter.

Kan du peka ut en enda människa i din omgivning från vilken de inte har något att lära dig?

I mitt förhållande till andra människor är denna grundinställning befriande. Jag har något att lära av varje möte med en annan människa!

Varje möte blir mer spännande, mer givande och roligt med denna attityd. För bägge parter.

Pröva att stilla läsa denna tanke då och då:

I varje möte med en annan människa har jag något att lära mig. "

"Tänk om det är så att inga möten mellan människor är tillfälliga. Tänk om varje människa jag möter är utsänd!

När jag själv första gången hörde denna tanke reagerade jag med tvivel. Omöjligt, tänkte jag. Vem kan hålla reda på alla möten??

Men sakta började jag att pröva tanken. Och det blev på ett märkligt och mycket påtagligt sätt mer givande att börja resa i livet med denna tanke.

En del möten med kända och okända människor kom att bli mer spännande. Ibland nästan hisnande! Jag säger inte att jag alltid och ständigt lever med tanken, men:

Tänk om det är så att varje människa jag möter är utsänd.

Jag börjar tro och tänka att det är så. Livet blir roligare och mer meningsfullt med en sådan tanke.

Om du ser tillbaka på ditt eget liv kan du se att varje människa du mött - precis varenda en - på olika sätt har bidragit till och format dig till just den du är idag. I ditt liv dök inga andra upp än just de som du på olika sätt kom att möta. Just de och inga andra.

Pröva den tanken. Ta in den sakta. Lev med den en tid.

Tänk om det är så att varje människa jag möter är utsänd.

Läs sakta:

Jag kan och jag vill lära mig av andra människor.

De är alla utsända för mig att öva på."

Detta är inledningen på Kay Pollaks bok Att växa genom möten. En tänkvärd bok som har spelat roll i mitt liv, eftersom jag efter att jag hade lyssnat på Kay Pollak och läst boken började tänka just så som han tipsade om... Varje människa jag möter idag spelar en roll i mitt liv, har en del i den rollista som är mitt liv. Några är statister, andra har en eller två repliker, några har en handfull repliker och vissa har biroller i den film av verkligheten som är just mitt liv. Eller just ditt liv, du som läser detta.

Här har du ditt liv. Precis så är det, var så god. Kan du skriva rollistan?

http://www.wimab.se/sv-SE/Seminarier---Kurser.aspx?productid=PROD286&gclid=CM6344yliqoCFYG9zAodIQNxzg

Första nyckeln till frihet

Nionde juli 2009. Det är förmiddag. Jag står och putsar ett av våra blyinfattade fönster, det är trixigt och klurigt att få rent på de små glasrutorna mellan blyspåren. Telefonen ringer. Typiskt. Nu blev jag avbruten igen. Jag suckar och hämtar luren. Det är en okänd rektor, jag känner till hans namn, men har inte sett honom annat än som presentatör några gånger på någon fortbildningsdag.

  - Ja, jo, det gäller den här tjänsten du har sökt som förskollärare i Montessoriskolans förskoleklass. Jag är bara tillfällig rektor nu, alla andra har semester, så det är jag som sitter här med listan på sökande. Ja, jag ser ju att du är ju inte förskollärare, men jag ser det som att det är du som är mest lämplig ändå. Vi har inte fått någon sökande som har montessorilärarutbildning, så att jag har tittat på er andra som sökt tjänsten. Ja, du känner ju barnen, eftersom du har ju också varit lärare på skolan. Är du fortfarande intresserad?

Ibland stannar livet och fastnar. Kvar blir det starka minnet av vad jag gjorde, vad jag såg, vad jag hade i handen. Det var alldeles tyst i huset. Jag hör mig säga något om lönen...
  - Ja, jag är inte intresserad om jag måste gå ner i förskollärarlön. Då får det vara. Jag måste få behålla min lärarlön.
  - Det tar jag reda på på en gång. Jag ringer tillbaka.

Han försvinner bort när samtalet bryts. Jag står tyst och väntar. Svarta klor griper tag i mig, och de svarta tankarna tar mig till djupet. Mina elever, vad ska de säga, mina föräldrar i klassen, sviker jag dem nu? Får de tag på en ny lärare till min klass?
Jag börjar svikta, kan jag lämna min tjänst och flytta med Montessoriskolan bort från vår idyll, in till stan? De som flyttar, de som skulle få lämna vår vackra, nyrenoverade skola för en ny framtid inne i centrum av stan? Varför ville jag så oerhört gärna flytta med dem?

Jag visste vad det var. Det var kamratskapen med de kollegorna, montessorilärarna. Jag kände känslan av att vi talade samma språk. Vi hade samma syn på barnen. Vi delade samma ideologi om att barnen ska ges chansen att växa inifrån. Men montessorilärarna skulle lämna mig kvar, och flytta iväg. Flyttlasset hade redan gått, och där Montessoriskolan hade funnits, i skolans flygelbyggnad, fanns nu bara tomma lokaler, damm och smuts. Kvar var den vanliga skolan, den som funnits där sedan 1921, och där skulle den förbli.

Han ringer strax tillbaka, och jag står där fortfarande med hushållspapperet i handen. Det var inga problem alls, sa han, lönen står kvar. Jag drar efter andan och säger ja, jag vill ha tjänsten. Jag tar den.

Det samtalet gav mig min första nyckel till frihet. Klick! Jag stoppade nyckeln i låset och låste upp.

Det första steget att kunna komma tillbaka till mig själv var nu avklarat. Vad lätt det var! Var det så lätt att byta jobb inom kommunen? Några raden om mig själv på ett mejl, inte mycket till funderingar alls, sen klicka på sänd, och så detta enkla telefonsamtal några veckor senare. Det var alltså så man gjorde? Att det var så enkelt? Det hade jag inte trott!

Jag hade fått nyckeln till att låsa upp det första låset till mitt inre, det som jag inte längre kände igen, och som gjorde att jag mådde så otroligt dåligt. Nu väntade en ny resa. Bort från det svarta, underjordiska. Nu hade resan tillbaka till livet äntligen påbörjats. Jag hade hoppat av i farten, bytt tåg i motsatt riktning och var på väg tillbaka. Tack och lov för det!