Fem dagar

Nu har jag fem dagar kvar att arbeta som grundskollärare.

Sedan väntar tre år för att jag ska få prova det här med att ha en egen butik och att driva ett aktiebolag. Många säger att det är modigt att lämna en fast tjänst i den offentliga sektorn för att ge sig rakt ut i ovissheten. Jag vet inte om det är modigt. Jag ser det mer som en chans till att överleva. Är läget så illa att det inte finns en chans att fortsätta i det yrke jag en gång valt, då måste man till slut våga hoppa i galen tunna.

Nu väntar tre år för att se om mina egna vingar bär. Det är osäkra och fladdrande vingar, men de bär mig naturligtvis till kreativitetens område, till konstens och skönhetens inre cirklar. Mitt nya yrke blir som butikägare och småföretagare. Jag ska sälja konstnärsmateriel, färger, penslar, dukar och stafflier. Det hela ska bli oerhört spännande, och det är med iver som jag kliver över sandlådekanten för att lämna skolans värld.

Fem dagar kvar. Det är nästan ingenting. Å, vad det ska bli spännande!

Skrivarlycka!

Jag är jätteglad. Jag har blivit uttagen till en skrivarkurs i Skåne i sommar, där 15 lärare från hela Sverige ska få idéer och tips om skrivande. Jag fick ett brev i fredags från min lärare, där han vill veta vad jag som kursdeltagare förväntar mig av kursen.

Svaret blev en kort sammanfattning av mina förväntningar, men också en kort sammanfattning av vem jag är som skribent och vad jag vill utveckla under skrivarkursen.

-------

Borlänge 2012-04-17

Hej Anders!

Roligt att du hör av dig och vill veta vad vi kursdeltagare vill få ut av kursen Lärare lär. Jag känner mig lycklig som är en av de få som är utvalda att delta på skrivarkursen i Skåne i sommar. Jag ser den som en chans att för en gångs skull få utveckla  mitt eget skrivande, inte som vi lärare brukar få göra, lära oss knep och trix för att lära andra hur de blir bättre skrivare. Inget ont om det, jag har lärt mig mycket av att läsa och begrunda bland annat Gunilla Molloys bok Reflekterande läsning och skrivning, Studentlitteratur, 1996, vilket är den bästa metodbok jag vet om att lyfta både sitt eget och elevernas skrivande. Har du inte läst den – gör det!

 Jag ser sommarkursen som en skrivarkurs för lärare, där vi i olika åldrar och ur olika stadier,  får möjlighet att under en veckas tid skriva och samtala om hur det faktiskt är att vara lärare. Eller kanske jag ska se kursen som en språngbräda för några få utvalda att berätta för allmänheten om yrkets alla möjligheter och svårigheter? Under kursens gång hoppas jag att vi kursdeltagare får möjlighet att både berätta och skriva utifrån vår egen mångåriga yrkeserfarenhet. Det känns som om kursen kan vara en bra chans att få ge utlopp, både muntligt och skriftligt, kring alla tankar vi bär inom oss.

Jag har själv funderat över hur jag skulle kunna utveckla mitt skrivande, så att jag så småningom ska kunna börja skriva en biografi om min lärargärning. Jag började kanske min lärarbana 1984, då jag vikarierade på dagis i Nacka? 1988 började jag i alla fall Grundskollärarlinjen på Högskolan Dalarna i Falun. 1994 var jag klar grundskollärare, och jag har sedan dess varit grundskolan trogen. Men jag har hela tiden tyckt att det saknas skönlitterära böcker om skolan och lärare, för de läsare som intresserar sig för skolan och dess utveckling de senaste tjugo åren.

Jag har skrivit i hela mitt liv. Först dagböcker och små tidningar, som jag försökte sälja till grannarna. Sedan blev det tonårsromaner och som tonåring visste jag att jag skulle bli journalist eller författare. Efter några år som vikarierande reporter på Borlänge Tidning, vände jag ryggen emot skrivandet. Det blev för mycket att jobba med skrivandet, då jag upptäckte att mitt eget författande dog ut. Det ville jag verkligen inte. Men sen kom mitt intresse med att arbeta med barn, och det intresset har bibehållts i nästan 30 år. Inte så illa!

Faktiskt så kommer den här kursen mycket lämpligt i livet! Jag har nämligen sagt upp mig från min tjänst som grundskollärare i Borlänge kommun, och kommer att sluta att arbeta som lärare den 31 maj.

Det kanske är därför som jag så starkt känner att jag vill skriva en biografi? Jag håller alltså på att avsluta lärarkapitlet i mitt liv, och därför vill jag kanske göra det med besked? Jag ser det som att kursen blir en chans att få påbörja något som ska bli en minnesdokumentation av 27 år i barnens tjänst. Man kan väl uttrycka det så att jag vill säga adjö till det yrke som jag mest älskat, men stundom avskytt.

Den första juni ska jag öppna en butik här i Borlänge som säljer konstnärsmaterial. Jag är själv en kreativ människa som har ett starkt behov att få uttrycka mig i ord eller bild. Att det blir en butik som säljer konstnärsmateriel beror på att jag också ritat och målat under hela mitt liv. Jag har målat akvarell sedan 1996, och har hunnit med två utställningar av mina alster 2010 och 2011. Det här känns som ett rätt steg i livet. Det är 15 år kvar tills jag fyller 65, och jag har alltid drömt om att ha något eget, en butik eller en rörelse där jag kan ägna mig åt min och andras konstformer och mitt eget skapande.  Nu är det alltså dags att genomföra mina drömmar.

Ja, där har du lite om min bakgrund och vad jag förväntar mig av kursen. Jag ska försöka att läsa något av det du har skrivit, så att jag lär mig lite om ditt skrivande och hur du uttrycker dig skriftligt. Vilken bok det blir av de tre som du har föreslagit i brevet får väl slumpen utvisa (vad biblioteket kan tänkas ha i sina hyllor). Du hör väl av dig igen innan kursen börjar?

Hälsningar,

Agneta

Den totala förändringen har ägt rum

Mycket, mycket händer i mitt liv just nu. Ett liv som varit så fastställt, utlagt och förbestämt, har i ett huj förändrats så totalt att jag inte förstår vad som har hänt. Det gör mig så fantastiskt glad!

Torsdagen den 1 mars 2012 träffade jag ägaren av Konstnärsbutiken Aqua på Trotzgatan i Falun. I 17 år har Aqua funnits och sett till att dalakonstnärer, etablerade eller hobbymålare, fått möjlighet att köpa de varor som de behövt för att utöva sitt yrke eller sin hobby. Alla konstnärer åker inte till Stockholm för att handla. Alla hobbymålare handlar inte på färghandeln för att kunna utöva sitt hobbymåleri. Många i Dalarna har åkt till Aqua konstnärsbutik i Falun för att köpa det de behövt. Inte jag, för jag har passat på att handla det jag behövt för mitt akvarellmåleri på Kreatima i Stockholm, när jag ändå varit där och pluggat.

Eva Sandström och jag kom den 1 mars 2012 överens om att jag skulle ta över hennes butik. Jag kunde inte ta över butiken i Falun, eftersom hennes hyreskontrakt på Trotzgatan 3 gick ut den 31 mars. Jag fick erbjudandet att köpa namnet på butiken, hennes resterande varulager och en del av hennes inventarier i Falubutiken. Kan man få ett bättre erbjudande, när man älskar allt som har med konst och handens kreativa arbete att göra? Kan man få en bättre språngbräda ut i livet när man är ganska trött på att hålla tusen bollar i luften samtidigt under dagarna? Kan man få ett bättre sätt att göra något annat i livet när man har fyllt 50 år och undrar vad man ska göra med resten av sitt liv?

Ett sådant här erbjudande kommer bara en gång i livet. För mig var det erbjudandet dessutom helt perfekt i tid i mitt liv. Det kunde faktiskt inte bli bättre, eftersom våra barn börjar bli stora (de är ju faktiskt 22, 20 och 11 nu), jag har växt som person sedan den stora krisen i mitt liv tog sin början 2009 (utbrändheten som jag berättat om) och jag verkligen gång på gång undrat vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag har inte kunnat se mig själv som lärare tills jag fyller 65. Då skulle jag hellre sälja grönsaker på torget. Jag är klar med läraryrket, helt klart.

Egentligen var det bara slumpmässiga händelser under några få veckor som fick mitt liv att ändra riktning. En elev som inte fungerade strax före sportlovet. Ett telefonsamtal hem på eftermiddagen till elevens förälder där jag tydligt markerade att agerandet hos eleven inte var acceptabelt. En förälder som överreagerar över hur jag framförde mina åsikter per telefon. Ett telefonsamtal från föräldern till rektor dagen därpå. Ett samtal med rektor samma dag om hur vi som lärare på ett milt och vänligt ska framföra klagomål av detta slag till berörda föräldrar.

Efter dessa händelser kände jag att jag fått nog av allt som vi lärare ska klara av. Blir vi upprörda, ska vi vara trevliga och glada när vi ringer och framför klagomålet, inte tydliga och klara över vad som faktisk är OK och vad som inte är OK under en skoldag. Det är inte OK att vara rak och bestämd på rösten. Då skäller vi, och det får vi inte göra. Tydligen var det det jag hade gjort, enligt föräldern. Jag får väl hålla med då, det kanske lät som om jag skällde. Men så såg jag inte på saken då, och så ser jag inte på saken nu. Jag framförde mitt budskap, och jag förväntade mig en ändring av elevens beteende. Ganska enkelt om man förstår de spelregler som gäller i skolan. Men det köpte inte föräldern, utan hon var tvungen att markera att jag hade gått över gränsen i det här fallet. Inte hennes son. För sonen kan naturligtvis inte göra fel. Det kan bara läraren. Vilken i detta fall var jag och ingen annan.

Men resultatet blev att jag tydligt och klart kände att det får vara bra nu det här med läreriet. Det var dags att ta tag i livet och komma därifrån. Och det på allvar.

Någonstans i mitt bakhuvud fanns vetskapen om att Aqua konstnärsbutik fanns till salu. Jag var där och handlade ett skissblock efter en krokisittning på Dalarnas museum den 31 januari. Överallt i butiken fanns det skyltar om att allt reades ut med 15 % rabatt, eftersom butiken skulle upphöra. Jag såg skyltarna, men tog inte till mig budskapet. Jag hade hört av en barndomskamrat som målar aktivt att butiken funnits till salu ute på Blocket i två år. Men jag hade inte tagit det till mig. Jag hade hört av en målarkompis i min akvarellgrupp att den bästa konstnärsbutiken med det bästa sortimentet fanns i Falun, och att det var värt tiden att göra ett besök. Jag hörde, men tog inte det till mig.

Förrän allt detta med telefonsamtalet strax före sportlovet. Där någonstans kände jag att allt det här omöjliga någonstans måste ta slut. Jag hade fått nog av allt detta negativa som gång på gång hände mig i kontakten med dessa evigt curlande föräldrar. En förälder ska kunna sätta stopp för sitt barns felaktiga beteende, genom att säga till läraren att de har hört vad som hänt, och bekräfta att det inte är OK, det deras barn har gjort. Sedan är det upp till föräldern att ta tag i uppfostrandet där hemma, inte jamsa med och tycka att det hela var lärarens fel alltsammans. Det är så lätt att skylla sina barns felaktiga beteende på andra runtomkring. Men så fungerar det faktiskt inte.

Tro mig, jag vet, eftersom jag haft ett sådant barn, som ständigt försökt tänja på regelverket, både hemma och i skolan. Han har inte fått något utrymme för detta, vare sig hemma eller i skolan. Om både förälder och lärare är överens om detta, då fungerar kontakten mellan hem och skola, samtidigt som mentorn och föräldern får en fortsatt bra kontakt, både under utvecklingssamtalen och vid telefonkontakter. Då kan båda parter vara ett bra stöd för barnet under uppväxten. För livet går inte smärtfritt rakt igenom. Ibland är det tufft. Jävligt tufft!

Då står jag alltså där, den första dagen på sportlovet 2012, och vet att det här eviga tramset måste få ett slut. Jag vet att jag inte längre orkar ta allt detta med föräldrafostrande en gång till. Jag känner mig helt övertygad om att jag inte längre orkar. Jag har fyllt 50 år, och jag orkar inte uppfostra barn och föräldrar så mycket längre till. Det är 27 år sedan jag började arbeta med barn. Det är 18 år sedan jag började arbeta som lärare. Någonstans får det vara bra, och i mitt fall var det nu. Punkt slut.

Någonstans dyker all denna bakgrundsinformation upp. 18 år som lärare. Det finns en konstnärsbutik till salu. En konstnärsbutik i Falun lägger ner den 31 mars. Butiken är till salu. Gör ett försök att köpa butiken. Butiken är till salu. Det är dags att göra något annat nu. Det är dags att köpa butiken. Konstnärsbutiken. Nu. Innan det är för sent.

Därefter SMS:ar jag febrilt med min barndomskamrat om försäljningen av butiken, telefonnumret till ägaren, och får massor av information som jag behöver. Jag får inte tag på Eva, men jag ser till att jag skickar en intresseanmälan via mail. En seriös intresseanmälan, där jag ber henne ta kontakt med mig. Vilket hon gör, och vi bestämmer oss för att träffas den 1 mars 2012. Det är den dagen som förändrar mitt liv. Den dagen som innebär att jag köper en butikslogo och ett butiksnamn. Den dagen som gör mitt liv så fantastiskt roligt igen. För nu ser jag inte bakåt. Bara framåt. Så det är så det är just nu. för mig. Full fart framåt!

Det känns som om jag hade nya glasögon...

Plötsligt ser jag världen ur en ny synvinkel...

Sju kvällar på en Starta Eget kurs påverkar min syn på saker och ting, på samhället, på det här med att vara anställd eller att ha en egen firma. Jag träffar människor som peppar, stödjer och tror på det jag vill göra. Helt otroligt! Jag inser att jag har en enorm potential med att lyckas med att driva ett eget företag, och att det här med att lämna skolans värld är så lätt bara det finns ett alternativ. För det gör det.

Jag berättar mer under påsken. Ha det så gott under helgen och njut av solljus och plusgrader! Livet är så härligt just nu!

Så främjas kvinnors företagande

Jag läste en ledare i Falu-Kuriren för några veckor sedan. Den handlade om den nya centerledaren Annie Lööf  och hennes tankar kring kvinnlig företagsamhet. Artikeln är publicerad den 7 mars, inför den internationella kvinnodagen den 8 mars. Hade artikeln varit publicerad den 8 februari hade jag troligen inte ens lagt märke till den, då läste jag mest artiklar om vart i all världen den svenska skolan är på väg. Eftersom jag nu med stor iver i stället är på väg in i småföretagarbranschen, ser jag plötsligt artiklar och annonser jag aldrig lagt märke till förut. Man kan säga att världen har öppnat sig på ett förunderligt sätt.

Fanns den här världen innan den 1 mars 2012?

-----
Jag citerar ledaren:

" Den som lyssnar på näringsminister Annie Lööf (C) får lätt känslan att f-skatt är fribiljetten till lyckoriket. Framför allt kvinnor uppmuntras att lämna sina monotona arbeten i offentlig sektor för att finna lyckan i företagandet. (min kursivering)
   Företagarnas jämställdhetsindex visar hur andelen kvinnliga företagare ökat från 28,3 procent år 2005 till 29,4 procent 2012. Till en kostnad av nästan en miljard har Näringsdepartementet bidragit till att höja kvinnors andel av företagandet med en procentenhet. Med hjälp av 800 ambassadörer i olika branscher tycks utgångspunkten vara att kvinnors sätt att bedriva affärer biologiskt skiljer sig från mäns. Och att kvinnliga företagare behöver mer stöd av samhället för att hitta en lämplig affärsidé.
  Utifrån ett jämställdhetsperspektiv brukar Annie Lööfs företrädare Maud Olofsson lyfta fram hur
220 000 svenskar är företagare på hel- eller deltid. Betydligt mer intressant är hur många kvinnliga företagare som kan leva på sitt företag utan att vara beroende av ytterligare en inkomst.
  Ett sätt att markera stöd för internationella kvinnodagen vore att lyfta diskussionen kring arbetsgivaravgifter och ett socialförsäkringssystem anpassat för småföretagande. Fortsatta regelförenklingar gynnar alla företagare.

Pernilla Ohlin


---------

Artikelförfattaren har verkligen rätt i en sak: Det är INTE lätt att starta företag. Det har visat sig vara en snårskog av byråkrati och regler som så här till en början känns omöjliga att få grepp om.

Men det gäller att skynda långsamt, att ta en sak i taget, så ordnar det här med företagandet sig nog allt eftersom. För om man som nyföretagare råkar göra fel lite ibland, bland all den uppsjö av pappersexercis som framöver ska lämnas in till alla möjliga och omöjliga myndigheter, så tror jag att det är helt OK. Jag har faktiskt lärt mig nu att det är OK att göra misstag ibland. Helt OK.
 

Ett livsavgörande beslut till slut

Så är det bestämt, det jag borde ha bestämt mig för redan våren 2009. Egentligen borde jag ha förstått det redan 2009, då jag i grund och botten totalkraschade, men jag var ihärdig och trodde att jag skulle kunna hitta tillbaka till den glädje i det yrke som jag så innerligt har älskat. Jag har sedan dess verkligen försökt att hitta tillbaka till den glädjen, det har gått ytterligare två och ett halvt år nu, men jag har faktiskt inte lyckats. Jag har verkligen försökt att hitta tillbaka till den som en gång var jag, till den jag var innan jag havererade. Men jag har inte funnit den rätta vägen tillbaka, tvärtom har jag bara blivit mer och mer medveten om hur kritisk jag är, till det som ska vara ett yrke att vara stolt över.

Något som jag vill vara tydlig med, är att jag inte har några planer på att återvända till skolan. Den skola som jag levt med efter 18 år i yrket, och i 24 år om jag räknar in min utbildning. För jag är stolt över att säga att jag har sagt upp mig, och har inga som helst planer på att komma tillbaka.

Den 2 mars 2012 är en minnesvärd dag för mig, för det var då jag ringde till min rektor och meddelade att jag på måndagen skulle fylla i ansökan om uppsägning. Uppsägning och sedan tre månaders uppsägningstid. Nu räknar jag varenda dag, och ser att den dag när jag slippa ifrån lärarjobbet kommer allt närmare. Säga vad man vill om uppsägningstid, men det är inte en särskilt behaglig upplevelse, det heller. Men det gäller att härda ut och göra det bästa av den tid som är kvar. Även om det blir rörigt, och jag gör mig osams med eleverna i princip varje dag. Men jag orkar inte fjanta med dem längre, och ställa mig på deras sida. Jag gör det jag tycker är rätt och riktigt nu. Även om de blir förbannade och tycker att jag är en idiot. För det är klart att jag blir betraktad som en idiot när jag vill att de ska ställa entalssiffrorna under entalssiffrorna och tiotalssiffrorna under tiotalssiffrorna. Inte huller om buller för att de känner för det, och tycker att det är bättre.

Den sista gnistan som höll mig kvar, var att bytte spår efter 2009. Jag ville testa något annat inom läraryrket, och det fick bli att bli montessorilärare. Jag blev klar montessorilärare i slutet av augusti 2011. Lite drygt sex månader senare säger jag upp mig. Jag gick två utbildningar på Stockholms Universitet, och läste in 37,5 högskolepoäng, vilket var en fantastisk förmån. Men det räckte inte för att jag skulle kunna ta mig upp ur det totala mörker som jag känt de sista åren. Tvärtom fick de mig att inse vilken avgrund det är mellan teorin på universitetet och det reella livet ute på klassrumsgolvet.

Så fick jag efter några veckors väntan mitt universitetsintyg på att jag fullgjort kursen i montessoripedagogik på 30 högskolepoäng. Jag fick ett B, vilket jag är oerhört stolt över. När någon har förnyat och utökat sin kompetens ska det vara läge att begära ett lönesamtal, eftersom det är ett av de få tillfällen som det ska vara möjligt att förhandla upp lönen. Men se där, det gick inte... Det finns inte några sådana lönepotter, som gäller förnyad kompetens. Ny kompetens ses inte som en tillgång vid löneförhandling, utan bara som en ny kompetens. Punkt slut. Kanske det skulle kunna finnas en chans vid nästa lönerevision. Men bara kanske. Jag tror det var då, vid det här beskedet, som min sista lilla flämtande gnista slocknade, och jag insåg att jag inte hade någon mer tro på det här med att vara lärare och min egen förmåga att påverka situationen.

Därför lämnar jag den offentliga sektorn och satsar på att starta eget. Jag väntar nu på mitt organisationsnummer till det aktiebolag som jag startar upp tillsammans med min älskade familj.
Jag vet att jag har en enorm kapacitet, och att jag är en arbetsmyra som kan rida ut stormar och orkaner. Jag har blivit oerhört tuff och målvedveten efter alla turbulenta svängar i skolan. Jag är rustad för ett annat liv, och den hårda rustning har jag fått av allt det som hänt mig sedan 1988 då jag äntrade dörrarna till Högskolan Dalarna. Jag är klar med lärarjobbet, och räknar nu ner, dag för dag, timme för timme, tills jag kan städa mitt skrivbord, lämna in mina nycklar och taggen till larmet. För som sagt var, jag har inga som helst planer på att komma tillbaka.

Det var så här det började förra gången också

Jaha. Då börjas det igen. Nattvaket. Jag vaknade klockan 3 och kom på att jag hade tappat bort kuvertet med personalens presentkassa. Vem tusan kan somna om då? Efter en stunds nattligt funderande på var jag kunde ha lagt kuvertet, sedan jag sist såg det i fredags, insåg jag att jag måste gå ner i hallen och leta. Skulle kuvertet med pengarna inte vara där, måste jag gå ut i bilen och leta i handsfacket. Det går inte att bara ligga kvar i sängen och tro att det går att somna om, när man nyss har kommit på att man tappat bort över 500 kronor. Pengar som jag ansvarar för, och som ska finnas till hands för oss på jobbet att använda när vi behöver ha lite guldkant på tillvaron. Som i fredags när vi skulle gå ut och äta med vår senaste jubilar. Då bjuder vi andra på middag, och pengarna tas ur presentkassan. Presentkassan har jag ansvar för. Den ska finnas någonstans, och jag vet inte var jag lade det skrynkliga kuvertet med pengarna i fredags... Så det är bara att klä på sig och gå upp för att börja leta.

Jag tog med mig kuvertet med personalkassan samma eftermiddag när jag åkte hem från jobbet. Vi hade bestämt att vi skulle träffas på stan klockan 18, för att äta på den grekiska restaurangen som har stenkolsgrill. När jag kom hem ställde jag kuvertet på vår spiselkrans i hallen. Vi har en öppen spis i hallen, och ovanför braskaminen finns en spiselkrans. Det är ett ställe där vi ställer saker som ska någonstans nästa gång vi ska ge sig iväg någonstans. Som kläder som ska bytas. Som DVD-filmer som ska lämnas tillbaka till videoaffären. Jag tänkte ta med mig kuvertet till restaurangen på kvällen och betala jubilarens middag kontant i kassan efteråt.

När jag kommer fram till restaurangen har jag naturligtvis glömt kuvertet. En av mina arbetskamrater erbjuder sig att betala, och jag tackar för det. Kuvertet står ju hemma, på spiselkransen, så hon kan få pengarna hon lägger ut på måndag. Det är bara det att jag glömmer bort alltsammans så fort jag kommer hem efter middagen på fredagskvällen, och har inte en tanke på varken pengar eller kuvert förrän efter lite drygt tre dygn. Tanken på pengarna slår mig klockan tre natten till tisdag, då jag behöver sova, för att orka arbeta nästa dag. Men så går det som det går, och i stället för att ligga sömnlös är det bara att gå upp ur sängen för att börja leta efter kuvertet.

Naturligtvis var kuvertet inte i hallen och inte heller ute i bilen. Jag letar igenom min dunjacka tre gånger, men det är inte i jackan. Lugn, bara lugn, antingen har någon stulit kuvertet, eller också finns det någonstans, ett kuvert kan ju inte bara försvinna, eller hur? I värsta fall får jag betala notan själv, och förklara att jag har har tappat bort kuvertet med presentkassan nästa gång saken kommer på tal. Det gör mig lite lugnare. Då kanske någon annan ta över ansvaret för pengarna, någon annan som har bättre koll på sina grejer än vad jag har.

Och till slut hittar jag det. Efter att jag har letat en stund, så står det skrynkliga kuvertet där, undanstoppat i skåpet där vi förvarar glödlampor, syattiraljer och solcrémer. Det är ett bra-att-ha skåp. Där förvarar vi allt som är bra att ha, men inte riktigt har en självklar plats. Kuvertet hade alltså inte försvunnit. Det hade inte blivit stulet. Jag hade helt enkelt stoppat undan det i skåpet när jag kommit hem från restaurangen, och snabbt glömt bort det. För på spiselkransen kan det ju inte stå och skräpa hela helgen, då försvinner det ju. Och det vill jag ju inte. För jag är ju ansvarig för pengarna som ska förgylla personalens vardag. Så är det bara. Men nu är det lugnt, och jag kan gå och lägga mig igen två timmar senare. Jag kan krypa till sängs i en timme innan jag ska gå upp igen, men det är det värt. Det var bra att jag gick upp, letade reda på kuvertet och uppdaterade min blogg. God natt då, cyberspace.