Hur långt kan man gå utan att straffas?

Ibland är jag rädd för att jag ska få repressalier för det jag har skrivit. Jag är oerhört kritisk till hur den svenska skolan sköts, och jag är oerhört kritisk till hur de kommunala skattepengarna fördelas i den kommun där jag arbetar och bor. Jag skulle önska att våra barn fick uppleva samma skola som den vi mötte under 70-talet. Jag började skolan i Avesta kommun 1968, lämnade Avesta 1974, fortsatte sedan min skolgång i Borlänge kommun, fram till att jag gick ut gymnasiet 1980. Den skolan jag gick i är inte samma skola som den skola som finns idag. Saker och ting håller på att rätta till sig, ja, men allt är långt ifrån bra som det är nu. Resurstilldelningen till exempel. Så tro inte att skolan idag är som den du själv gick i. Det finns likheter, men det finns också olikheter. Den ständiga bristen på pengar till exempel.

Det är därför jag ibland känner rädsla över att jag går ut offentligt med vad jag tycker och tänker här i bloggen. Den rädslan slår ner i mig med näbbar och klor, den får mitt hjärta att slå snabbare, mina andetag att påskyndas, men jag lugnar ner mig efterhand. Jag måste ju få pysa ut min irritation någonstans. Att gå ut offentligt kanske inte är det smartaste valet, men vad ska mina tankar göra i en byrålåda? Ingenting. Så jag går ut offentligt med mina åsikter. För jag står för varenda ord jag skriver.

Det är utbrändheten som har gjort mig till den jag är idag. En verksamhet som så hårt slår emot de anställdas hälsa, genom så kraftiga nedskärningar som det varit de senaste åren, ska inte få finnas. Jag är oerhört kritisk till att barn med särskilda behov inte får den resurstilldelning som de har rätt till, och jag mår till och med dåligt av detta. Men som tjänsteman i den offentliga sektorn måste jag vara lojal emot min arbetsgivare och tiga om verkligheten. Trots att den är helt åt pepparn. Men jag kan inte tiga för barnens skull, för de utbrändas skull, för hela den sektor som ska bekostas av skattepengar. För den är totalt feldimensionerad.

Pengarna räcker bara åt det nödvändigaste, resten får vara. Det är en låt gå-mentalitet där pengarna styr kvalitén, inte regelboken. Och detta gör att vi som arbetar i den offentliga sektorn vacklar mellan att knyta an till låt-gå mentaliteten eller fortsätta kämpa för en bättre kvalitet i skolan. Men vi klarar det inte med den resurstilldelning vi får idag. Vi räcker inte till för eleverna helt enkelt. Hur vi än gör räcker vi inte till.

Under en skoldebatt som Dagens Nyheter hade ordnat i våras i Stockholm var det en av debattörerna som sa någonting så här:
  -  Skolverket sade till oss 1994, när Lpo 94 kom, det här är er nya läroplan. Det här är det redskap som gäller från och med nu. Men de gav oss inga nycklar eller någon vidareutbildning om hur den nya läroplanen skulle användas. Skolverket slängde oss rakt ut i sjön, och vände oss sedan ryggen, utan att ge oss hjälpmedel att hålla oss över ytan eller lära oss hur vi skulle simma. Sedan har Skolverket stått med ryggen emot oss, ända fram till att det framgick att svenska elevers resultat i läsförståelse, matematik och naturvetenskap har rasat i placering internationellt sätt. Då började det hända saker.

I min oro för att jag ska straffas för mina åsikter, har jag börjat samla på mig tidningsklipp om hur det egentligen står till med den där lojaliteten emot arbetsgivaren. Vad får vi offentliggöra och vad måste vi tiga om?

I Dagens Nyheter för ett par veckor sedan, den 27 november, när Carema-avslöjandena inom äldrevården skakade om Sverige som mest, var det ett inslag om hur långt en arbetsgivare kan driva sina anställda utan att de kan offentliggöra sin kritik:

" Så vågar du larma om fel på jobbet
DN:s avslöjande om missförhållandena på vårdföretaget Carema hade aldrig hänt om ingen vågat larma. Men vågar man säga ifrån? Vad ska man tänka på för att inte råka illa ut? DN Jobb berättar om vad som gäller för dig som är privat eller offentligt anställd.

Rätten för offentliganställda att anonymt kunna slå larm har en stark historisk tradition i Sverige. Men den har delvis satts ur spel på senare år i och med att allt mer skattefinansierad verksamhet läggs ut på entreprenad. Debatten om detta har pågått i många år i riksdagen och i en rad utredningar. Men alla förslag om att utvidga meddelarfriheten till privat verksamhet har hittills stoppats av politikerna med motiveringen att det inte går att kombinera med näringslivets behov av att värna affärshemligheter.
I förra veckan efter den stora rapporteringen om missförhållanden i privat vård, gav regeringen besked att det ska utredas på nytt.

...

Organisationsforskaren Per-Ola Börnfelt håller tillsammans med juristen Susanne Fransson på att slutföra en undersökning om yttrandefrihet i vård- och utbildningssektorn. På hela 40 procent av de undersökta arbetsplatserna fanns chefer som signalerade till medarbetarna att det är olämpligt att prata med medier eller klaga hos facket.
Det finns också en ny trend som enligt Per-Ola Börnfelt beror på konkurrensutsättningen av utbildning och vård. Den enskilda medarbetaren tystar sig själv för att värna ett varumärke.
– Lärare berättar för oss att de avstår från att prata med föräldrar och andra om resursbrist, mobbning, hot eller våld. Om problem kommer ut får skolan färre elever och resurserna minskar ännu mer, säger Per-Ola Börnfelt."
Sara Stenman

Fakta: Detta gäller om du väljer att larma
Alla anställda
Har lojalitetsplikt mot sin arbetsgivare.
Anställd inom vård och socialtjänst ska alltid börja med att göra anmälan om missförhållande enligt Lex Maria respektive Lex Sarah. Då ska arbetsgivaren utreda, åtgärda och eventuellt anmäla vidare till Socialstyrelsen.
Om arbetsgivaren inte agerar kan man begära hjälp av facket angående arbetsmiljön.
Det är svårt att bevisa att löneutveckling eller karriär har bromsats på grund av att man framfört kritik.
Det finns inget absolut skydd mot att bli av med jobbet för att man framfört kritik. Man kan bli utköpt av arbetsgivaren enligt paragraf 38 i LAS och kan få 6–32 månadslöner i skadestånd beroende på anställningstid.

Offentligt anställd
Yttrandefriheten är starkare än lojalitetsplikten.
Har rätt att prata om verksamheten anonymt med journalister – meddelarfrihet och meddelarskydd.
Chefen får enligt lag inte försöka ta reda på vem som har haft kontakt med medier – efterforskningsförbud.
Arbetsgivaren får inte straffa den som slagit larm - repressalieförbud.
Får ändå inte avslöja uppgifter som har stark sekretess, till exempel med hänsyn till patients integritet eller rikets säkerhet.

Privat anställd
Lojalitetsplikten mot företaget är starkare än yttrandefriheten.
Har anonymitetsskydd. Har rätt att tala med medier under anonymitet.
Kan bli uppsagd om man skadat företaget, till exempel genom att sprida information som skadar företaget – även om den är sann.
Om missförhållanden är tillräckligt allvarliga har man enligt domar i Arbetsdomstolen, ändå viss rätt att slå larm även om det skadar företaget.
Se till att du tagit upp din kritik tydligt med chefer innan du pratar med journalister eller andra utanför företaget.

Källa: Susanne Fransson, docent rättsvetenskap, Göteborgs Universitet

Sjukvårdsförsäkringar - är de till för alla eller bara för de friska?

Det kanske inte alltid är så lätt att teckna en föräkring? För ett par månader sedan var jag på en försäkringskväll som mitt fackförbund ordnade, där de tog upp aktuell information om sjukförsäkringar och pensionsförsäkringar. Det kändes angeläget att få ta del av den informationen, tänkte jag, och cyklade iväg till stadshuset i höstmörkret.

Informationen var aktuell och bra. Jag åkte därifrån en dryg timme senare uppfylld av nyheter och med fickan var full av gratisreklam; reflexer, en regnponcho, ett litet plåsteretui och fullt med reklambroschyrer. Jag ville skaffa mig två saker, en bra sjukförsäkring och en genomgång av mina pensionspengar, så att jag inte kommer att sitta där på en parkbänk vid fyllda 67, och vänta på att fattigmanspensionen ska trilla in på lönekontot.

Innan jag lämnade lokalen fyllde jag alltså i två blanketter. Det ena var en förfrågan om utökat sjukförsäkringsskydd, med högre skydd vad gällde operationer och bättre villkor vid långtidssjukskrivning. Det fanns också en jour kopplad till sjukförsäkringen, dit vi kunde ringa dygnet runt om vi ville ha sjukvårdsupplysning. Jättebra, tänkte jag, med tanke på den service man får när man ringer landstingets sjukvårdsupplysning. Landstingets sjukvårdsupplysning har många gånger en ovanligt lång väntan i luren, samtidigt som den som ringer inte alltid får så bra hjälp. Jag minns när jag var höggravid med tredje barnet i november 2000, och jag fick bihåleinflammation ett par dagar innan beräknat förlossningsdatum. I panik ringde jag och berättade om mitt prekära läge. Då undrade kvinnan i den andra änden av luren om jag hade förlossningsskräck, eller om jag verkligen hade ont i bihålorna. Va? Det enda jag ville ha var en dunderkur med pencillin, för jag hade ingen lust att föda barn med sprängande bihålor.

Blanketter att fylla i från både pensionshandläggaren och sjukvårdsförsäkringen kom ganska omgående per post. Blanketterna var lätt att fylla i, och jag var helt ärlig, som man ska vara med denna typ av blanketter. Jag kryssade att jag hade besökt läkare de senaste fem åren och att jag åt medicin regelbundet. Jag opererade bort min sköldkörtel år 2002, så jag äter Levaxin varje dag för att få min dagliga dos av sköldkörtelhormon. Sedan tar jag magkatarrsmedicin när jag känner av att jag håller på att få magkatarr, det är när jag får för stressigt på jobbet, och magkatarren avtar snabbt efter ett par tabletter Omeprazol. Helt normala saker, tyckte jag. Jag fyllde i varför jag besökt läkare de senaste fem åren, jag uppgav sömnsvårigheter, magkatarr och stressymptom. Jag var ärlig och skrev att jag besökt en psykolog en gång också, våren 2009, det kändes ju som så länge sedan.

Ett nytt brev kom i retur där jag skulle fylla i hur allvarliga mina sömnsvårigheter hade varit, hur svår min magkatarr hade varit och varför jag besökt en psykolog. OK, tänkte jag och fyllde i att jag hade haft utbrändhetssymptom våren 2008 - sommaren 2009. Ärlig som jag är varken förskönade jag mina problem eller förstorade dem. Ärlighet varar väl längst, eller hur?

Ett par veckor senare kom domen. Jag var inte frisk nog att få ta del av deras sjukvårdsförsäkring p.g.a. mina tidigare problem med utbrändhetssymptom. Ville jag ringa och fråga något om varför jag fick avslag på min ansökan fick jag ett telefonnummer till en försäkringshandläggare.

Jag ringde aldrig och frågade försäkringshandläggaren varför jag ansågs vara för klen för att få ta del av deras försäkring, men jag känner mig verkligen illa till mods efteråt. Hur ser försäkringsbolagen på oss människor som tidigare har uppvisat tecken på stressymptom? Är vi en andra gradens samhällsmedborgare? Är vi inte värda att teckna en försäkring som kan ge lite guldkant i livet när vi blir sjuka eller behöver medel till en operation i ett annat land? Trots att jag är en enormt frisk människa, jag har sällan mer än fyra - fem sjukdagar per år, jag håller mina stressrelaterade problem i schack och kan hantera dem, jag äter enormt lite medicin, jag dricker ytterst lite med alkohol och inte ens röker, så ses jag inte som frisk nog av detta försäkringsbolag. Jag håller mig fysiskt i trim, tränar regelbundet och har god kondition. Ändå klarade jag inte av kriterierna för försäkringen. Det känns faktiskt ganska konstigt.

Hur gick den med pensionsförsäkringen då? Det gick fint. Inga problem där inte. Jag ses som frisk nog för att få teckna en pensionsförsäkring för att få upp mitt månadsbelopp till pensionsdagen. Det är väl tur att något bolag vill ha mig med på tåget?

Lyckan med att ha ett kreativt arbete

Jag blir så glad när människor jag känner frågar mig om jag inte ska skriva något i bloggen snart. Det värmer så gott att jag har vänner och läsare som tycker om det jag skriver, och jag blir så glad över att höra att de tycker om att läsa bloggen för att de tycker att jag skriver så bra. Tyvärr blir det inte så mycket under de perioder som jag arbetar. Mitt yrke kräver så mycket av mig, att jag är alldeles slut på kvällar och helger. Men ändå är jag nöjd, eftersom jag vet att jag har gett allt vad jag kan till mina elever. Som lärare är det 100 procents arbetsinsats som gäller för att hinna med, någon slötid finns inte att få ut under arbetsdagarna. Det passar mig som hand i handske, jag tycker om att dagarna går fort, och jag har oftast väldigt roligt på jobbigt. Det är viktigt för mig.

Min man berättade för mig i morse att en kvinna på hans jobb har tagit tjänstledigt en dag i veckan för att få tid att skriva på en påbörjad bok. Den kvinnan har en inre dröm om att bli författare, en dröm som hon nu hoppas att hon kan hinna med parallellt med det vanliga jobbet.

Jag kan lova att den inre drömmen delar hon med många. Vi har väl alla drömmar om att göra något annat? Vi bär väl alla med oss hemliga drömmar om olika yrken som vi burit med oss sen vi var små?

Jag hade som ung några yrkesinriktingar som jag hoppades att jag skulle få ägna mig åt i livet. Det var kreativa yrken som lockade mig, jag drömde om att bli författare, journalist, copy writer eller arkitekt. Jag hade inga som helst tankar på att jobba med människor, märkligt nog. Det var ingenting som lockade över huvud taget, att jobba med skrikiga och bråkiga ungar, det kunde väl ändå inte vara något för en sån som mig? Det konstiga är ändå att jag hittade rätt då jag valde lärarjobbet. Jag kan faktiskt säga att jag älskar mitt jobb som lärare i grundskolan, lärarjobbet är ett oerhört kreativt och aktivt yrke, och jag inte kan tänka mig något bättre för kreativa människor som jag själv.

Insikten om att jag passerat 50 har nu kommit för att stanna. Jag står inför ett dilemma som jag säkert delar med enormt många människor runt om i världen. Ska jag fortsätta att satsa på mitt yrke, eller ska jag satsa på mitt författarskap? Jag måste ju säga att det är underbart att ha en inkomst som rullar in varje månad, hur skulle det vara att ständigt gå med ett tomt konto på banken? Jag har några påbörjade romaner i mina gömmor, som jag vet kommer att kunna utvecklas till något riktigt bra, bara jag satte mig ner och började skriva. Men tiden finns inte, det är bara att inse. Tiden rinner iväg, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Jag har ju förstått nu att livet inte finns för alltid. Jag måste fatta ett beslut och välja snart, innan jag blir alldeles för gråhårig och gaggig. Den tiden kommer, jag är väl medveten om det.

Men än så länge ångrar jag inte mitt yrkesval, det har varit tufft och oerhört stressigt vissa år, men oerhört lärorikt och utvecklande på många olika sätt. Jag har insett att jag inte kan ge 110% av mig själv i jobbet, så jag har taggat ner på mina ambitioner nu, och gör det jag måste göra för att stå pall resten av mitt yrkesliv. Att vara lärare är oerhört roligt, och framför allt nu, efter 27 års arbete med barn, kan jag vila mycket på min yrkeserfarenhet. Det är tryggt och skönt. Jag vil absolut inte arbeta så hårt igen att jag hamnar där jag var 2009, rakt på väg emot mitt livs kraschlandning. Men jag är medveten nu om de varningssignaler som jag känner i kroppen, då backar jag och drar mig tillbaka. Jag måste för att överleva. Det vet jag, det vet mina arbetskamrater och min chef. De vet att jag varit nära väggen, och det känns tryggt. Jag är trygg där jag är, för de känner mig så väl. Kan en arbetsplats bli bättre än så?

Jag har inte alltid jobbat som lärare. Jag har haft några andra "ungdomssynder", innan jag började att utbilda mig till grundskollärare 1988. Mitt första riktiga jobb var som tidningsreporter på Borlänge Tidning, där blev jag kvar i ett par kreativa år, innan den ungdomliga rastlösheten slog till och jag flyttade ifrån Borlänge till Stockholm. Vi var många som lämnade småstaden för att prova på något annat, och det visade sig att det fanns en hel koloni av dalmasar och kullor där nere som var pigga på att knyta kontakter med varandra.

Jag flyttade till Stockholm i januari 1982. Jag lämnade Stockholm i december 1990, och återvände med man och en liten dotter tillbaka till den småstad där jag levde som tonåring. Det valet har jag inte ångrat. Jag trivs jättebra med småstadslivet, allt är nära och finns tillgängligt. Stockholm finns där med sitt utbud bara två och en halv timmes resa bort, när vi känner att vi behöver lite högre puls. Men det känns inte så viktigt, faktiskt. Det är tiden som är viktigast, och att få ut så mycket som möjligt av den tid vi har. Tiden ska inte slösas bort, utan användas väl. Det är det viktigaste just nu.

Mindfulness på schemat - att lära sig av hantera sin stress för livet

Jag har insett att jag har ett oerhört stressigt yrke. I en undersökning som TCO nyligen har gjort har det framkommit att lärare arbetar mest övertid och har minst möjlighet av alla tjänstemannagrupper att påverka sin arbetstid. Det visar en statistiksammanställning som TCO har gjort. Vi har svårt att släppa jobbet när vi är hemma, över 70 procent säger i undersökningen att att lärare inte kan koppla bort arbetet när de är lediga.
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2011/11/03/larare-stressar-mest

För att klara av yrket måste vi få hjälp att hantera all denna inre stress. Försök pågår på olika håll i landet, och för mig känns det viktigt att få ge hur olika skolor ger sina anställda och elever redskap för att kunna hantera situationen:

I Lärarnas Tidning nr 17, kunde jag läsa om ett nytt grepp som har lanserats på Farsta gymnasium, mindfulness på schemat. På sidan 22 i min fackliga tidskrift, kunde jag läsa om att skolan sedan 2009 har fått elever och lärare att lära sig konsten att kontrollera sin inre stress genom olika övningar. Mindfulness, medveten närvaro eller sinnesnärvaro på svenska, är ett sätt att hantera stress genom att vara fokuserad, men att ändå ha en avspänd uppmärksamhet på de egna tankarna – utan att döma och värdera. Mindfulness är inte bara en metod för att snabbt komma ner i varv. Det handlar också om att vara medveten och närvarande i vardagliga situationer.

Målet med sinnesnärvaron är att stärka jaget, att minska upplevelsen av stress och att leva mer i nuet. Övningarna har inget filosofiskt eller religiöst innehåll, och meditationen sker utan mantra. Metoden verkar minska och förebygga stress. Mindfulness har prövats i flera vetenskapliga studier som visar att träning ger positiva psykologiska effekter, till exempel i form av ett större inre lugn.
När vi blir stressade börjar vi ofta att älta saker. Målet med övningarna är att koncentrera sig på det som är viktigt och på det som vi själva kan påverka, annat måste vi lära oss att släppa problemet.

I vårt yrke finns det hela tiden en mängd saker som man kan reagera på, men det är viktigt att veta att allt går det inte att påverka. Vi måste bli bättre på att välja bort det som inte rör oss.

I artikeln är det eleverna på handelsprogrammet som får möta hälsopedagog Hanna Edgren. Efter att eleverna har tagit av sig skorna, tagit plats på varsin matta på golvet, och intagit ryggläge, så inleder hälsopedagogen med att hälsa dem välkomna.

Jag läser vidare:

"Hanna Edgren vill att eleverna tänker på ett berg. Hon uppmanar dem att tänka på bergets färg och form, hur det ser ut när solen går upp och ner, när det passerar moln och regn.
 - Om dina tankar far i väg så gör det ingenting, för dem bara tillbaka till berget igen, säger Hanna Edgren. ....  Fokus har legat på korta övningar som passar att använda i klassrummet och tanken är att lärarna så småningom ska klara sig själva. ... Några klasser har kommit till avslappningsrummet regelbundet, tre gånger i veckan under ett halvår. "

"Ett första steg är att eleverna ska förstå hur kroppen, våra tankar och våra beteenden förändras när vi är stressade.
  Nästa steg är att lära sig att hantera stressen, få distans till sina tankar och acceptera att livet inte alltid är toppen.
  - Över allt matas vi med att vi ska vara så lyckliga hela tiden. Men livet ser ju inte ut så, det går upp och ner och det är helt normalt att oroa sig över vissa saker, säger Hanna Edgren."

Två elever är intervjuade och de tycker att stunderna med mindfulness har lärt dem att känna igen stress och kunna hantera den. En av eleverna i åk 3 beskriver det så här:

" - Innan kunde jag känna om något var fel men jag visste vad det var. Nu kan jag göra en övning och försöka tänka ut hur jag ska lösa det som stressar mig. "

Det är själva lotsningen mot medveten närvaro som är målet med övningarna. Artikeln avslutas med tips på böcker som lärare kan inhandla för att jobba med stresshantering i klassen.

En annan artikel i Lärarnas Tidning den 10 juni beskriver hur lärarna på Beckombergaskolan har fått coachning i stresshantering. Där erbjöds personalen en kurs i mindfulness av sin arbetsgivare. Ett år senare tycker många att de klarar av stressiga situationer bättre. Jag citerar en bit ur artikeln som ligger ute på nätet:

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2010/06/10/mindfulness-far-larare-slappna-av

" — Det här är en jättebra skola. Alla trivs. Varje år gör vi en psykosocial enkät och vi toppar på de flesta områden. Utom när det gäller stress och hög arbetsbelastning. Där hade vi inte lika bra resultat, berättar Inger Haglund som är barnskötare på skolans fritids.

Lärarna på Beckombergaskolan är inte ensamma om att vara stressade. I en undersökning som Lärarnas tidning gjorde för drygt ett år sedan uppgav över 70 procent av Sveriges lärare att de känner sig stressade en eller flera gånger under en vanlig vecka. Lika många uppskattade att arbetsbördan ökat markant de senaste tio åren. Många upplevde en känsla av otillräcklighet, irritation, koncentrationssvårigheter och sömnproblem. ....

Kursen bestod av sju kurstillfällen, före och efter sommarlovet, med uppgifter att göra mellan varje gång och över sommaren."

" Mindfulness, eller medveten närvaro, handlar om att öka vår medvetenhet kring vad som pågår här och nu och att rikta vår uppmärksamhet mot det vi vill. Något som ofta är betydligt svårare än det låter. Den mänskliga hjärnan har en tendens att antingen vilja uppehålla sig i det som varit — förlora sig i minnen eller älta ouppklarade saker — eller tänka framåt — genom att drömma eller planera.

För att träna sig i att vara närvarande i nuet fick lärarna på Beckombergaskolan en rad övningar som efter hand har utvecklats till verktyg att ta till i vardagen:

ANDNING. Andas och går igenom hur det känns. Börja med magen och går vidare upp i lungorna till näsan.

KÄNNA. Bli mer uppmärksam på dina tankar och känslor.

SMAKA. Hur smakar ett äpple egentligen?

LUKTA. Känn dofter.

NJUTA. Ta tid att njuta av ledigheten i sommar.

FOKUSERA. Koncentrera dig på en daglig rutin — som att borsta tänderna och känna hur det känns i munnen, eller äta en frukt och verkligen känna alla smaker.

.........

I artikel kan vi läsa hur en av kursdeltagarna, Nahid Ayat,  försöker hitta till en lugn andning när hon känner sig stressad. Är hon hemma och kan lägga sig på sängen, gör hon i stället något som hon kallar för en kroppsscanning. Hon börjar nere vid tårna och fokuserar sedan på kroppen bit för bit upp till huvudet.

— När jag blir stressad börjar jag ofta att älta saker. Nu tycker jag att jag lättare kan koncentrera mig på det som är viktigt och på det som jag kan påverka, annat kan jag släppa, säger Nahid Ayat."

Det här verkar fungera, och är något som jag vill ta till mig i min läkeprocess tillbaka till en hel människa. Vi får väl se vad som händer, jag vill nu beställa böckerna som visar vägen till ett lugnare inre liv, för att prova detta själv.

Min inbyggda känslobarometer

Det är märkligt hur det har blivit. Jag har under årens lopp blivit allt bättre på att läsa av människor. Träffar jag en människa, pratar en stund med den, känns det som om jag vore en spårhund. Några minuters samtal och min människobarometer är på och analyserar. Det här är ingenting som jag vill ska hända, men det händer hela tiden. Varje dag, året om.

Denna avkännare kan nosa upp minsta lilla vibration av osäkerhet eller lögner. Efter alla år som lärare har jag märkt att min lögndetektor är alltid på, min vibrationsdetektor likaså. Det är säkert en egenskap som jag har utvecklat genom åren i yrket, vi måste lära oss att tyda barnen för att försöka förstå vad de tänker och känner, se deras känslospel för att veta om vi kan gå vidare eller om vi måste backa. Att vara pedagog är ett finlir som en urmakare, fast på det känslomässiga planet. Det gäller att hitta luckorna hos barnen, sätta in rätt förklaring eller puff åt rätt riktning, och sedan peppa dem exakt lagom mycket.

För mycket peppning, och de vägrar fortsätta. För lite peppning, och deras intresse stannar upp. Det här lär man sig efter alla år tillsammans med olika klasser och olika elever. Genom att titta noga på eleven, betrakta dess minspel och sedan bedöma dagsläget, går det att bedöma hur mycket eller lite de kommer att jobba under dagen. Det går att se i deras ögon om de mår bra eller dåligt. Jag känner i luften om de är stressade eller lugna. Jag läser av det inre känslospelet som om det vore en klocka. Det är faktiskt väldigt märkligt hur bra jag har blivit på det här.

Detta har inneburit att jag också har blivit bättre på att läsa av vuxna också. Under ett samtal med en bekant eller en kollega läser jag av ansikten, röster och ögon. Det är otäckt vad jag kan se när jag läser av ett ansikte, jag ser osäkerhet, stress, prestationsångest och lögner. Jag ser naturligtvis också att de som mår bra innesluts av ett lugn, ett självförtroende och en god självkänsla. De utstrålar lugn och harmoni. Men även lugna och trygga människor kan visa luckor ibland. Fråga mig, jag ramlar själv ner i dessa luckor när jag får för många pålagor och blir för stressad. Då rasar det mesta ihop.

Människor som inte tittar på mig när vi pratar klarar jag inte av att umgås med, det känns jobbigt. Jag förstår att det är av blyghet eller osäkerhet, men jag är inte van vid att människor inte kan titta på mig när vi möts. Barn som är blyga kan vändas till oblyghet genom uppmuntran eller humor. Vuxna är det värre med. Deras blyghet sitter väl så djupt rotad att det är svårt att förändra.

Igår träffade jag en före detta kollega. Vi pratade en stund utanför jobbet och jag blev alldeles kall inombords. Med en gång var min inbyggda känslobarometer på. Jag kände med en gång att under hennes fasad rasar ett inre krig. Efter bara några minuter kunde jag konstatera att hon inom en snar framtid kommer att gå in i väggen, jag lovar. Hela hon var som ett darrande blad, trots att hon gång på gång förklarade att hon hade det jättebra på det nya jobbet. Det är lugnare där, i skolan var det ju så stressigt att jobba.
- Vi är tre som jobbar med barngruppen, och all planering ligger inte på mig. Det är skönt.

Jag ville krama om henne och be henne att varva ner, inte ta på sig extrauppgifter och bara glida med de andra. Men hon bedyrade att allt det där extra gjorde hon bara för att det var så kul med att vara med i projektgrupper, att se förändringarna växa fram och se hur mycket bättre barnen skulle få det.

Jag förstår henne, jag tar ju också alltid på mig extrauppgifter för att jag tycker om att lära mig nya saker. Jag älskar känslan av att kunna behärska ett helt nytt område, även om jag håller på att stressa ihjäl mig för att nå den lyckokänslan. Likaså var det med henne. Det går inte att säga till en sådan kreativ människa, som min tidigare kollega, att hon måste varva ner. Hon lever för att göra ett bra jobb, hon älskar känslan av att lyckas med nya utmaningar och att arbeta hårt. Jag förstår henne, för hon är en sådan som jag är, en sorts tvillingsjälar. Och jag vet att vi som föds med dessa egenskaper förr eller senare brinner upp eller ger upp. För vi kan inte reglera all vår brinnande energi som andra kan, utan vi jobbar på i någon sorts glädjeeufori tills vi kraschar. För vi älskar att arbeta och vi älskar att prestera bra ifrån oss. Ingen kan ta ifrån oss den glädjen. För utan den skulle vi nog helt enkelt slockna och försvinna in i någon sorglig passivitet utan livsglädje. Så frågan är då, vem vill leva ett sådant liv?

När livet är lite upp och ner och hit och dit - då gäller det att rulla bollen vidare

Jag nämnde förut att jag känner några andra som också har blivit utbrända. Jag skrev också att vi känner en vänskap som kan beskrivas som djupare än andra vänskapsförhållanden, tack vare att vi sitter i samma båt. Vi inleder alltid våra möten med frågan:
  - Hur är det nu?
Med den frågan är det inte frågan om den vanliga standardfrasen när man möter någon bekant:
 - Hur är läget?
Den senare frågan vill bara få svar på frågan hur den andra mår kroppsligt. Det är sällan jag får den frågan av någon annan i den utbrända skaran, nej vi undrar om andra saker.

När jag möter någon annan tidigare utbränd person vill jag ställa frågan om hur det är med symptomen som vi delar, som inga andra vet om. Jag är medveten om att inte alla delar samma symptom, men oftast har vi liknande kroppsliga och mentala reaktioner. För min del gäller det symptom som till exempel sömnlöshet, hjärtflimmer, humörsvängningar, och en annorlunda känsla inombords.

Oftast är svaret:

  - Upp och ner, du vet hur det är.

Då vet jag hur det är, för det är precis så det är. Uppåt för det mesta, och sen, nattsvarta dalar när allt känns fel och världens alla problem tynger oss. Hur ska det gå för världen? Hur ska vi kunna överleva på den här planeten? Hur ska vi rädda miljön? Hur ska vi ha en rättvis fördelning av jordens resurser? Hur ska vi få ekonomin att gå ihop? Hur ska vi hinna med det vi vill få gjort, innan... Det finns enorma problem att fundera över, det är inga problem att hitta dessa i livet, det är bara att slå upp morgonens tidning.

Ibland är svaret:

 - Toppen!

Då är det också så det känns, ingenting känns svart och dystert, allt går att fixa och allt känns faktiskt så då.

I natt har jag inte sovit så värst bra. Jag har legat och funderat över ett mejl som jag skickade iväg under gårdagen, ett mejl som gjorde att jag kunde släppa en bit av ett tungt ansvar som mentor. Jag hade formulerat tre bärande frågor till min chef, hittat länkar och hänvisningar till våra lagar och förordningar för att ge ett djup åt frågeställningarna, för att sedan kunna dela med mig av min oro och min förfrågan vidare uppåt i hierarkin.

Orsaken till att jag inte kunde inte sova var inte negativ, tvärtom, jag kände mig lättad. Jag låg och tänkte på hur bra det kändes att ha delegerat ett ansvar vidare till nästa instans. Mina frågor i mejlet kanske leder någonstans, det kanske stannar där det är, men det kändes oerhört bra att lyfta en del av ansvaret från mina axlar på ett genomarbetat och professionellt sätt.

Jag har levt så länge nu att jag tycker att det jag säger är genomtänkt och professionellt, jag upplever att människor lyssnar på vad jag har att säga, och jag upplever att jag har fog för mina uttalanden. Det jag väntar på nu är någon form av feed-back. Tänker jag rätt i det jag så ihärdigt vill få fram i mina uttalanden, både skriftliga och muntliga?

Men nu är bollen kastad, och jag inväntar ett svar. Det känns väldigt skönt.

Så just nu skulle jag ge svaret att allt är bra. Det känns skönt att kunna svara så.

Vad gör man egentligen med all uppdämd inre ilska?

Det är inte fint att vara arg. Ilska tyder på att personen i fråga har svårt att kontrollera sina känslor, och det anses inte OK att visa känslor som en vuxen individ i Sverige. Håller ni med? Om en person emellanåt blir så där väldigt arg, exploderar för minsta lilla och beter sig allmänt otrevligt emot sin omgivning, då är man faktiskt inte helt OK. Eller? Man är nog ganska knäpp i andras ögon faktiskt.

Men om personen i fråga hade bott i Italien, hade det nog däremot varit helt OK att bli lite fly förbannad emellanåt. Att visa sin ilska i södra Europa visar bara att man är en äkta italienare och att man har ett italienskt temperament, d.v.s. hett och impulsivt. Det är inget konstigt med det, italienare får gräla på öppen gata utan att någon höjer på ögonbrynen av förvåning.

I Sverige är vi ju inte italienare, vi är ju av ett helt annat släkte. Därmed får vi inte heller visa att vi blir förbannade lite då och då. Skandinaviskt svala ska vi vara, milda och trevliga i alla lägen, även om vi är skitförbannade inuti. Vi biter ihop, vi ler milt och trevligt, trots att den inre ilskan sjuder och kokar där inne i våra innersta gömslen. Men vi får inte visa att vi blir arga utåt, utan vi väntar tålmodigt för att till slut kunna ställa till ett rent helvete där hemma, bakom stängda dörrar. Det är däremot helt OK för att vara svensk. Håller ni med?

Så här håller vi på. Vi behärskar oss och biter ihop tills vi rämnar av all den här trevligheten och till slut bara exploderar gång på gång utav minsta lilla motgång. Tro mig, jag vet. Efter min explosion på Paris flygplats, sommaren 2009, som jag har berättat om tidigare i bloggen, pyser ilskan faktiskt ur mig med jämna mellanrum. Jag har blivit helt ostyrd, jag kan vare sig stoppa tårar eller explosioner. Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt och sunt att jag äntligen direkt visar vad jag faktiskt känner.

Jag kan inte spela teater längre.

Det positiva är att jag blir så evinnerligt glad och lycklig emellanåt också. Jag kan nå sådana glädjehöjder att jag har svårt för att finna ord för dem. Jag känner att jag lever. Utan känslor är jag död. Om jag upplever starka känslor lever jag. Jag finns, jag känner och jag reagerar. Det är ett av det som är det allra bästa med att springa rakt in i väggen, trots allt. Även om det är väldigt jobbigt för omgivningen att ha en sådan explosionsrisk i närheten. Men de i min omgivning får väl gilla läget, antar jag. För att gilla läget måste ju även jag. Jag får inte tillbaka den person som jag var före 2009, och ärligt talat, det vill jag inte heller.