Den andra nyckeln till frihet

Klockan är nu runt sex på kvällen. Vi kom fram till L'aeroport Charles du Gaulle vid tre-tiden eftersom planet skulle gå klockan fem. Planen till Köpenhamn och Stockholm står någonstans ute på flygplatsen och väntar, men det är vi passagerare som inte kan checkas in, eftersom det är den lokala SAS-personalen i Paris som är någon annanstans och strejkar för bättre villkor.

Det går några timmar. Barnen runt omkring oss börjar bli kinkiga, och flera föräldrar blir tvungna att uppsöka olika serveringar för att fylla på matförråden för sig själva och barnen. Det händer inte särskilt mycket. SAS-personalen bakom disken har det kämpigt, folk börjar bli mer och mer irriterade på att ingenting händer. Ibland smyger jag mig fram för att höra om det kommer någon ny information, men det gör det inte.

Ute har det nu blivit mörkt. Runt klockan nio ungefär börjar det bli oroligt längst framme vid informationsdisken. Folk börjar samla ihop sina väskor och de rör på sig ut genom entredörrarna. Vad har nu hänt? Vi barnfamiljer som står längst bak, förstår ingenting, och ingen information sprids heller vidare. Folk kniper hårt ihop sina munnar, håller hårt i sitt bagage och ilar snabbt förbi oss på väg ut i den franska kvällen. Bland oss som står sist i kön, kommer beskedet att vi ska bli transporterade till Park Inn, ett hotell i närheten, där vi ska få middag, ett övernattningsrum och frukost nästa morgon. Förseningen drar alltså ut på tiden, men planet ska lyfta i morgon förmiddag. Det garanteras vi, så vi kan lugnt åka till hotellet, sova skönt, äta frukost och sedan komma tillbaka till klockan åtta nästa dag. SAS betalar, så vi ska inte bekymra oss över några efterräkningar. Det lät ju verkligen bra, det här, och så här långt hade allt gått friktionsfritt för oss i alla fall.

Men det var nu strulet började, och detta blev en av de kvällar som jag aldrig kommer att glömma. Den här kvällen kändes det som om Titanic sjönk för andra gången, och vid det här haveriet var det kvinnor och barn fick stå tillbaka för de andra passagerarna. Allt på grund av att vi kom ut sist ur avgångsterminalen. Det skulle visa sig att det var det som avgjorde om det här med Park Inn blev en bra eller en dålig lösning för oss som skulle med morgonflyget. För det var ju vi, med barn, från ett till tolv års ålder som kom sist på terminalbussarna, efter att alla andra hade slagit sig fram till till minibussarnas ingångar och tagit de platser som fanns att sitta på. Det fanns ju inte så många minibussar som kunde skjutsa oss till Park Inn, så de två eller tre som fanns, fick åka fram och tillbaka i flera timmar innan de hade plockat upp oss alla.

Klockan elva kom jag och vår dotter på en av de skyttelbussarna till övernattningshotellet Park Inn. Vi hade säkert blivit bortskuffade från tio-tolv minibussar, och andra hade trängt sig på utan hänsyn till vår gråtande åttaåring. Barn grät överallt, folk knuffades och skrek, och problemet var att folk först skulle först lasta in väskorna bak i minibussen, sedan ta plats i bussen. Det krävde i alla fall en viss smula av disciplin och hänsynstagande från passagerarnas sida för att det skulle fungera. Vilket det naturligtvis inte gjorde.

Jag och vår dotter kom in i alla fall in i en av minibussarna, vi fick en trång plats längst fram mellan föraren och en passagerare, men det fanns inte någon plats för min man. Han hade fått in väskorna, bak i bussen, men han fick själv inte plats i bussen, för den var full av vuxna människor. Vi skulle få åka med, väskorna skulle få åka med, men vi skulle få lämna honom kvar på trottoaren med resten av de strandsatta passagerarna, vilket ju var resterna av barnfamiljerna.

Det var då jag gjorde det som var det enda rätta, något som jag för mitt liv aldrig trodde att jag skulle vara kapabel att göra, mitt bland massor med främmande människor, mitt i en fullproppad minibuss, och med en trött, gråtande åttaåring i handen. Jag är arg, fruktansvärt arg, efter att ha blivit bortknuffad gång på gång, vid mina försök att ta mig och vår dotter in på någon av de små bussarna. Ilskan bubblade upp inom mig, den fullkomligt exploderade inom mig och jag började att skrika.

  - Hur kan ni vara så jävla usla? Hur kan ni bete sig så här emot barn som är trötta och gråter? Vilka jävla idioter ni måste vara som tränger er fram och tar platser så att små barn får stå kvar ute på trottoaren och vänta ännu längre! Finns det någon här som kan resa sig upp och lämna plats åt någon enda mamma med barn, eller någon pappa som står kvar där nere? Va? Vad är ni för egoister?

Det blir knäpp tyst på bussen. Folk tittar ut genom fönstren och låtsas som om jag inte finns. Den fransktalande föraren har inte förstått ett dugg, för han talar bara franska. Jag kanske gjorde fel, jag skrek ut all min ilska på svenska, jag kryddade med svordomar, men jag tror ändå att folk borde ha förstått vad jag var så arg för.

Jag gör det som jag tycker är det enda rätta. Jag tar dottern i handen och lämnar bussen. Med de där idioterna vill jag inte åka. Hellre står jag kvar utanför terminalen. Visst krångel för att ta mig ut, jag säger till min man att han får lasta ut våra väskor igen, vilket naturligtvis tar en bra stund, och en annan passagerare tar plats i framsätet. Inte en en person visar en min att de lämnar sin plats och går ut ur bussen. Det är besvärande tyst i bussen när jag hoppar in igen och säger med skarp röst:

 - Ja det här kommer att ta en stund, för nu blir vi tvungna att lasta ur våra väskor. Men ni sitter ju bra där ni sitter, eller hur???

Det är första gången i mitt liv som jag visar min ilska offentligt. Jag fick fram min åsikt, och jag visade vad jag tyckte. Jag tycker än idag att jag gjorde rätt, trots att skam och ånger fullkomligt sköljde över mig efteråt. "Vad hade jag gjort? Det var ju fruktansvärt det jag hade gjort! Hur kan man få bete sig på det sättet?" snurrade det i huvudet på mig, och jag kände det som om jag hade gjort något fruktansvärt fel.

Jag tror faktiskt att det var den andra nyckeln till frihet som jag hittade. Där utanför avgångshallen vid terminalen i Paris. Där hittade jag min andra nyckel till frihet. Jag hade vågat visa min ilska för andra människor. Det hade jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv.

På en flygplats i en kö, där allt står still...

Informationstavlorna slår snart om från DELAYED till CANCELLED på flyget till Köpenhamn och till Stockholm. Människorna börjar förflytta sig, från att vi hade stått i kö framför de fyra incheckningsdiskarna, bildar vi nu kö till SAS egen informationsdisk. Från att ha varit fyra köer bildas nu en lång kö för båda destinationerna, den långa kön ringlar sig längs hela väggen. Det är rätt lugnt, folk beklagar sig en del, men stämningen är bra och lugn.
På informationstavlan står det fortfarande DELAYED på planet till Oslo, som plötsligt visar sig ska gå ändå. Planet är redan halvfullt, och vi som står i den nya kön får information att de barnfamiljer som måste hem till våra nordiska städer kan få plats på det planet om vi skyndar oss att checka in. Barnfamiljerna rör sig tillbaka till köerna framför incheckningsdiskarna. Vad bra, då kanske vi kommer hem ändå.

Ett par stressade affärsmän försöker sig på att tränga sig före i kön, vi måste förstå att de har väldigt bråttom, och måste komma med Oslo-planet. Vi tittar oförstående på dem där de pratar med familj efter familj, de måste få gå före, de måste ju komma med planet! För dessa män gällde tydligen inte det beslut som SAS snabbt tog, att det var barnen som skulle prioriteras denna gång, inte män i grå kostymer. Det visar sig att deras försök att komma med inte fungerar, den extrainkallade estländska personalen, ruskar på huvudet, inget barn, ingen incheckning.

Vi står och lyssnar till en australiensisk familj som står framför oss i kön. Mamman är från Sverige, men vi kan se på deras resväskor att de är från Sydney. Alla fyra pratar australiensk engelska, och vi lyssnar på deras samtal. De är lugna och pratar om mormor och morfar, som barnen äntligen ska få träffa. Stämningen är lugn.

De familjer som får checka in till Oslo-planet får höra att de måste skynda sig, planet ska gå om tio minuter, så de måste springa till gaten om de ska hinna med. Tre familjer ger sig iväg med barn på armarna. Att springa gatlopp inne på en flygplats, med små barn på armen verkade ju inte klokt. Vi som inte kom med ställer oss återigen i kön till SAS Informationsdisk. Nu hamnade vi ju sist igen, men det får vi ju ta. Jag och min dotter slår oss ner på resväskorna och jag sätter mig och börjar läsa ur boken som vi har med oss på resan, Ingen är som Rosali av Kerstin Sundh. Det är fler som lyssnar, märker jag, och vi kan ingenting göra. På informationstavlan står det plötsligt DEPARTED angående flyget till Oslo. Efter en stund kommer också de tre familjerna tillbaka till oss andra i kön, trötta, nedslagna. Föräldrarna hade fåttt springa gatlopp förgäves, de kom inte med ändå. Det var synd om dem, men det var ju också en chansning de tog. Trösten var i alla fall att de där stressade affärsmännen som gjorde sig så mycket besvär för ingenting, inte fick någon att ta deras parti. Jag återvände till boken, och fortsatte att läsa för vår dotter. Det här var bara början på förseningen...

Stäng

Användarnamn Lösenord Logga in Glömt lösenord? Glömt användarnamn?

16 juli 2009 på Charles du Gaulle-flygplatsen

Vi sitter på transferbussen till Paris flygplats Charles du Gaulle. Det ska bli en märklig hemresa, men det vet vi inte om ännu. Vi reser med SAS, lugnt och tryggt, och våra fem dagar i Paris är till ände. Vi har besökt Disneyland, varit upp i Eiffeltornet, sett fransmännen fira sin nationaldag på TV och i luftrummet ovanför staden samtidigt, och pratat med fransmän om fotboll, Zlatan, Paris och deras nationaldagsfirande. Efter två veckor i Tunisien i september 2008 bara lossnade språket för mig, franskan, och jag kunde faktiskt prata vardagsfranska rätt obehindrat denna resa. Jättekul faktiskt, så jag var rätt nöjd med vår semestertripp. Att jag sov ganska dåligt hela tiden på hotellet ska man inte bry sig om. Det var jag ju ganska van vid vid det här laget....

Det är när vi kommer in till avgångshallen vi märker att det är något på tok. Varför är det så mycket folk vid incheckningsdiskarna till SAS avgångar till Oslo, Köpenhamn och Stockholm? Det händer ingenting, verkar det som. Det är totalt stopp. Vi får ganska snabbt reda på att det är incheckningspersonalen som är anställda av SAS som strejkar, och att vår hemresa antingen kommer att bli fördröjd några timmar. Det känns OK, vi är lediga ändå när vi kommer hem, så vi kan vänta. Värre är det för affärsmännen som ska på viktiga möten i Stockholm. Men de får vänta de med. Det går inget flyg till någon av de nordiska städerna, så vi får vänta. Nu väntar några intressanta timmar...

Skillnaden på självkänsla och självförtroende

Jag är en trygg person med ett gott självförtroende, tycker om att vara bland människor, har inga problem att ta kontakt med nya människor eller ge mig huvudstupa in i nya situationer. Men jag har förstått att jag har en ganska usel självkänsla. Skillnaden är faktiskt större än man tror, och de flesta vet inte om att det är två sidor av samma mynt.
Mia Törnblom, som har skrivit boken Självkänsla nu! Din personliga coach visar hur, 2006, inleder sin bok med att berätta om skillnaden mellan de olika begreppen.
                                                  
Boken kom ut 2006, och eftersom jag har prenumererat på tidningen Må bra i många år, så kom den som specialbilaga i pocketform under den period i mitt liv när jag som mest behövde den. Ytterligare en pusselbit föll på plats, bara av sig själv. Hon inleder boken med att beskriva skillnaden på självkänsla och självförtroende.

   1   Skillnaden mellan självkänsla och självförtroende
Om man slår upp ordet "självförtroende" i ordboken står det följande: "Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera." Det innebär att jag tror mig veta att jag kan få saker gjorda, uppnå mina mål och så vidare.
   När vi slår upp ordet "självkänsla" i ordboken står det: "Medvetenhet om den egna personlighetens värde." Det vill säga mitt eget värde i mina egna ögon eller hur det faktiskt känns att vara jag.
  Människor i min närhet och andra jag möter hör mig ofta prata om vikten av självkänsla. Jag har en fallenhet för att upprepa sådant som jag anser är bra och viktigt och ser det lite som ett kall att lära ut skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, men framför allt vill jag hjälpa människor att själva öva upp och stärka sin självkänsla."
...
" Låg självkänsla kan yttra sig på flera sätt. Ett av dessa är att inte våga ta någon plats alls i sociala sammanhang eller i livet överhuvudtaget, att avstå från att säga sin åsikt, att ställa sig sist och göra allt för att inte dra till sig uppmärksamhet eller synas. Ett annat sätt är att göra allt för att synas och stå i centrum, att kräva uppmärksamhet och bekräftelse hela tiden och ändå aldrig lyssna till andra människor. Jag tror att alla råkat ut för människor som inte lyssnar. Det blir ganska frustrerande. Påpekar man för dem att de inte lyssnar känner de sig orättvist anklagade - de har ju hört allt vad man sagt. Men att höra vad andra säger och att lyssna är inte samma sak.
   Människor med låg självkänsla bli oftast extremt självcentrerade och självupptagna. Detta leder ironiskt nog till att det som en människa med låg självkänsla ofta fruktar mest - att bli kritiserad, illa omtyckt, övergiven - det som faktiskt händer."

I mitt fall blev denna svaghet att jag behövde bekräftelse på att vara duktig, ett dilemma som vi kvinnor får redan som små flickor. För att få bekräftelse att vi är så söta och duktiga som vi vill vara, måste vi hela tiden leverera det som krävs av oss; att vara söta och duktiga. I mitt fall ledde detta till att jag inte kunde misslyckas, inte till en enda punkt, för då föll jag rakt igenom. Detta hände mig under 2008, misslyckande efter misslyckande trädde upp sig som ett pärlband, och jag mådde uselt av detta. Vem som helst i min situation skulle ha ryckt på axlarna åt detta, men jag tog det personligt, rädd som jag var för att misslyckas. Det krävdes en psykolog på Borlängehälsan att förstå mitt problem, och när jag fick svaret levererat så var det som en sten föll från mitt hjärta. Jag blev beordrad av min rektor att uppsöka psykolog i april 2009, tack och lov för det. Tyvärr slutade den kvinnliga psykologen på Borlängehälsan direkt efter mitt besök, och jag orkade inte skaffa mig en ny, men hon hade sagt det som var viktigt för mig:

Alla människor får misslyckas ibland, det är helt OK. Livet måste gå vidare ändå, och man får se det positivt.

Alla människor får misslyckas, tänk det trodde jag inte!


Mia skriver vidare i sin bok:
"När jag var växte upp fick jag ofta höra att jag var söt och duktig och man sa till mig att jag kunde bli precis vad jag ville. Men det var ingen som sa till mig (åtminstone inte så att jag tog det till mig) att jag dög precis som jag var. Självklart ansåg både mina föräldrar och lärare att jag var bra precis som jag var.
  Vi berömmer och värdesätter hela tiden prestationer och, hur sorgligt det än låter, utseenden. Tänk själva på hur ni beter er med små barn. Hur ofta säger ni inte : Vad söt hon är! För en söt och duktig liten tjej som jag faktiskt var , satte det igång en jakt på mer bekräftelse. Jag mådde bra och njöt av bekräftelse och sökte det mer eller mindre omedvetet hela tiden. Jag lärde mig aldrig att jag kunde bekräfta mig själv och att jag dög precis som jag var."
                                          

Tänkvärt eller hur? Jag satt fast i fällan, jag ville vara söt, fräsch, sportig, vara en supermorsa till våra tre barn, ha ett vackert hem, ha ett underbart äktenskap, vara social och trevlig, vara en duktig lärare och fixa alla dessa bollar i luften samtidigt. Vem kan fixa det utan att misslyckas någon gång? Med två tonåringar som hela tiden munhöggs och krävde sitt, en liten tjej som behövde sin mamma, ett hus som skulle färdigrenoveras, ett jobb som krävde mer än heltid, ny teknik som skulle läras in och så till slut jag själv som skulle hållas topptrimmad... Det går inte riktigt ihop, eller hur?

Mia igen:
" Är självkänslan låg vet man aldrig vad man är värd. Det varierar beroende på vilka man för tillfället har omkring sig. Att betrakta sig som en jämnställd är en omöjlighet. Man är antingen bättre eller sämre. Eller rättare sagt, är man inte bättre är man värdelös. Under flera år hade jag därför som vana att alltid jämföra mig med andra. Jag var "bra" bara om inte någon annan var "bättre"."

I boken ger hon sedan ett exempel på en situation som jag känner igen mig i, en situation som tyder på låg självkänsa. Så fort som någon annan upplevs som snyggare, gladare och smartare än oss själva, så rasar självkänslan till botten. Självförtroendet är fortfarande starkt, men självkänslan är låg.

"Om vi undviker att jämföra oss med andra och slutar att tävla, för att i stället öva på att tycka om oss själva och känna att vi duger som vi är - då kanske livet skulle bli lite enklare och roligare. Vi blir ju inte bara en annan människa bara för att någon annan kommer in i rummet, eller hur? Det kommer alltid att finnas någon som är smartare, klokare, roligare, snyggare än vad vi är, men det finns ingen annan som är allt detta på en och samma gång."

Jag säger som min gode vän Daniel: klockrent!

Bilden är tagen på mig i Visby 1982, när jag var allt det som jag ville vara, söt, fräsch, sportig och stark. Att det var något som skulle prägla hela mitt liv hade jag naturligtvis inte i mina tankar då, utan det var helt andra saker som snurrade i min hjärna då. Vad det var förstår väl alla som har varit 21 år och fulla av ungdom och levnadsglädje...

Timmerhuset i Hytting

Vi bor i ett vackert timmerhus i en gammal by som en gång i tiden hette Hyttinge. Jag forskade faktiskt kring bynamnet under min lärarutbildning i början på 90-talet. Jag åkte ner till Stockholm och hittade gamla skattelistor från 1540-talet som bekräftade att i byn Hyttinge bodde det skattepliktiga bönder. Under årens lopp försvann slutet på namnet, och kvar blev byanamnet Hytting.

Huset är definitivt en källa till min energibrist. Vi flyttade hit december 1990. Efter tio år slit var vi helt säkra på att vi skulle vara tvungna att sälja och skaffa oss ett mer lättskött hus, men vi tog oss igenom renoveringen, och har egentligen bara källaren kvar nu. Men vad vi har renoverat, år ut och år in. Detta har skett samtidigt som vi har haft små barn som hade behövt den tiden av oss. Ständigt har våra pengar gått till byggmateriel, vår tid har förbrukats till golv- och fönsterslipning, sågning, spikning, tapetsering, målning, vi har släpat tegel upp och ner från taket, och burit, burit, burit skräp och elände till denna evinnerliga soptipp. Sånt är livet för människor som köper gamla hus och som inte har råd att anlita hantverkare för att utföra jobben. Några ROT-avdrag fanns inte att göra när vi höll på som mest, så det var bara att bita ihop och jobba på själva. Och det gjorde vi, dagar och kvällar. Bara elektriker och rörmokare fick komma och hjälpa oss, för det jobbet fixade vi inte själva, men annars så har vi fixat allt i princip!

Vårt hus är byggt på 40-talet, men det ser ut som om det vore några hundra år gammalt. Nu trivs vi väldigt bra här, det finns inget bättre hus att bo i, men det har inte varit enkelt att bo i under renoveringstiden. Tid som vi hade kunnat lägga på våra barn eller oss själva, har gått till huset, så är det. Men därför är det nu också helt omöjligt att sluta och att inte fixa till det sista som behövs. Renoveringen tar mycket längre tid nu, men det gör ingenting. Det är helt OK att listerna som ska målas efter toalettrenoveringen för två år sedan, fortfarande är omålade. Det är helt OK, och det känns helt makalöst att jag kan säga så. Jag blir nästan stolt när jag ser listerna, och det gör jag flera gånger om dagen, men det går att leva ett bra liv utan att de är målade. Faktiskt. Allt behöver inte vara perfekt. Inte nu längre. Och jag vet att så har jag inte kunnat ha det tidigare. Då har omålade lister stressat mig, och fått mig att må illa. Nu vill jag nästan att de ska förbli omålade, bara för att bevisa för mig själv att livet fungerar ändå. Det är en förändring jag är stolt över.

Här är utsikten från vårt tak förra vintern.

So far, so good...

Egentligen kan man fråga sig vad det är som driver människor till vissa saker. Som att blogga till exempel. Är det inte bara ett enda slöseri med tid och kraft att sitta och skriva ner tankar och funderingar? Är det egentligen inte helt vansinnigt att sedan lägga ut det helt offentligt?

När jag gick in i den här bloggen, blogspot.com, stod det i användarinstruktionen att bloggandet är ett bevis på att det fria ordet existerar, på att yttrandefrihet gäller, och i det samhälle vi lever har vi alla har rätt att uttrycka våra åsikter och tankar. Det är viktigt och bra. Det är ett samhälleligt privilegium som vi delar med de människor som lever i ett demokratiskt samhälle. Utan demokrati - ingen yttrandefrihet, ingen möjlighet att göra sig hörd. Tänk på det ni som svär över våra invandrare. Varifrån har de kommit? Demokrati eller diktatur?

Alla lever vi olika liv, och händelser runt omkring oss skapar oss till de olika personligheter vi är. Ju äldre jag blir, ju tydligare ser jag detta. Jag ser det på barnen som jag möter på arbetet. Jag ser det på föräldrarna till mina elever. Jag ser det på mina kollegor och mina vänner. Ingen är en exakt kopia av en annan, eftersom livet har fört oss på så olika vägar. Alla har olika uppväxt, det har präglat oss. Alla har olika vänner, det har präglat oss. Vi har upplevt olika saker, det har präglat oss. Vissa har varit mer blyga, andra har varit mer framåt, det har absolut präglat oss. Därför har vi alla en egen sann historia att berätta. Vissa väljer att berätta, vissa inte. Det har med oss själva att göra, vår egen tro på oss själva. Är min historia värd att berättas? Absolut, det gäller alla.

Att jag startade den här bloggen var för att jag kände att så mycket behövde klargöras.

Först och främst kände jag att jag behövde blogga för att klargöra min situation för mig själv, hur var det egentligen, vad var det som hände mig egentligen? Eftersom jag är en akademiskt skolad person, kan jag inte bara skriva hur jag tror det ligger till om detaljfrågor, utan det är viktigt för mig att ta reda på påvisbara fakta innan jag skriver ner det och lägger ut det i bloggen. Jag litar på mina källor, det är föreläsare eller författare som vet vad de skriver om. Vad jag själv känner under tiden jag skriver, är mina egna funderingar. Jag är van att läsa böcker som har just det upplägget, fakta sammanvävt med fiction. Det ger mer åt läsaren och mer stadga åt berättelsen. Ta bara boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson, den är ju upplagd på exakt på det sättet.
                                        
Jonas Jonasson har verkligen lyckats med konsttstycket att väva samman 100 års faktahistoria med en spännande och framför allt rolig berättelse. Boken kan verkligen rekommenderas!

För det andra kände jag att jag har gått med i en diffus grupp av människor som har upplevt samma sak som mig. Då och då stöter jag ihop med andra som också nått stadiet burnout, och totalt kraschlandat. De kommer inte upp ur sängen, de blir helt apatiska, och livet förändras totalt. Vi talar samma språk, vi lever nu under samma kodindex, vi nickar och bekräftar för varandra, precis så känner jag också. Varenda gång jag träffar en utbränd person stämmer det, vi har upplevt samma sak, vi är en del av ett kollekiv av röster. Men vem talar för dessa människor, som inte kan, förmår eller orkar? Jag har ännu inte stött på någon som skriver rakt ur hjärtat om detta, mer än Elizabeth Gummesson i boken Good enough - bli fri från din perfektionism.
                                             

Kraschlandning, nej, så långt gick inte jag, tack vare en massa positiva saker som hände mig när jag mådde som sämst.
Framför allt är det att jag lämnade det ställe som gjorde att jag mådde som sämst, min arbetsplats.
  Sedan är det människor i min omgivning som såg att jag mådde dåligt, framför allt min man och mina vänninnor, som orkade lyssna, som tog sig tid till mig så att jag fick berätta, samma sak om och om igen.     Tänk vad jag har promenerat runt bland ko- och hästhagarna i Tyllsnäs, Tylla och Norr Hesse, och berättat och berättat om allt som hänt mig. Ni vet vilka ni är och ni är helt underbara, tack snälla ni!
  En annan faktor som lyfte mig är barnen runt omkring mig, mina egna och andras barn, som har visat mig sin uppskattning. Jag gillar barn, det är därför jag är lärare, och det märker de. Vi får oftast en bra kontakt, ibland går det fortare, ibland tar det längre tid, men det är det värt. Barn är en enorm källa till livslust!
  Sedan är det träningen på Friskis och Svettis kombinerat med ett starkt löparintresse som gör mig så glad och stark. Det är synd om människor som aldrig får uppleva glädjen av arbeta fysiskt, att orka kämpa och att pumpa ur kroppen till sista droppen.
  Ännu en faktor är min humor, vilket jag är oerhört glad över att jag har fått en stor dos av. Bland vissa människor får jag aldrig chansen att visa den, de är så fulla av negativ laddning att det inte går att skämta. Bland andra kan jag bara spruta fram tokiga idéer och historier, den ena galnare än det andra. Det är en fantastisk gåva som jag är oerhört tacksam för...
   När jag bytte arbetsplats fick jag jobba med en helt ny ålderskategori av barn, jag fick ansvaret för förskoleklassen. Nya arbetsuppgifter, nytt tänk, en friare tillvaro. Jag fick vara kvar efter skolan och jobba på fritids. Jag fick leka kurragömma på arbetstid! Fantastiskt!
  Jag fick också tillfälle att studera. För mig blev arbetsplatsbytet Lärarlyftet på halvtid, där vi lärare får tid att studera något nytt inom lärarbranschen. Jag fick knyta kontakt med Stockholms Universitet, träffa andra vuxna, diskutera pedagogik och livsfrågor med människor på min egen nivå. Det är fantastiskt att byta spår inom sin egen nisch, helt nya tankesätt öppnar sig, och man kan utvecklas som människa.
  Slutligen är det Facebook, som öppnade en helt ny värld. Vilken gåva till mänsklighen, särskilt för oss som är födda på 50- och 60-talet, ett nytt ställe att få kontakt med dem som har betytt något för oss under livet. Facebook gav mig tillbaka gamla vänner, som jag aldrig trodde att jag skulle få kontakt med igen. Facebook har visat mig nya sidor hos mina nya vänner, som har gjort vår vänskap ännu starkare. Jag upplever att Facebook har visat oss att vi är mer lika varandra än vad vi någonsin hade gissat, framför allt att vi deltar och peppar varandra i våra vardagsgärningar. Ingenting är tungt längre, tack vare en fin uppbackning av vännerna på nätet. Tack snälla ni för att ni finns där på nätet, ni är en guldgruva av goda vänner. Det är fantastiskt att få ha så många goda, glada vänner som sprider så mycket kärlek omkring sig. Ni är helt underbara!

Jag skrev att många tuvor räddade mig, och det är sant. Jag är glad att jag är jag, att jag har upplevt detta, för jag har blivit en starkare person och fått en helt ny syn på mig själv. Jag är inte ledsen över det som har hänt, utan jag känner tvärt om att det har berikat mitt liv och fått mig att förstå saker, som jag tidigare inte känt till. Men det kan jag berätta om en annan gång!

De tydliga varningssignalerna för burnout - utbrändhet

Det känns skönt att bläddra tillbaka till mina utdrag ifrån de olika föreläsningarna från sent 90-tal, eftersom dessa utdrag bekräftar det jag förstår nu, orsaken till att jag höll på att bli utbränd. Jag ser nu tydligt att den arbetssituation och livssituation som jag befann mig i för några år sedan var helt ohållbar. Jag ökade hela tiden gasen, jag ställde hela tiden högre och högre krav på mig själv, och vem som helst kan väl förstå att det är omöjligt att bara gasa utan att bromsa.
  Det jag tydligt ser nu, så här i efterhand, det var ju att jag såg varningssignalerna, men jag struntade i dem utan att reflektera över vad de innebar.

UTBRÄNDHET / efter föreläsning av BM Kjellgren

"Definitioner av utbrändhet:
* Den gradvisa förlusten av idealism, energi och mening hos personer som arbetar i klientyrken , som en följd av deras arbetsförhållanden.   (Edelwish & Brodsky)
* De fysiska, psykiska och sociala effekter som en individ eller organisation visar när man överskridit sina gränser för mycket och för länge.   (Kohlrieser)
* Burnout är konsekvensen av en strävan att "förverkliga sig", att skapa identitet och mening i tillvaron via "verksamheter", "uppgifter" eller arbete. Burnout är resultatet av en process som visar sig i förändrat engagemang inför verksamheten  och i ändrade hållningar till omvärld, framtid och den egna personen. Processen förutsätter ett initialt aktivt förhållningssätt. Processen har en krisliknande karaktär och kan resultera i stagnation eller utveckling. Fenomenet kan ses utifrån, och har sitt ursprung i, samhälleliga förhållanden som arbetsliv, värderingar och uppfostran. (Hallsten)"

För mig som läser det här, jag som har befunnit mig mitt i lågan, känns detta som självklart. Det är precis så det är, en kraftlöshet som är total, omöjlig att besegra, omöjlig att slingra sig ur. Det spelar ingen roll vad man provar med för olika peppande kurer, som förändrad kost, mera friskvård, eller vad som än föreslås. Det finns ingen kraft kvar att ta till sig det. Det är som att läsa manualen till en ny teknisk pryl. Hur än mycket bättre ens liv ska bli med den nya prylen, så orkar man inte ens ta sig igenom manualen för att få den att fungera. Man orkar inte ens ta till sig vilka fiffiga funktioner den har. När man ser prylen känner man bara en enorm trötthet över allt nytt som ska göra ens liv så mycket bättre, och så mycket roligare. När det var som värst fick jag inte igång TV:n längre, för att det var precis då vi var tvungna att gå över till satellit eller fiber-mottagning. Jag fick be någon om hjälp, för jag fick bara upp flimmer. Jag orkade inte sätta mig ner och lära mig det nya. Det var helt omöjligt. Att bestiga Kebenekajse kändes enklare än att lära mig den nya fjärrkontrollen...

Precis så var det för mig. All min kraft bara rann ur mig, jag tappade tron på mitt jobb, jag tappade tron på mig själv, jag tappade tron och all mening med vad jag gjorde, allt kändes helt meningslöst, utan värde. Det jobbiga var att det gick så oerhört fort att jag inte förstod vad som hände inom mig.

Något som är uppenbart för mig så här i efterhand är också att det var tävlingsmänniskan inom mig som ställde till det för mig. Jag har tydligen levt efter mottot att det inte räcker med att bara vara bra, utan det är oerhört viktigt att vara bäst. Något som naturligtvis inte fungerar i alla de olika grenar som livet består av. Varför tävla i allt, när det är bättre om vi kan samarbeta oss fram till en bättre lösning, en acceptabel lösning, en helt OK lösning, som kanske inte är världens allra bästa, men som fungerar just nu? Jag har aldrig tillåtit mig själv att tänka så, att det är OK att bara vara lagom....

I den situationen är det INTE läge att kräva att individerna ska sätta sig med detta:

"Vad kan organisationen göra för att förbättra/förhindra att individerna drabbas?

* Beskriva och formulera organisationens mål. "Vad är det vi ska göra och vad är det vi gör?"
* Undersöka förväntningar och attityder hos omvärlden och jämföra med organisationens uttalade mål.
* Utveckla policy, riktlinjer, gemensamma synsätt och förhållningssätt.
* Se över regler och rutiner.

* Undersöka feedbacksystemen. "Hur vet jag att det jag gör är bra och att jag gör det på ett bra sätt?"
* Undersöka och förbättra samarbete och relationer mellan människor och grupper. "Hur behandlar vi varandra?" "Hur hanterar vi våra konflikter?"

* Granska organisationsform och arbetsbelastning. "Hur fördelar vi arbetet?" "Vem ska göra vad?"
* Stödja och medverka till fortlöpande utvecklingsarbete på personal- och organisationsnivå.
* Erbjuda handledning."

När jag ser allt det som en organisation bör göra för att få personal som mår bra, så förstår jag hur det kan bli ytterligare en belastning för arbetstagarna i en ytterst slimmad organisation. Jag får nästan ont i magen av att läsa vad vi borde ha gjort för att vi skulle må bättre. Vem skulle ha tid eller kraft att ta detta på sina axlar?Jag som inte ens kunde sätta på TV:n på egen hand längre....